En bok för förryckta
Igårkväll var jag på invigningen av de nya lokalerna i ett kulturhus inte så långt ifrån där jag bor. Man fick anmäla sig på internet innan man gick dit för att bli medlem. Om man inte anmält sig innan 18:00 samma dag fick man inte gå dit. Mystiskt alltså. Vi gick dit vid halv tio ungefär. Det var i en gränd med tegelbyggnader runt. Upp för en trappa, och där fanns en korridor. En lång korridor med många rum på sidorna. I rummer pågick olika aktiviteter. Det fanns träd målade med färg som bara syntes i ultraviolett ljus. Människor spelade lågmäld suggestiv musik. Mycket delay, mycket rum, trumpeter. Monotona basgångar.
I andra rum målade man på väggarna. Någon filmade från sidan en leksaksfigur i en hink med utklippta spalter och projicerade det på väggen till ett elektroniskt beat.
På det stora hela var det alltså konstigt. Det var surrealistiskt, och mina tankar fördes till den magiska teatern i Hesses Stäppvargen från 1927. En bok för förryckta, som han kallar den. Det är min favoritbok. Såhär står det på baksidan av den:
"Stäppvargen är en roman som vore otänkbar utan Freud. Hermann Hesse skildrar här den moderna människans tragiska dualism, hennes slitningar mellan ande och driftliv mer påträngande och intensivt än i något av sina andra verk."
När jag, och antagligen många med mig, läste boken, så tänkte jag: "OMG. Det här handlar om mig". Så kan det ju vara när man läser böcker. Men Harry Haller, bokens huvudperson, hittar i berättelsen en bok, och han upplever att den handlar om honom! Traktat om stäppvargen - Endast för förryckta, kallas boken han hittar. Och den är för honom vad Stäppvargen blir för oss. Det spännande kommer sedan, när man börjar inse att beskrivningen av en själv blir en kritik av självet. Då tvingas man att möta sig själv, och det kan ju vara bra om man gillar sådant. Och jag gillar sådant.
Jag tror att jag har lånat ut boken till någon, och det är synd, för jag hade velat läsa den ikväll. På kulturhuset gick jag från rum till rum och bara kände hur verkligheten kan vara alternativ, hur människor kan vara det de vill vara, och att man kan känna efter vad man själv är genom att pröva.
Nu har jag lov i två veckor, och för att undvika tristessen jag känner när jag är ledig har jag gjort upp lite planer för att sysselsätta mig. På Ica Maxi köpte jag igår 4 kilo blomjord och en stor kruka för att plantera om några krukväxter jag har. Det ska bli spännande för jag har aldrig gjort något liknande. I biologin läser jag om cellens metabolism och det är spännande hur mina små växter i min lilla obetydliga lägenhet fotosyntetiserar socker och syre helt tyst, varje dag så länge det är ljust. Grundvalarna för livet som vi känner det står i mitt fönster och bara är liksom. Därför tycker jag att det minsta jag kan göra är att plantera om skiten.
Jag ska också fixa till min golden ride så att jag kan börja cykla omkring i Malmö.
Jag skriver inte jobbigt med mening
Bloggen är retarderad och det går inte att göra en blank rad.
Martin Andersson på Sydsvenskan svarar
"Hej Marcus,
man kanske kan säga att vi väljer serier efter en kvalitetskontroll i första hand och popularitet i andra men att vi väljer bort i omvänd ordning. Vi har ingen serie som är så populär bland våra äldre läsare som just Laban. När vi tog bort Laban för för kanske 25 år sedan drabbades vi av läsarorkan och var tvungna att återinför honom. När vi tog bort Blondie för ett år sedan kunde vi knappt utföra våra dagliga sysslor i form av nyhetsbevakning mm på grund av alla läsare som stormade oss.
Vi är väl medvetna om att Laban är "mossig" men vi vet också att 1) äldre läsare älskar den över allt annat och 2) att serien anses så vara så dålig att den nästan har blivit kult bland yngre läsare.
Själv skulle jag inte tveka att kasta ut den. Samtidigt har jag stor respekt för läsarnas önskan. Även de äldres.
Och framför allt hade vi gärna tagit in en ung och nyskapande svensk tecknare. Problemet är att för dyrt att publicera originalserier och att vi därmed är hänvisade till syndikatens urval.
Hoppas jag därmed har besvarat dina frågor.
PS: Bara för några minuter sedan fick jag i ett mail försvara publiceringen av Rocky. Den läsaren saknade Blondie men kunde trots allt trösta sig med Laban, den enda serien han "läser med glädje. Det är kort och konstrar inte till det i onödan.".
Mvh
Martin Andersson
Redaktör på Sydsvenskan"
Skön kille, Martin. "den enda serien han 'läser med glädje. Det är kort och konstrar inte till det i onödan.'" Fucken loled.
