Slutspelskägg på köpet
Ikväll vann korplaget jag spelar i semifinalen i cupen och imorgon spelar vi final!
I matchen hade jag ett skott i stolpen preciiiiiis bredvid krysset och ett friläge som jag sjabblade bort. Jag slängde mig för att skjuta ändå, sköt rakt på målvakten och resultatet kan ni se nedan.
Med lite fantasi ser det ut som ett hjärta eller en jordgubbe. Precis ovanför är det gamla såret som precis läkt.
Och det är ju ganska självklart att jag har det fetaste slutspelskägget, fast det inte var meningen. Och i slutet vann vi på straffar.
När jag åt lunch idag pratade jag med Cina och Elin. De har också svårt att tänka sig mig utan skägg. Jag har ju knappt känt dem med skägg. Antagligen kommer de tycka att jag är så vacker utan skägget att de kommer bli nervösa och vågar inte prata med mig längre i skolan. (!) Men jag ska vara trevlig och säga att bara för att jag har en extremt len haka så kommer ingenting i mina relationer att förändras. Tror jag. HÖHÖ.
/Smacks
Solbränd?
Jag har lovat mig själv och Smacks att blogga varje dag denna veckan.
Dagens look. Ni får ursäkta min sviktande kvalitet på bilderna jag använder mig av i den här bloggen.
Jag orkar oftast inte använda min "riktiga" kamera utan kör med mobilkameran när jag är lat.
Jag tänker mer och mer på hur det kommer kännas på fredag. Den senaste tanken som slog mig var om man ändå lyckats få lite solbränna, hur fan kommer det då se ut "under" skägget?
Nu håller jag på att tvättar och har även diskat. Riktigt tråkig måndag faktiskt.
Nu ska jag ner och fixa det sista med tvätten, laterz!
//Pude
Den sista skägghelgen har gått i graven (5 dagar kvar.)
Idag vaknade jag upp. Låg kvar och stirrade i taket. Aldrig mer ska jag innan jag går ut en kväll stanna till framför spegeln och tänka: "Nae, jag stannar hemma. Jag kan ju inte gå ut med det här skägget. Jag kommer inte våga prata med någon ändå."
Den sista kvällen med skägg blev ändå väldigt lyckad. Jag blev som vanligt trött vid midnatt och ville gå hem, men så kom det massa trevligt folk och det blev en riktigt lyckad afton. Många ville känna på mitt skägg. En helt random kille flikade in att han tyckte jag hade ett stort och ståtligt skägg. Några jag lärt känna under det här gudsförgätna halvåret uttryckte också en oro över att inte känna igen mig. Elin tror att jag kommer få hybris
Såhär kan en konversation mellan mig och Pude se ut:
Pude säger:
På fredag är det afterwork med jobbet i slottsskogen, jag kommer glida dit som en ny människa utan mitt skägg
Pude säger:
alla kommer sukta efter mig
Smacks säger:
Ja!
Smacks säger:
Alltså, du ANAR inte vilken uppmärksamhet det kommer bli!
Pude säger:
kommer vara så jävla gött!!!
Pude säger:
glida i musch ett tag
Pude säger:
mm mm mmm
Smacks säger:
Jag är så jävla glad att vi klarade det.
Pude säger:
ja!
Pude säger:
vi får väl sätta upp lite riktlinjer med håret sen med
Smacks säger:
Ja, vi får ta ett snack där.
Pude säger:
kommer ju ta minst 1 år innan man har en fin längd
Smacks säger:
Mm.
Smacks säger:
Jag blir verkligen uppfylld nu av detta.
Smacks säger:
Det är riktigt grymt gjort av oss.
Pude säger:
mm, hade man gjort det själv hade man aldrig pallat trycket
Smacks säger:
Verkligen inte.
Smacks säger:
Du vet att vi kommer vara skäggbröder för livet nu va?
Pude säger:
=)
Jag och Pude försöker blogga intensivt nu för att våra kära läsare ska få ett avslut med mening och sammanhang.
På den här bilden ser man tydligt hur mycket volym det är i skägget. Jag funderar på att väga det när jag rakat av det.
Huvudet kommer ju kännas mycket lättare, och mindre, som Pude påpekade.
Såhär bitterljuvt glad är jag nu. Skäggmonstret kommer leva kvar inuti mig, och närsomhelst kommer jag kunna ta fram kvalitéerna han har.
/Smacks
Drömmar...
Nu har jag precis tagit min "morgonsittning". För er som inte vet vad en sittning är så kan jag avslöja att det är när man bajsar. Jag tog denna sittning tillsammans med en kopp kaffe. Jag vet inte om jag har gjort det med kaffe förr men hur som helst är det väldigt underskattat.
