Ensamhet
Antal av Kents 4 senaste skivor som har ordet "ensam" eller en variation på det i en av låttitlarna:
4.
Vad man ser från balkongen
För några dagar sedan hade jag en konversation som ett tag uppehöll sig vid det sköna i att åka tåg. Det är skönt att åka tåg för det är bekvämt, man kan ta det lugnt för oftast åker man långt, och framförallt så är man på väg någonstans. Jag bor precis bredvid en järnväg. Om jag tittar på fotboll och balkongdörren är öppen så dränks allt ljud i tågets dån. De första nätterna kunde jag vakna till, precis när jag skulle somna. När jag sitter på balkongen så kan jag se tågen åka förbi, och jag hör det knastra i elektriciteten ovanför. På nätterna kan jag se när det kommer gnistor. Det är filmiskt, romantiskt. Som om jag någonsin blir van. Ofta funderar jag på hur många människoliv det är i varje tåg, och vart de alla ska ta vägen. Antingen ska de till Danmark eller Sverige, för de stannar inte mer i Sverige söderut. Och så känns det alltid lite jobbigt, för de är verkligen på väg, men det är inte jag där jag sitter på min balkong.
Det är en helt orealistisk tanke, men min romantiska idé om tågresande har 23 år av amerikanisering bakom sig, så den är svår att värja sig mot. Jag ska flytta om några dagar, och då hoppas jag att min sinne kommer stillas lite av att jag ut genom fönstret bara ser träd. För de är i sanning inte på väg. Men tji fick jag när jag trodde att min nya utsikt skulle vara enformig. I ännu en bok som implicit handlar om livet (Vilket alla bra böcker gör) läste jag, faktiskt sittande på balkongen:
"När vi är ledsna och inte längre trivs med livet, då kan ett träd tala till oss: var lugn! var lugn! Se på mig! Livet är inte lätt, livet är inte tungt. Det är barnsliga tankar. Du är rädd, därför att din väg för dig bort från mor och hem. Men varje steg och dag för dig på nytt mot modern. Hemma är inte här eller där. Hemma är inne i dig, eller ingenstans."
Och så blev allt det jag skrev innan oskrivet. Det spelade tydligen ingen roll vad jag såg från balkongen.
Låtar där Jocke Berg sjunger om knark
Tidigt i bloggen listade jag låtar där Jocke B. sjunger om hår. Därför känns det naturligt att lista låtarna där han sjunger om knark. Jag har valt att utelämna alkohol ur drogbegreppet då det hade känts ovärt att skriva om popmusik med den utgångspunkten.
Den döda vinkeln
Ge mig en vinterdrog
Ge mig allt du har
Kom nu, jag är kroniskt låg
Bara mörkret hörs
I ditt öga var en storm jag såg
Som sommarsnö
I döda vinkeln ser jag allt du gör
Två gånger i texten refererar han till knark. Först en vinterdrog, vilket kan tolkas som något bedövande, något som trubbar av vinterns kyla, snorighet och depp. Kanske Tramadol, eller något annat opiatderivat. Men begreppet sommarsnö är snarare vedertaget som omskrivning för Claes Malmbergs, Patrik Sjöbergs och Plura Jonssons favoritdrog: Kokain. Sammantaget målar Joakim en helhetsbild av knark, vilket också är logiskt, då han i texten eftersöker "allt du har". Han vill spränga venerna med vad som helst bara för att känna något annat.
Du är ånga
Du säger ”När ni var små, säg vilka droger tog ni då?”
När vi var små så sköt vi kåda, bark och stål
När vi var små så sköt vi kåda, bark och stål
Här leker Berg med dubbeltydigheten i ordet "skjuta". Att "skjuta horse" till exempel, är att injicera heroin intravaskulärt. Men när man är liten gör man ju inte sånt, då skjuter man med låtsasvapen av typ trä. Jag medger att det är en långsiktig tolkning, men jag tycker att den är plausibel. Barnens knark är leken. När leken slutar, då behövs något annat, och då kan man undra vilka "droger" det var man tog när man var liten för att känna som man gjorde då. Gömd under en gran i skogen.