Fred Basset
Nu har jag skrivit 3 tentor på 7 dagar och kan äntligen ägna mig åt sådant som jag finner verkligen intressant och nödvändigt.
"Fred Basset" är det engelska namnet på serien "Laban" som finns i bland annat Sydsvenskan. Den tidningen sitter jag ibland och läser i biblioteket i skolan. Det finns inte så mycket som gör mig arg. Jag är en ganska lugn människa. Men serien Laban gör mig arg. Det är den mest meningslösa serien någonsin. Jag ser mig som en ganska logisk och något bildad människa, men jag kan inte förstå hur en serie som Laban kunnat hamna på någons bord på något förlag, på någon tidning, blivit läst och till den grad uppskattad att någon redaktör eller förläggare tänkte: "Fan, det här är ju kul, det här kör vi med i morgon. Skriv ut en check till Alex Graham. Det blir hummer för honom ikväll!".
Jag har gått med i en hatgrupp på facebook för att få ut min ilska. Det känns bra, jag är inte ensam.
Så här skriver till exempel Cameron Spencer, en trevlig ung man från USA, om Fred Basset på facebook:
"Fred Basset is the worst fucking strip i have ever had the misfortune of laying my eyes on. not ONCE, NOT EVEN ONCE have i smiled at Fred's non interesting antics, he doesnt actually DO anything. He just comments (lamely) about other dogs doing less interesting things. Reading it is like slowly inserting red hot pins in your ****. I hate the author so much i wish i could vomit all over his face in disgust. Violently. And for an extended period of time after eating something really nasty. Like Fred Basset columns. Every day at work i read them, every day at work i come a little closer to ending my own life. Soley due to the poorness of Fred the mother fucking Basset."
Här är ett exempel på hur seriestrip med Laban kan se ut:
Mannen säger att han inte har kunnat sova. I den andra rutan bygger Laban upp sin extremt roliga poäng: Vi kunde inte heller sova.... FÖR DU SNARKADE! Serietecknaren är så nöjd med det roliga skämtet att han helt glömmer verklighetskomponenten: Mannen hade ju inte kunnat sova, hur hade han då kunnat snarka? Och vi med ett analytiskt tänkande lite större än hos en Basset-hund tycker förstås att han kunde ansträngt sig lite mer för att göra poängen logiskt möjlig.
Allt detta gör att jag får ångest. Jag får ångest för att jag trodde att jag förstod min omvärld. Men det gör jag inte, för jag förstår inte hur en så här dålig serie för det första ens kan publiceras, för det andra hur den kan fortgå tills författaren dör, 27 år senare (1991) för att sedan FORTSÄTTA med en ny serietecknare, som tecknar i EXAKT SAMMA STIL MED SAMMA SKÄMT. För det tredje kan jag inte förstå hur den kan bli internationell, att tidningar världen över tar in denna skämtsamma hund i sina dagliga upplagor.
Nu efter tentorna har jag ju tid att tänka på allt sånt här, och tid att göra något åt det. För att få lite ordning och reda i min mentala värld mejlade jag därför Sydsvenskan:
"Hej! Jag undrar hur ni motiverar vilka serier ni tar in i Sydsvenskan. Har ni en pågående kvalitetskontroll och utveckling? Väljer ni ut serierna efter deras popularitet bland läsare?
Jag uppskattar de flesta serier, men den totalt meningslösa serien "Laban" kan jag inte förstå hur den ska få ta någon plats i en av Sveriges största dagstidningar. På den svenska wikipediasidan om Laban kan man läsa: "Den lakoniska stilen och avsaknaden av punch-lines har gjort att serien flitigt parodierats och häcklats såsom sinnebilden för en daterad och sömnig dagsstrip-rutin."
Det är alltså många som tycker att serien är gammal och tråkig, men ändå är den i Sydsvenskan. Själva faktumet att serien finns i tidningen får mig dock att tänka att det måste finnas en anledning till att den är där. Är det så att det finns ett stort antal människor som tycker om den? Och i så fall, hur vet ni det?
"Fred Basset", som serien heter på engelska, publicerades först 1963. Det är 47 år sedan. Kunde det inte vara dags att ge en nyskapande, ung serietecknare chansen istället för att fortsätta ge Laban-författaren Alex Graham oförtjänt beröm genom att dag ut och dag in låta Laban figurera i Svensk dagspress med sina lama betraktelser av brittiskt medelklassliv?
Allt detta gör att jag får ångest. Jag får ångest för att jag trodde att jag förstod min omvärld. Men det gör jag inte, för jag förstår inte hur en så här dålig serie för det första ens kan publiceras, för det andra hur den kan fortgå tills författaren dör, 27 år senare (1991) för att sedan FORTSÄTTA med en ny serietecknare, som tecknar i EXAKT SAMMA STIL MED SAMMA SKÄMT. För det tredje kan jag inte förstå hur den kan bli internationell, att tidningar världen över tar in denna skämtsamma hund i sina dagliga upplagor.