Jag är lite småtrött på min frisyr nu, den ser ut att komma direkt ifrån 80-talet
Jag har för tillfället svårt att tänka mig denna bild utan skägget, på fredag är det äntligen dags!
Natten till igår drömde jag att jag var hemma hos mina föräldrar. Mamma ville tvunget att jag skulle raka av mitt skägg. Utan att ens tveka gick jag in på toaletten och rakade av det! Jag testade inte ens några galna skäggfrisyrer. I drömmen tänkte jag inte på att det bara var en vecka kvar till projektets slut. Efter skägget var borta kom jag såklart på detta. Jag kom på en plan att inte berätta för Smacks att jag hade rakat mig utan istället använda mig av gamla bilder när jag skulle blogga.
När jag vaknade förde jag handen över ansiktet och för första gången på länge kände jag mig lättad över att det var kvar.
Detta är andra gången under projektets gång som jag drömmer att jag rakar av mig skägget.
Detta är väl ytterligare ett bevis på att skäggväxten påverkar en psykiskt. Jag har aldrig förr i mitt liv (vad jag kan minnas) drömt konstiga drömmar om skägg.
Det jag sitter och funderar på nu inför fredagen 29/5 är ifall det är bra eller dåligt att ansiktet kommer kännas litet efter att skägget har sjungit sin sista vers?
//Pude
Grottmänniskan
Hela dagen hade varit helt värdelös. Jag vaknade, åt, drack kaffe. Satt vid datorn. Kollade på ett program om pyramider. Skrev inte en enda rad på hemtentan. Somnade igen. Vaknade, hade ont i huvudet, dålig smak i munnen. Till sist ryckte jag upp mig och stack till gymmet. Efter gymmet cyklade jag direkt till Ica. När jag kom ut från Ica med min kasse och skulle låsa upp cykeln fick jag syn på något i skyltfönstret. Det var jag. Jag fick syn på mig själv.
Jag hade på mig samma kläder som på gårdagens sittning. I min misär hade jag inte orkat duscha eller byta om. Jag skulle ju ändå till gymmet. Jag hade på mig de små svarta shortsen, smutsiga converse och en 80-talsadidaströja. Mitt hår spretade åt alla håll och skägget växte som en murgröna över ansiktet. Jag insåg att jag inte skulle kunna leva såhär längre, och förbannade den dag jag föddes, den natt då min mor sade: "Titta! Ett gossebarn!". Som tur var är det ju bara 6 dagar kvar nu. Jag kände att jag inte ville se ut som en uteliggare längre, för det var en uteliggare jag såg där i skyltfönstret. Den jagade blicken, bittra uppsynen och matkassen med det allra nödvändigaste.
En människa måste ibland få känna sig fin, och att hon trivs i sin kropp. Det är något vi kommit fram till. Annars blir man ledsen.
/Smacks
Mindre än en vecka kvar
Krischansta nation igårkväll, ca 21:00: "Mackan, jag såg bilder på dig på facebook häromdagen. Du såg ju helt okej ut innan."
Haha.
Innan på dagen hade jag satt ihop den här bilden där jag utvecklas som en Pokémon.
/Smacks
Loftgången ja. (8 dagar kvar.)
Idag gick jag upp klockan 6 och började skriva på min hemtenta. Till min förvåning lyckades upprätthålla koncentrationen ändå tills klockan 14 på dagen. Självklart tog jag lite pauser emellan och gick fram och tillbaks på mina 26 kvadratmeter och gned mitt skägg för att tänka och dricka en och annan kopp kaffe. Kaffet jag hade var så jävla vidrigt så att jag bara kunde få i mig en kopp på hela förmiddagen, och efter lunch gick jag och köpte ett paket skånerost och en chokladkaka. Scweizernöt. Mm.
Till min lycka fick jag ihop ungefär 6 sidor och min ångest lättade. Under en av mina pauser kom jag att tänka på skäggrakardagen, och det kändes precis som när man har ett nytt band och fått sin första spelning. Mitt hjärta började dunka lite snabbare och jag fylldes återigen av en härlig känsla av att vara lyckad. Jag klarade mig igenom det.
På eftermiddagen tog jag ut min stol på loftgången och satt och läste i Tärningsspelare av Luke Rhinehart. Jag gillar inte boken. Den är alldeles för inkonsekvent i sin inkonsekvens.
Medan jag satt och läste hoppades jag att människor som gick förbi nedanför skulle titta upp och tänka att där, där sitter en intelligent jävel, med det där skägget!
/Smackan
Jag hade ingen linjal! (9 dagar kvar.)