En himmelsk drog
Och då kommer känslan
den smygande känslan
den enda jag inte rår på
Då stänger jag själen
klämmer ihjäl den
hittar en himmelsk drog
Och då kommer känslan
är jag den enda som aldrig förstår…
Redan i titeln kommer drogferensen, och det är väl ingen tvekan om att verklighetsflykten står i fokus. Men kanske handlar det i den här låten om att fly från sig själv, vilket Bob Marley berättade för oss att det inte går redan på plattan Kaya 1978. Jocke Berg gillar reggae, vilket han berättar för Hallandsposten i en intervju i samband med släppet av Hagnesta Hill 1999.
ColumbusStockholm vaknar långsamt
På droger och på sorg
Snön hyr ut sin oskuld
till hela Kungsholms torg
Det känns som när jag kom hit
way back in 93
en ynklig rad av fotspår
En okänd kontinent
På droger och på sorg
Snön hyr ut sin oskuld
till hela Kungsholms torg
Det känns som när jag kom hit
way back in 93
en ynklig rad av fotspår
En okänd kontinent
Jocke använder droger för att måla upp en bild av den grisigaste staden i Sverige: Stockholm.
LSD, någon?
Alla kommer hem som spöken återvänder
Man lär sig leva med sig själv
och inget annat
Det är det som gäller
Man lär sig leva med sig själv
och inget annat
Det är det som gäller
Ingen på vägarna bara döda grävlingar
I en sömnig liten stad, åh
ingen annanstans
kan man vara ensam
Som just här
I en sömnig liten stad, åh
ingen annanstans
kan man vara ensam
Som just här
Det är bara i titeln som drogreferensen är explicit. Men om man tittar på texturvalet jag gjort så kan man se att personen inser att man måste lära sig leva med sig själv, för man kan ju inte fly från sig själv. Vid det här laget hade Jocke alltså lyssnat på Kaya.
Men samtidigt innebär den insikten att ensamheten kan bli stor och outhärdlig. Men varför just LSD? Vet Jocke något om droger så vet han att LSD tar man inte själv. Visst, det finns säkert de som gör det. Men ensamdrogerna är ju annars opiaterna. Jag tror att han bara ville ha en cool titel. För det är det.
Gamla Ullevi
Ge mig en ny drog som tar mig nånstans
Jag behöver en ny medicin och ett nytt land
Jag behöver en ny medicin och ett nytt land
I den här splitternya låten från den kommande skivan "En plats i solen" upprepar Berg temat från "Den döda vinkel", och det kan väl sägas vara sammanfattande för hela texten. Den har liksom gjorts innan, speciellt av Jocke, och därför är den ändå bra.
Socker
Och gäst ikväll är Jesus
Han har kickat heroin
Han läppjar på sitt glas
Och Ramlösa blir vin
Han berättar om sina vapen
Sin tid i San Tropez
Om att ge sig själv en chans
Om sin nya Z3
I en värld av idioter
Står han först i kön
Han berättar framför kameran
Om hur han bytte kön
Eller något helt annat
Som också är privat
Om alla dom han älskat
Och dom han bara sög av
Men han sa alltid nej
Han har kickat heroin
Han läppjar på sitt glas
Och Ramlösa blir vin
Han berättar om sina vapen
Sin tid i San Tropez
Om att ge sig själv en chans
Om sin nya Z3
I en värld av idioter
Står han först i kön
Han berättar framför kameran
Om hur han bytte kön
Eller något helt annat
Som också är privat
Om alla dom han älskat
Och dom han bara sög av
Men han sa alltid nej
Det är är en verkligt intressant text. Något av det bästa Joakim Berg skrivit enligt mig. När "Vapen och ammunition" släpptes 2002 var jag 15 år gammal. Jag förstod inte riktigt vad som menades med det här. Var Jocke en provocerande hardcore-ateist? För att få klarhet frågade jag en vän som studerar till präst hur han kunde tycka om Joakim Berg. Då berättade han om en bild av vår kulturikon nummer 1, Jesus, som inte alltid hamnar i främsta rummet. Han sade ungefär såhär: Inom kyrkan kan vissa saker vara jävligt viktiga, typ att man bär fram bibeln som vore den ett nyfött barn, bara för att det ska vara någon typ av närhet till gud genom bibeln. Men om man läser i bibeln, vad folk påstår att Jesus sade, så sa han ungefär saker som: "Där det samlas fler än två personer, där finns jag". Eller: "I varje fattig människa, där finns jag".