Nu efter tentorna har jag ju tid att tänka på allt sånt här, och tid att göra något åt det. För att få lite ordning och reda i min mentala värld mejlade jag därför Sydsvenskan:
"Hej! Jag undrar hur ni motiverar vilka serier ni tar in i Sydsvenskan. Har ni en pågående kvalitetskontroll och utveckling? Väljer ni ut serierna efter deras popularitet bland läsare?
Jag uppskattar de flesta serier, men den totalt meningslösa serien "Laban" kan jag inte förstå hur den ska få ta någon plats i en av Sveriges största dagstidningar. På den svenska wikipediasidan om Laban kan man läsa: "Den lakoniska stilen och avsaknaden av punch-lines har gjort att serien flitigt parodierats och häcklats såsom sinnebilden för en daterad och sömnig dagsstrip-rutin."
Det är alltså många som tycker att serien är gammal och tråkig, men ändå är den i Sydsvenskan. Själva faktumet att serien finns i tidningen får mig dock att tänka att det måste finnas en anledning till att den är där. Är det så att det finns ett stort antal människor som tycker om den? Och i så fall, hur vet ni det?
"Fred Basset", som serien heter på engelska, publicerades först 1963. Det är 47 år sedan. Kunde det inte vara dags att ge en nyskapande, ung serietecknare chansen istället för att fortsätta ge Laban-författaren Alex Graham oförtjänt beröm genom att dag ut och dag in låta Laban figurera i Svensk dagspress med sina lama betraktelser av brittiskt medelklassliv?
Tacksam för svar!
Hälsningar Marcus, student."
När jag skrev mejlet hade jag inte googlat upp att Alex Graham varit död i 19 år.
När jag skrev mejlet hade jag inte googlat upp att Alex Graham varit död i 19 år.
Nu väntar jag tålmodigt på svar.
Några saker jag tänkt på
- Man kan göra hemliga meddelanden i Spotifyspellistor. Man kommer helt enkelt överens om vilken bokstav som gäller (Första, andra, tredje osv) och sedan läser man bara de bokstäverna i låttitlarna. Så kan man ju såklart välja låtar som förstärker budskapet. Då kan man helt enkelt göra den här listan:
1. I want you - Kings of Leon
2. Lua - Bright Eyes
3. Om du lämnade mig nu - Lars Winnerbäck & Miss Li
4. Var med mej nu - Mikael Wiehe
5. Easy/lucky/free - Bright Eyes
6. You will. You?Will. You?Will. You?Will. - Bright Eyes
6. Older Chests - Damien Rice
7. Utan dina andetag - Kent
Och skicka till sin stora, stora kärlek och tänka att om människan inser detta så är det ett litet bevis på att den är något att ha. Och för det andra: Om budskapet uppfattas så smälter man ju. Om man inte riktigt hatar smöriga, lökiga saker. Och de flesta älskar ju det, bara inte offentligt. Det är jättemånga som kollar på Grey's. Sen kommer man leva lyckliga i alla dagar och kunna säga: Minns du hur vi träffades? Och så återberättar man hela historien fast båda redan vet hur det gick till och hur det gick. För det är underbart att minnas. Och en berättelse är ingen berättelse förrän den berättats. Och sedan berättar man den, för det är det man gör med berättelser.
- Jag har diskuterat med mina sambos och vi har kommit fram till att om alla African Americans vill flytta tillbaka till Afrika så måste de kallas African American Africans. Triple-A's.
- Det hade varit en genidrag av mig att byta namn till "Maxi Millions". Många kallar mig redan Maxi och namnet Maxi Millions är extremt häftigt. Sen om jag ska bli läkare så kommer jag presentera mig som "Dr. Millions". Jag kan egentligen sluta skriva om det här nu, för du som läser fattar ju redan hur episkt jävla grymt det hade varit. Så nu ska jag väga min fars besvikelse över att jag inte längre kommer vara den sista som bär svennenamnet Lindsköld vidare mot alla fördelar jag kommer få av att ha ett så grymt namn som Maxi Millions.
En alltför mänsklig strävan
En mänsklig eller alltför mänsklig strävan är att förklara sin upplevelse. Att verbalisera, att förmedla. Man klär skeenden i ett språk.
Då jag nuförtiden läser naturvetenskapligt basår så tvingar min självständiga ådra mig att kontemplera kring just detta. Vad är det egentligen som jag lär mig? Jag lär mig mänsklighetens sammanfattade kunskap i strävan efter att beskriva sin omvärld på ett förståeligt sätt.