Idag tänkte jag mäta längden på mitt skägg, men jag har inte någon linjal. Istället tog jag en bit papper och ritade hur långt det är så att jag kan mäta sen. Det är riktigt långt om man sträcker ut det och inte plattar in det under hakan som jag brukar göra i min skam.
Personlighetsutvecklingen är i fokus för mig nu. Den 29 rakar jag av skägget, och i samma veva blir det sommarlov. Jag kommer omge mig med mycket nya miljöer och träffa många nya människor. Det ska bli intressant att se hur mycket av skäggmonstret som är kvar då. Eller om det ens går att dela upp min personlighet i med och utan skägg. Som det känns nu är det ju så. Innan skägget var jag väldigt annorlunda. Samtidigt har det ju gått ett halvår sedan dess och jag kan inte vara säker på att andra faktorer inte spelar in.
Jag spånar en del på utvärderingen av hela projektet. Det ska bli gött att ta ett helhetsgrepp och se om det bara var fjant eller om det fanns någon substans i det hela. Underbart ska det också bli att känna att jag och Pude har genomfört detta projekt som nu visat sig vara ganska krävande. Att vi verkligen lyckades.
Imorgon fyller Björn Ranelid 60 år. Han publicerade sin första bok när han var 34, och det ger mig hopp att tiden faktiskt inte tar slut. Jag är inte gammal och livet kommer ordna sig, med eller utan skägg.
Jag avslutar med en av de finaste sakerna han skrivit: "Min själ väger inte mer än drömmen i en fjäril. Men den rymmer så mycket att Gud får ta till sin stora passare om han vill sluta den."
29:e maj börjar livet...
Jag börjar detta inlägg med en dröm min lillasyster hade igår. Jag citerar henne:
" Inatt drömde jag att jag skulle va i din lägenhet så gick jag runt själv o vilsen i stan, sen hittade jag en borg som låg vid din lägenhet o på taket satt en tjej o hennes kompisar, så ville hon låna en kniv av mig o då fick hon det, sen dödade hon sin lärare med den. Sen gick jag till dig o pappa o berättade att jag hade hjälpt en tjej att mörda en gubbe o då sa ni: jaja men så hade vi oxå gjort"
Jag undrar om min bad ass-attityd i den här drömmen har något med min uteliggarlook att göra?
Antagligen har min look förvirrat min syster så till den milda grad att hon upplever mig som en galning.
Det ska bli skönt att bli av med skägget.
Den senaste tiden har jag haft en del att göra, vilket gjort att jag bortprioriterat den här bloggen. Vilket jag egentligen inte borde göra nu när slutetappen av fas 1, skäggetappen, är i full gång.
I helgen har jag varit på Nefertiti och tittat på Promoe, en man som har mycket längre, tjockare och framförallt äckligare skägg än mig. Mitt skägg är som en liten skolpojkes första pubisfjun i jämförelse med Promoes. Det ska bli skönt att bli av med skägget.
Förutom det har jag fotograferat åt www.karlsandwaldebrands.se och på söndagen för www.gbgvin.se bilderna jag tagit lär nog inom en snar framtid synas på de här hemsidorna. När jag fotade för gbgvin träffade jag en kille jag aldrig träffat förut. Jag är lite rädd att mötet med nya människor resulterar i en felaktig uppfattning av mig, tack vare mitt skägg. Den här tanken kommer 29:e maj vara som bortblåst. Det ska bli skönt att bli av med skägget.
Den 29:e maj kommer bli ett historiskt datum för mig och Smacks. Då försvinner de hårstrån från våra unga ansikten som man en gång verkligen suktade efter att ha där. Betyder det här att jag blir mindre manlig när min nya skäggtrimmer smeker över ansiktet och avlägsnar hårstråna som den sista tiden bara betytt tvivel?
Nej det gör det verkligen inte. Den 29:e maj kommer Pude och Smacks stå högst upp på livets berg och stråla av självförtroende och skrika av total lycka.
Det ska bli JÄVLIGT skönt att bli av med skägget.
//Pude
En gryning (11 dagar kvar.)
Nu är det bara elva dagar kvar, och i mitt huvud har projektet nästan redan tagit slut. Jag tänker inte på skägget längre då jag vet att det snart kommer vara avrakat. Förtvivlan jag tidigare kände har slagit sig till ro och jag kan vila i mitt skägg.
Jag blir mer och mer nyfiken på vem som finns under allt det här håret. Vem är det jag kommer möta när jag låter en renrakad kind möta kudden när jag ska somna in om natten.
En föreläsare sade till mig att när man samtalar med ungdomar ska man fråga så: "Vad brukar du tänka på precis innan du somnar?" För aldrig är man så ensam och så utelämnad till sig själv som när man ska sova.
