letitgrow

Just dessa jeans var ett par Levi's, ett par sådana som satt bra, tajt, men ändå lite hängigt så det blev coolt. De var dessutom trasiga vid knäna och lappade på något ställe, så när jag hade dem på mig såg jag ut som en som knew his way with his jeans så att säga.

Men så hände det som händer med alla kläder. Jag har sagt det innan, och jag tänker säga det många gånger till: Vid varje givet tillfälle i mitt liv har jag bara haft en FABORIToutfit. Alltså, den konstellation av kläder ur min garderob som jag hade så ofta som möjligt utan att folk skulle tycka det var äckligt. Noggrant har jag planerat när jag ska ha outfiten på mig för att den ska har så stor verkan som möjligt. Verkan den har, det är den att jag är on top of the world. För det är ju så, (som skäggexperimentetet denna blogg ursprungligen behandlade) att man måste få känna sig snygg. För människan är både kropp och själ, hjärta och hjärna. Samtidigt. Vi behöver inte avhandla Stäppvargen igen, men baksidestexten på min utgåva talar om att Hesse sätter fingret på "den moderna människans tragiska dualism". Och det är väl ungefär det som det handlar om.

Vad det beror på vill jag inte spekulera i, för jag hatar att spekulera. (Fast det är ett bra ord. Ser snyggt ut.)

Så när jag var 13 och skulle börja högstadiet i ett annat samhälle i en skola med så gamla människor som 15-åringar som man helst inte skulle träffa i källaren för då kunde det gå illa, sade Dagmar, DÅ. Då tog jag på mig min FABORIToutfit.

Min FABORIToutfit när jag var 13 (Finns att beskåda i 2000 års skolkalender från min skola. Fotograferingen var ju ett givet tillfälle att använda outfiten.)

- En redan vid den tiden för tajt fejk-barcelonatröja. Jag tror inte ens att jag visste att det var ett fotbollslag. Mor hade köpt den till mig något år tidigare när hon var där.

- Över tröjan (Som för övrigt var av sådant tyg som fotbollströjor är gjorda av.) hade jag en skjorta som jag aldrig knäppte, som i en amerikansk tv-serie. Den var kortärmad och till vänster på bröstet var det någon slags skejtare broderad med slivrig tråd.

- Baggy byxor inköpta på JC i Halmstad. Jag minns inte riktigt vad det var för tyg, men något prassligt djävulskap var det. Med dragsko på byxan som jag tror det heter. Gylfen gick sönder när jag hade haft dem ett tag, så mor fick sy på en ny.

- Sneakers av märket "Firefly". De var jag speciellt nöjd med.

Jag kan också nämna att jag hade spikes i håret.

Sen var det såhär ända tills jag en dag, helt random, fick för mig att bli mig själv. Jag satt och pratade med Legogrisen om det levande rollspelet vi skulle anordna och min stora kärlek kom fram. Som vanligt tystnade vi, för sådant kunde man ju inte hålla på med. Så klickade det i min hjärna när hon frågade vad vi pratade om. Jag svarade inte "Metallica", jag svarade: "Vi pratar om system för kroppspoäng i levande rollspel." Och just då föddes jag på nytt. Sedan köpte jag tajta jeans osv.

Men såg alltså för jävlig ut. Det värsta är att jag inte är dum i huvudet, så jag vet att den här lille killen bor kvar inom mig och gör det möjligt för mig att göra samma misstag igen. Jag tänker på när min gode far sade åt mig att jag skulle raka mig och klippa håret för att jag såg ut som en uteliggare. Då visade mor en bild för oss på pappa när han var lika gammal som jag, och vi såg inte likadana ut, men vi hade likadan stil! Där fick du, sade mor, men jag försjönk i tankar om att jag höll på att bli min far och vad det skulle innebära. Såhär ett tag efteråt har jag omfamnat tanken och märker att jag halvt medvetet halvt omedvetet försöker efterlikna min fars stil från sen 80-, tidigt 90-tal.

Kanske sitter jag om 20 år och säger till min son: "Du ser för jävlig ut". Eller så skriver jag i en blogg om hur fan jag kunde klä mig så 10 år tidigare.

De kunde ju inte vara mina faboritjeans hur länge som helst. Det förstår du om du läst ovan. Så förpassades de till garderoben, men minnet av dem fanns kvar hos mig. Hur mina håriga knän stuckit fram ur dess hål när jag satt ner på sommarkvällar. Hur jag fått beröm av en tjej för att var så häftiga. Det är saker som betyder något, fan.

Så åkte jeansen med mig, nästan utan att jag visste det, ända till där jag sitter idag. Hundratusen mil från allt, och 10 centimeter från det jag minns.