Detta är fan ingen lätt uppgift, varken för dem eller för mig. Bakom varje namn döljer sig ett liv, en moder, en födelse och död, en barndom, massa tvivel, en vardag av återkommande ångest över verklighetens natur (gissar jag), och till slut massa formler, kanske en namngiven storhet. Det fanns riktiga människor som verkligen hette Hertz, Volta, Avogadro och Pascal.
Man måste också beskriva sitt eget liv. KG Hammar brukar säga att man lever i en berättelse, och att våra berättelser sammanflätas till större sådana.
Delar vi upp världen i innanför och utanför hjärnan så blir genast många filosofier tydliga. Vi kan se på världen som om den bara utspelar sig i våra huvuden, att våra hjärnor sätter samman en upplevelse och att inget annat är i strikt mening verkligt. Men man kan också se det som att vi är singulariteter (Kan man säga så? Jag säger så.) i en faktisk fysisk värld. Naturvetenskapare gör ju det, och lyckas jävligt bra. Det finns uppenbarligen en logik där någonstans, som är jävligt skön att komma underfund med. Och som gör att vi har ipods osv.
Men att beskriva den inre världen, att klä en måndagseftermiddag (Ja, det är måndag eftermiddag nu.) i ord och göra den förståelig för det här jobbiga självreflexiva du upptäckte i tonåren, det finns det inte formler för. Hur det kommer sig är ju jävligt meta, och man skulle kunna förklara det med att komplexiteten är så mycket större i hjärnan än i rymden, eller att logiken är mycket mer väl dold. Tänk på det, vi har inte 4,723 Freud eller 5,6 x 10^24 Sartre någonstans i vår hjärna som är ett mått på något.
Men vad man kan göra, det är att läsa filosofi. Och den litteraturen är omfattande nog! Jag tycker om att läsa filosofi, för att det tjänar mig samma syfte som varför jag räknar på magnetfält om dagarna. Jag lär mig sätta ord på det jag upplever. Ofta händer det att jag läser flera sidor utan att fatta vad som egentligen menas, men det är ändå skönt. För ibland snappar jag upp en mening som så att säga låser upp ett helt resonemang. Som får det att kännas skönt i kroppen, för att jag plötsligt ser samband. För att jag plötsligt kan förstå mina känslor bättre. Att göra mig förståelig för mig själv. Och eftersom hjärnan är gjord på det viset att allt ordnas upp i mönster, tänker jag mig att det blir som ett slags knark.
Livet är så svårt att förstå för att vi är mitt inne i det hela tiden. Jag kan inte ställa mig på en punkt, ta en paus och observera. För det finns inget "vara" att observera som är ett liv. Den nya grejen som har indoktrinerat mig (Medvetet ordval) är att livet är ett blivande snarare än ett vara. På den mänskliga nivån, på det viset evolutionen format oss, så fungerar vi på en nivå i den storleksordningen vi själva är i. Men det innebär inte att ett ständigt blivande inte finns till. Vi kan bara inte uppfatta det för att det går så långsamt eller snabbt. För smått eller för stort.
Men livets komplexitet återfinns ju i hjärnan. Och den är väldigt, väldigt nära oss på ett sätt, samtidigt som den är långt borta. Man kan ju säga att vi är vår hjärna. Men vi är vår nacke också, och den kan vi inte se, inte utan en spegel. Och i filosofin kan vi leta efter den metapsykologiska spegel vi behöver för att se och förstå och själva. (Förlåt.)
Den uppmärksamme läsaren ser att jag i titeln parafraserat Nietzsches bok "Mänskligt, alltförmänskligt". Ur denna är följande citat hämtat:
"Vår bestämmelse råder över oss även när vi ännu inte känner den; det är framtiden som bestämmer reglerna för vårt idag. Jag förutskickar att det är om problemet rangordning vi fria andar kan säga att det är vårt problem: nu först, på livets middagshöjd, förstår vi vilka förberedelser, omvägar, prov, frestelser, förklädnader problemet har behövt innan det kunde uppstå för oss, och hur vi först i själ och kropp måste uppleva de mångfaldigaste och mest motstridiga nöd- och lyckotillstånd, som äventyrare och världsomseglare av den inre värld som heter 'människa', /.../ tränga fram till alla gränser, nästan utan fruktan, utan att försmå något, utan att förlora någonting men pröva allt, rensa det från tillfälligheter och så att säga sikta fram det - tills vi slutligen kan säga, vi fria andar: 'Här - ett nytt problem!'"
För den bästa filosofin är den som ligger hjärtat nära, som förstår dess kval och lyckor. Som säger att det är jobbigt ibland, att ett steg på vägen är skönt, men det kommer alltid ett till, att livet är jävligt komplicerat men att ALLT DETTA ÄR OKEJ. För det är så det ska vara.