Något jag tänkt på de senaste dagarna är alla dessa män med riktigt stora skägg. Mitt och Pudes skägg är ju småpotatis i andra sammanhang. Vad är det som driver dessa människor till att ha gigantiska helskägg? Eller långa flätade bockskägg? Många saker blir ju så mycket svårare. Lite stigmatiserad blir man ju, ungefär på samma sätt som om man har stora tatueringar som syns på underarmar och hals. (Tror jag.)
Mina förväntningar inför rakningen har också vuxit väldigt mycket. Jag hoppas ju att folk kommer bli chockade och knappt känna igen mig.
Jag och Pfennie chillar i soffan.
Jag tar paus i ett försök att fläta ihop skägget med brösthåret.
Jag spelar brännboll och springer det snabbaste jag kan. Och jag är jätteglad.
/Smacks
17 dagar kvar!
Nu är det inte långt kvar tills skägget åker av. 17 dagar. Jag har börjat planera hur skäggrakardagen ska se ut. TYVÄRR är vi lediga i skolan den dagen. Det är en fredag. Men den helgen kommer bli helt underbar, och på måndagen ska vi öva samtalsmetodik och då jävlar kommer jag glänsa.
Jag kommer städa hela lägenheten kvällen innan och köpa supergod frukost. Sedan går jag upp tidigt, fast jag är ledig. Klockan 8 eller något sånt, och klockan 9 ska jag raka mig. Först rakar jag av polisongerna, så att jag får ett roligt bockskägg. Sedan rakar jag resten, men lämnar en liten tofs någonstans. 1x1 cm, så att det ser äckligt och konstigt ut. Sedan rakar jag av det med. Mustaschen kommer jag behålla ungefär en vecka tror jag, bara för att det är niez.
Dock behöver jag någon som tar massa bilder under tiden, så välkomna att anmäla intresse att komma hem till mig den 29 maj 08:45.
Sår & hår (19 dagar kvar!)
Idag har jag prövat på att fläta skägget. Det var ganska svårt då jag inte är så flink i fingrarna när det gäller just flätning, men en fläta blev det!
På tisdag ska jag av en anledning träffa en människa jag aldrig träffat innan. Vi ska mötas på en plats här i lärdomsstaden Lund. Vi hade bestämt tid och precis innan jag skulle säga hejdå kom jag att tänka på hur vi skulle känna igen varandra. Så hörde jag mig själv säga: "Du kommer känna igen mig på skägget."
Mitt främsta attribut har blivit mitt skägg, till och med i mina egna ögon.
I övrigt har helgen varit till stor belåtenhet. Jag var på fest i min gamla korridor, och Sofie som bor där är alldeles besatt av skägget. Hon berättade att hon länge varit fascinerad av skägg, men inte haft möjlighet att känna på kvalité och textur.
Igår var det åttondelsfinal för F.C. PsyKicks. Vi vann med 2-0 och jag lyckades stänka in en balja!
Matchen i torsdags vann vi också, med 5-2 och till på köpet fick jag ett riktigt drygt skrubbsår på knät, precis som Pude också fick för ett tag sedan, innan hans knä svullnade upp.
Såhär såg det ut i fredags.
Och såhär ser det ut idag.
Jag har ganska håriga ben.
/Smacks
De 3,6 milen (26 dagar kvar)
Peppkommentören Sebastian känner vi ju till vid det här laget, och det var han som myntade uttrycket "De 3,6 milen". Det är en maratonreferens som syftar på tröskeln i en strävan då man märker att det nog kan gå vägen trots alla smärtor.
Det känns nämligen lite som att jag har passerat de 3,6 milen vad gäller skägget nu. Som lite kuriosa kan jag nämna att proportionen 3,6 till 4,2 mil är nästan exakt samma som 5 till 6 månader. Och det är där vi är nu. Det stämmer både psykologiskt och kronologiskt. Sebastian vet alltså vad han pratar om.
Jag var på kalas med Pude igårkväll och kanske var det sista gången vi kunde skägga tillsammans. Inte så mycket hade förändrats sedan sist vi sågs. Några grejer bara:
1. Pudes skägg har börjat bli strävare under hakan
2. Pudes skägg har typ slutat växa, medan mitt bara blir längre och längre
På fetsen var flera av Pudes gamla polare, varav en kallades "Smögge". (Återigen ett underbart smeknamn!) Han kommer ifrån Smögen. Och jag minns inte vad han heter på riktigt. Han kom med den underbara idén att platta våra skägg med en plattång, och flink i näven som Smögge är så plattade han våra skägg likt en barberare. Det såg riktigt lustigt ut när det stod rakt ut, som om vi vore två getter. Men när jag av gammal vana plattade ner det blev det riktigt kungligt, och det har hållit i sig hela dagen idag med.