Och solen kom fram. Och precis när jag vaknade såg jag en bild framför mig, av en framtid som han på skolfotot aldrig hade kunnat ana.

Så tog jag fram en sax, velade lite. Sneglade på jeansen, kunde inte bestämma mig. Sedan klippte jag av benen, och nu är jag ägare av de bästa jeansshortsen downtown Persborg.

För att kunna bestämma om de ska vara min nya faboritoutfit så måste jag testa dem lite, så idag när jag och Ambassadören gick till Ica för att handla hade jag dem på mig.

Någonstans vid godiset eller växterna, jag minns inte vilket, så förväxlade jag min och Ambassadörens korg, och för ett ögonblick trodde jag att jag var han.

Plysch? Frotté? Hahahahaha.

Skolan slutar om 2 veckor, och då kan jag sluta obsessa över naturvetenskap och bli normal igen. Livet kommer förändras som det alltid gör. Och det är något bra.

VImorse gick jag ned för trappan, ut i den svenska morgonen och det var lite blött. Jag slängde soporna och öppnade brevlådan. Där låg dagens DN som jag får helt gratis.

Jag kom upp igen och de skrattade åt mig för att jag såg så svensk ut. Adidas träningsjacka och shorts. Tofflor och glasögon. Jag kunde tillåta mig att skratta med dem.

Natten innan hade jag vaknat vid halv 3 ungefär. Ett starkt ljus kom in från balkongdörren och jag tittade närmre. Öppnade balkongdörren och det blev alldeles kyligt. Ett hus brann så utav bara helvete på andra sidan järnvägen. Jag stod och tittade, funderade på om jag borde ringa någon. För det vara alldeles tyst. Det enda som hördes var när vinden ibland fångade ljudvågorna och förde dem ifrån elden emot mig, och det knastrade och sprakade alldeles hemtrevligt. Men tanken på att någon höll på att dö förtog stämningen lite. Jag väckte ambassadören för det kändes lite som när man hittade en skalbagge på dagis, man vill visa.

Och precis när jag hade tänkt ringa 112 så såg han att brandkåren kommit dit i all tysthet.

På morgonen dagen efter kunde jag läsa att det var ett hus som höll på att renoveras som hade brunnit ner, så ingen hade dött. "När brandkåren kom dit var huset redan övertänt", som det brukar stå. Det var ju tur det.

För jag tänkte ju att det hela kunde ha varit en dröm. Men det var ingen dröm, det var bara en väldigt, väldigt spännande natt.

Idag på träningen när jag äntligen vräkte upp en balja i kryllan efter att ha missat 4 frilägen så gjorde jag Messis målgest, nästan som en reflex. Vi skrattade gott, för alla visste ju att jag inte menade något illa.

Idag hörde jag också begreppet "potatisätare" för första gången.

Och världens bästa våffla just nu, det är High Violet med The National.

Godnatt.

Jag har så många frågor, men jag vet inte ens vad killen heter, och jag orkar inte googla fram det. Men den dagen jag gör det ska jag mejla honom och säga att det uppskattas det han gör. För han är ju så ensam där bakom skärmen, han får alltid kommentera helt själv. Och vi får aldrig se hur han ser ut.

Efter sista matchen brukar han säga tack och hoppas att vi alla har haft en trevlig kväll. Och det har vi. Kära lilla du, frågan är om du har haft en trevlig kväll.

Stilla tänker jag att det verkligen är värt att någon smal, vit, ung engelsman vridit fram dessa basgångar som ligger som en rök på golvet, sliter sig igenom luften och gör ungdomar knäsvaga. Det finns unga män som älskar elektronisk musik och gillar att stå med sina kompisar på en scen och spela upp sina låtar. De spelar också upp ett oändligt antal remixer på sina kompisars låtar. Sen står de och vrider på lite reglage, går omkring med en mikrofon och dricker grolsch.

För övrigt tycker fortfarande att det är jävligt överskattat med DJ's. Det är inte svårt att vara DJ. Det gäller bara att ha en dator, något volymreglage som en full student visar hur man använder och två bra playlists. Typ. Ibland kan DJ's vara häftiga, men oftast är de inte det, för oftast tar de sig på alldeles för stort allvar.

Så var jag uppe i nästan ett dygn. När jag skulle lägga mig läste jag om partikelfysik i en spännande bok där det stod att det var en elementarpartikel som fick en riktning "SNETT BAKÅT I TIDEN". Det var så extremt på alla sätt att jag lade ifrån mig boken och somnade med en sådan där djup vördnad inför naturen som man bara brukar få när man sett ett naturprogram på tv.