Två stolta getter!
Jag har också märkt att hela mitt liv har börjat kretsa kring håret på och runt mitt huvud. Det är det ständiga samtalsämnet, det är det jag hela tiden går och tänker på och det är det som har blivit mitt mest framträdande attribut. Jag är lite trött på det, och vill fortsätta utveckla andra, mindre håriga delar av min personlighet.
Gym & skägg
Jag kom nyss hem från gymmet då ju den kroppsliga uppenbarelsen också är en liten del av sommarens dröm. Samtidigt märker jag att fotbollen kräver mer och mer av mig, och för att jag ska kunna uprätthålla min målform måste jag sculpta mina pecs och guns till det yttersta.
Men till saken. När jag idag satt och degade vid ett träningsredskap och funderade på vad jag skulle äta till lunch råkade jag få syn på mig själv i en glasrutas spegelrexflex. Jag var hårig, jag var skäggig. Och ingenstans på detta gym fanns det någon med ens en antydan till skägg. Plötsligt kände jag mig väldigt, väldigt utsatt där vid min hip abductor. Men efter en stund förändrades känslan och jag kände mig istället unik och åtråvärd. Vad är det som gör att man inte kan gymma och ha skägg?
Äh, det vet väl alla. Detta är en ickediskussion. Alla sorters gym är en grogrund för osunda kroppsideal. Hår är något dåligt som bara får finnas uppe på huvudet och allt annat hår är dåligt.
Kakans bild!
Därför känner jag mig nu som en kung när jag öppnar glasportarna till gymmets oheliga attitydsplantskola. Jag skrider förbi receptionen med min indiesmala otränade kropp, skägg och toviga hår och HÖR hur de hjärndöda gyminstruktörerna tänker: "Vad FAN gör han här?". Men de kan inte stoppa mig, för en gång när jag var ung och precis flyttade till Lund köpte jag ett gymkort som jag inte kan bli av med och lika bra är väl det. Någon kan man alltid reta upp. Jag ska ju ändå gå i terapi så vadfan.
Nu ska det ätas lunch, balsameras skägg och solas lite innan det bär av till Malmö och en kväll med skäggbroder Pude. Vi ska skägga i Malmö helt enkelt. Skägga Sverige runt. Synd bara att vissa delar av Malmö är i Köpenhamn!
För att jag är på så jävla bra humör ska jag bjuda på den bästa sommarlåten, ojojoj.
<object width="445" height="364"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/Leez80vMYf0&hl=sv&fs=1&rel=0&border=1"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/Leez80vMYf0&hl=sv&fs=1&rel=0&border=1" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="445" height="364"></embed></object>
/Smacks
Recap...
Jag är jävligt dålig på att skriva inlägg här, det är något jag är mycket medveten om. Jag tror det handlar om en kombination mellan lathet och brist på inspiration. Jag ska försöka bättra mig. Jag ska nu försöka mig på en liten återblick av vad som har hänt sen sist jag skrev något här.
För någon vecka sedan satt jag på buss 60 ner mot stan. Jag lutade mitt ansikte mot min hand. När bussen stannade vid Prinsgatan såg jag två, vad jag upplevde som, uteliggare. Båda hade varsitt ståtligt grått skägg och satt och sög på varsin svalkande starköl på en bänk i solskenet. Av någon anledning tog jag bort handen från mitt ansikte och försökte möta deras blickar och visa att jag också hade ett mäktigt skägg. De såg mig inte och bussen gled vidare. Jag känner mig jävligt självsäker i mitt skägg till skillnad mot vad min skäggige vän Smacks verkar göra. Jag vill visa det för folk, jag vill att folk ska se att jag trivs i min frodande hårväxt.
Jag älskar fotboll. Jag tänker på fotboll varje dag. Det är ganska sjukt.
Jag spelar i två korplag. Ett som jag tillsammans med ett gäng goda vänner har skapat, vi heter Fotboll För Dummies. Vi har en jävligt fet hemsida: www.fotbollfordummies.se
Det andra laget jag spelar i är med mitt jobb ICA Butiksreklam. Tabellen finner intresserade på www.marknadsserien.se
Jag har sedan jag skrev här sist spelat tre matcher, varav två med FFD och en med ICA-laget. Det har blivit två segrar och en förlust. Det har blivit två jävligt jobbiga sår på mina knän. Det gör ganska ont fortfarande.
I första matchen hörde jag en i motståndarlaget skrika "Håll han med skägget!", det tyckte jag var ganska roligt.
Så här ser mina knän ut idag
För några dagar sedan var jag och fikade hos en vän som fyllde 25. Där träffade jag en av hans vänner som jag aldrig träffat förut. Han tyckte mitt skägg var snyggt! Han ställde massa frågor om det. Jag gillar när folk uppmärksammar mitt skägg.
Till alla som frågar om mitt skägg säger jag att det ska bli jävligt gött att raka av skiten den 29:e maj. Innerst inne tror jag att jag kommer sakna det.
Imorgon ska jag till Malmö på inflyttningsfest hos två klasskompisar från Folkhögskolan jag pluggade på i Jönköping.
Då ska jag även träffa Smacks, det kommer bli jävligt nice.
Detta är min planerade outfit för Lördagen i Malmö
Förutom detta har jag:
Grillat i Slottsskogen
Spelat Fifa 09
Druckit öl
Fått 2 ex. av Anton Axélos singelomslag (som jag fotat och gjort formgivning på) www.myspace.com/antonaxelo
Slösurfat
Spelat Fifa 09
Druckit öl
Så här ser en nyduschad Pude ut
Det var allt från mig denna gång.
//Pude
Jag gillar ju att sola (28 dagar kvar!)
Jag gillar ju att sola. Och har fått ett litet brunt skimmer över min hy de senaste vackra dagarna. Men ju mer jag solar, desto jävligare kommer det se ut när jag rakar av skägghelvetet.
Min nya underbara internetvän Sebastian som kommenterade med ett fint peptalk på förra inlägget har ju fått mig att förstå vikten av att slutföra detta experiment, och därför kommer jag köra stenhårt till 29 maj. Men som sagt, på bekostnad av min fina, jämna bränna.
Jag drömmer ganska mycket nuförtiden, och häromdagen drömde jag att jag rakade av skägget. Jag ångrade mig genast, och när jag vaknade förde jag instinktivt handen mot min haka. Ibland när jag tittar mig i spegeln känner jag också att det är ganska rått och häftigt, men det är som sagt bara i stunder av överdrivet självförtroende.
Håret däremot har blivit blekt av solen på ett väldigt vackert sätt.
Vi hörs kära skäggvänner!
/Smacks
Det är inget konstigt med skägg i Danmark (33 dagar kvar!)
Ja, såklart blev jag inte klokare av den här helgen. Den var inte dålig, men samtidigt heller inte jättebra. Det dåliga var att jag inte kände mig speciellt mycket fräschare i skägget.
Det positiva var att jag fick en hel del beröm av danskar, Tjackis och Kim. Danskar är precis som man tänker sig att de ska vara. Högljudda, rödhåriga, bleka hy med fräknar, promiskuösa, ögonplirande, snabbpratande, stordrickande och väldigt väldigt trevliga! Jag tror att det i Danmark inte är något konstigt med skägg. Där finns inte lika stora förmodar som här.
Jag pekar på prinsessan Madeleine.
Jag och Kim utvecklade också "Explosion five" tillsammans. Highfiven där knytnävarna först möts, exploderar tillbaks bara för att förenas i en regular five. Kan vara bra om man skämtar om crazy sexual relations. Den är riktigt, riktigt rolig att göra också, för den känns så löjlig.
För att visa deras positiva inverkan på skäggtänkandet ska jag återge något som Tjackis skrev en gång angående härdat utseende:
Med din sinnliga konst och ditt mjuka sätt lyckas du charma Paris aristokrati och blir medbjuden på diverse fina banketter och middagar där du får tillfälle att introducera dina verk hos riktigt betydelsefulla människor.
Du blir en succé i konstvärlden och vissa kallar dina verk "extraordinära" (ett ord som i konstvärlden betyder MYCKET). Dörrar öppnas och din konstnärliga ådra får plötsligt resurser för att bokstavligen explodera, vilket den också gör. Explosionen yttrar sig i en insikt; du har sökt fel saker och tappat bort dig själv som så många konstnärssjälar gör.
Det enda som finns att göra är att vältra sig i sin tragik, sin ensamhet och försöka dränka den pulserande känslan av att något är fel med en flaska absinth. Efter att ha bränt dina senaste målningar och slitit ditt hår ett par veckor i din takvåning med utsikt över Moulin Rouge vaknar du plötsligt upp en dag. Ditt hår är tuffsigt och din kropp är blek och avmagrad, men du vet!"
Ja, vad är det jag vet?
Såhär glad kommer jag vara när jag rakat av skägget.
Slutligen är det nog så att skägget inte åker på torsdag. Så illa var det inte i helgen och jag känner fortfarande lojalitet gentemot min skäggbroder. Lite kraft har jag kvar att investera i den här skiten.
/Smacks
Du är pojke för att du har mustasch!
Idag har jag skickat minst 5 sms till Pude samt pratat i telefon. Den hjefeln vägrar låta mig raka av skiten!
Jag satt utanför psykologen i lärdomsstaden Lund och pratade med min kamrat Cina. Vi pratade om mitt skägg, och hon höll med mig om att det var för jävligt. Cina är en väldigt bestämd kvinna som vet vad hon vill. Hon är en sådan som vi alla önskar att vi hade lite av (Men inte allt, för så jävla bra är hon inte.) då hon är motsatsen till mig vad gäller att vela. Att älta. Att grubbla. Jag solade mig i hennes storhet och började fundera på hur jag skulle kunna bli lite mer som henne. För skägget har definitivt inte hjälpt mig.
Det brukar vara så att jag säger till folk att jag hatar mitt skägg och att det är det värsta jag vet osv. Då säger de ofta emot mig och tycker att det är okej. Men Cina öste verkligen skit över skägget, och jag kände att nej, nu måste det fan av. Hade jag varit en riktig man hade jag känt efter i magen och sedan gjort vad jag kände för. Och det är att raka av skägget.
Men å andra sidan, hade jag varit en riktig man, hade jag då inte haft kvar skägget och inte bitchat om det?
Jag var på en förskola häromdagen och pratade med 4-åringar om könsroller som ett led i utvecklingspsykologikursen vi läser nu. Såhär lät en konversation:
Smacks: Vet du om jag är en kille eller tjej?
Ungen: Kille!
Smacks: Hur vet du det?
Ungen: ....för du har mustasch ju!
Och då tänkte jag: Haha, nejdu lilla barn. Du har mycket kvar att lära. Det är så jag vet att JAG ÄR MAN!
Men jag är inte man nog att bära det skägg som växer på min haka. Pude däremot, han är. Hans självkänsla är stark nog och när vi pratade i telefon idag sade han att han börjat identifiera sig med sitt skägg. Han kommer sakna det när han rakar sig säger han.
Såhär ser det vidriga stora skägget ut från sidan
Så i telefonen sade jag till Pude: Jag ger det en vecka. Om den här helgen och nästa vecka blir skitbra, om jag är lycklig och har självförtroende så kör jag ända till den 29 maj. Jag ska tänka bort skägget och vara mig själv, försöka nå tillbaks till höjdpunkten på grafen som jag ritade upp för ett par dagar sedan.
MEN. Om det inte funkar så är jag tvungen att raka av skägget nästa torsdag. Pude kommer inte bli glad när han läser detta, men jag känner att det är något jag måste göra. Samtalet med Cina idag öppnade mina ögon. Det är inte värt en hel månad till av spegeltittarångest bara för att fullfölja ett löjligt projekt!
Markus Krunegård visste vad han gjorde när han skrev låten "Jag är en skäggvampyr":
"Toaletten spegeln, Jag har stirrat färdigt på den Och vem blir inte ful i 60 Watts ljus och skägg?"
Dessutom har jag ändå gjort mitt bästa. Man skulle kunna se det som att misslyckas, men jag har ju egentligen bara grundligt undersökt det som vi ville undersöka:
Skäggets inverkan på våra relationer och vår självkänsla.
Så jag ser det inte som ett misslyckande. Jag är helt enkelt inte gjord för att bära skägg. Skägget är min över-man. (!)
Jag är glad att jag har testat iallafall. Jag skulle aldrig vilja byta bort den här tiden med mitt skägg. Det gav mig många glada stunder.
Åh, mitt gamla jag, kom tillbaks.
/Smacks
Premiär för den nya frisyren (39 dagar kvar!)
Idag hade jag mod nog att sätta i tofsen och kamma bak resten av håret. En, gnutta spray så det inte skulle flyga omkring i luften när jag skulle gå längs lärdomsstaden Lunds gator. Två små hårklämmor hittade jag med i lägenheten, som kom väl till pass.
Många gånger har jag gjort frisyren i min ensamhet. Stått framför spegeln och ansträngt mig för att tycka att det skulle funka. Men i sanning: Om mitt hår på huvudet blir helt platt så framstår mitt huvud som gigantiskt nertill med tanke på skäggets utbredning, och pyttelitet upptill eftersom håret ligger slickat längs huvudet. Det är inte "hett", så att säga.
Jag vet inte vad det var som var skillnaden idag, men jag kände att, nä, nu jävlar. Så jag fixade det och har nu knallat runt hela dagen på detta vis. Självklart tittade jag till lite extra så fot jag gick förbi ett fönster och ja, ur alla vinklar funkar det verkligen inte. Men ibland så kunde jag se mitt framtida jag, sittandes på en balkong på Ulrikedal smuttandes på en fin kopp brunt medan solen gassar på mitt blottade brösthår. Håret fint sammanhållet i en tofs i nacken, min kvinna bredvid mig och en fin liten treårig övningshund (Jack Russell, de blir inte så gamla.) utfläkt över den solvarma uteplatsen.
Visualisera är något man måste kunna om man ska kunna uppnå mål i livet som man måste kämpa för. Det är 39 dagar kvar och det är inte kul att titta sig i spegeln varje morgon, men ur detta kommer det att komma något bra.
Självklart fick jag på kvällen höra att Pude lyckas göra "knuten". Innan sista vändan med tofsen viker han alltså in håret en gång till och får på så vis den fina knuten. Det är det ENDA sättet en riktig man sätter upp sitt hår på och jag är så avundsjuk. hade jag satt upp mitt i knuten hade det sett ut som något litet löjligt hårsmycke.
Jag var i Malmö igår och provspelade för ett band, och basisten där hade ett riktigt mäktigt skägg, och genast kände jag hur mycket lättare detta varit om jag hade kunnat "skägga" tillsammans med någon. Han hade sparat i fem år, men ansade ibland, såklart. Vi kände också en konsensus kring att skägg är så mycket mer än bara hår i ansiktet. Han såg det som nästan omöjligt att raka av sitt då det var en så stor del av hans personlighet. Folk skulle inte känna igen honom längre.
På ett sätt känns det nästan som om bloggandet kommer fortsätta ett litet tag till efter att skägget är avrakat. Det ska bli intressant att se hur livet artar sig utan det skägg som jag nu burit i snart 6 månader. Vissa människor har jag ju lärt känna efter att jag skaffade skägget, och de kanske inte heller kommer känna igen mig.
Skägget är egentligen mycket större än det ser ut att vara på bilden. Jag har nämligen för vana att vika in det under hakan när jag pillar på det.
Häromdagen kollade jag igenom bloggen och såg en lista som vi gjorde i början på grejer vi ser fram emot att göra när vi har skägg. Det ska bli intressant att i slutändan utvärdera listan och se om det blev som jag tänkte. Nu under våren har ju skäggandet tagit en minst sagt oväntad sväng till det sämre. Hittills kan jag ju verkligen säga att skägget inte var vad jag förväntade mig. Kanske måsta man ha bättre självförtroende redan från början för att kunna bära upp sitt skägg med stolthet.
Nu ska jag laga mat och sedan spela innebandy, precis som en långhårig man.
/Smacks
Magiskt tänkande
Nu har det fan gått så långt att jag tänker att allt jobbigt jag har för mig kommer ordna sig bara jag rakar av mig skägget. Det kan ju inte vara så enkelt som att "klippa sig och skaffa ett jobb". Jag lurar mig, och intalar mig själv att när skägget väl är borta kommer allt att ordna sig.
Jag är lite avundsjuk på Pude med, som bär sitt skägg med mycket mindre lidande. Jag tycker ju att det är ett stigma och har svårt att förstå mig själv när jag glorifierade min "nya, coola, häftiga livsstil." Se, jag har redan använt 4 citationstecken. Så cynisk har jag blivit.
Ett annat sätt som skägget påverkar mitt liv på är nu när jag ska införskaffa ett nytt pass för sommarens utsvävningar. Jag vill ju för fan inte ha ett pass när jag ser ut som en terrorist/pundare/olycklig. Men jag kan inte skaffa passet efter den 29 maj för då är det för sent!
Kanske, kanske kan jag använda det som ett argument för att få Pude att låta mig raka av skiten i för tid. För jag kan inte svika min skäggbroder. Jag k a n inte svika min skäggbroder. Vi gick in i det här tillsammans, och vi ska ut ur detta tillsammans. Jag önskar bara att han led lite mer så vi kunde ringa och gråta varandra till sömns på kvällarna. (!)
Jag vet att allt inte kommer ordna sig bara jag rakar mig. Men det är svårt för tanken att övertala känslorna. Och vem kunde tro att lite hår i ansiktet kunde ha den här påverkan på mig och min självkänsla.
Drömmen om den skäggiga sommaren gick i kras, och min fantasibild av hur härligt det skulle vara med skägg är sedan länge undanstädad till den delen av hjärnan som jag bara har tillträde till när jag har druckit öl.
Mitt skägg är inte jag. Mitt skägg är inte jag.
Här är en liten graf jag gjort för att beskriva min ångest:
(En ljuspunkt är dock krysset-ribba-in Zlatanmålet som jag gjorde på fotbollsträningen idag. Högersläggan rår skägget inte på!
/Smacks