Och oavsett Joakim Bergs religiösa etikett använder han den här bilden för att komponera en av 00-talets smidigaste textbitar.
Den fattiga människan förstås som samhällets outcast, de som ingen vill ha att göra med. 2002 var det dokusåpadeltagarna. Berg sjunger om Linda Rosing, om hon som är dotter till den där brottslingen, om alla de som knullade och söp i tv för få bekräftelse, om alla de vars liv blivit en offentlig angelägenhet som man får spotta och klaga på. Jocke pratar om människan bakom, på ett fint sätt. Jag vet inte hur jag hade upplevt texten om jag hört den första gången idag. Men min aha-upplevelse när jag fick detta berättat för mig som tonåring, den minns jag som väldigt stark. Knarket i texten är en symbol för en avgrund som man redan fallit ned i.
Romantiserar Jocke Berg kring droger? Mitt svar är nej. Han visar på drogen i en större kontext än ett njutningsmedel. För Berg är drogen snarare en sista tillflyktsort, helst av allt skulle man vara utan, men den är ändå bättre än ett självmord. Ofta heter det att han vill att någon ska ge honom en drog, och på så vis är det snarare en vädjan om en förändring i livet, än ett verkligt "görande".
Huruvida Jocke själv snortat koks någon gång ibland kan man ju diskutera. Jag tror inte att han gör det, men jag antar att han frekvent kommer i kontakt med dem. Tänk kalasturnén 2002 med Teddybears. Det är inte heller helt otroligt att han tagit en eller två öl med Plura.
Jag gör inte anspråk på att listan är fullständig, så om det är någon låt jag missat får du gärna skriva! Men skriv inte klåparen, för den handlar inte om knark.
Klicka här för en Spotifyplaylist med låtarna.
Kommer på bloggen i början av hösten 2010: Låtar där Jocke Berg sjunger om prostitution!
Blomstertid
- I'm wide awake it's morning börjar så himla konstigt, och bra. I min ungdom hade jag något emot Conor Oberst. Jag gillade inte att hans röst hade ett ständigt vibrato. Nuförtiden kan jag inte riktigt höra vad jag menade då. Och skivan är en av de bästa där är.
- En gång hade ambassadören en epifani på ettan mot Kristineberg. Han var salongsberusad, det var sent på natten, jag tänker mig att solen höll på att gå upp (men det gjorde den nog inte), det var ganska lugnt på bussen, och på radion börjar de plötsligt spela "Den blomstertid nu kommer". Jag önskar lite att det varit jag. På morgnarna nuförtiden brukar vi lyssna på den, och kanske "Dagen är nära" också, för att det känns skönt i kroppen. Jag tror det handlar lite om känslan att vara 1,30. Att ha vita shorts med bälte. Smala, bleka, svenne-armar, sockar uppdragna så långt som möjligt, kortärmad skjorta och framförallt spring i benen.
- Jag frågade ett barn på jobbet vad hon skulle göra om hon kunde resa bakåt i tiden. Hon svarade att hon skulle ge pengar till fattiga. Jag kommenterade inte det vidare, utan lät henne ha kvar sina illusioner om tidsresor, hur de nu ser ut.
Goddag, Falkenberg
Till och med SJ's egen hemsida visste hur niez biljetten till Falkenberg var.
En sorts uppvaknande
C var här. Hon berättade att hennes fästman vill ha "Kevlarsjäl" på deras bröllop. Så skrattade vi. Sedan tystnade vi och funderade på allvaret i det hela. Man kommer ju inte kunna ha någon favoritlåt på sitt bröllop ju. Kanske är det bra, och kanske får man nya favoritlåtar.
When you still owe money to the money you owe
När det verkar som om jag gör i ordning kaffe i kannan från Frankrike så står jag egentligen i bara jeans på din balkong.
I alldeles för många sjuttiotalskök har jag kokat kaffe och blivit fylld av frågor. Blundat och sett de gula köken, Jonas Gardells ångestladdade Sverige. Öppnat ögonen, och kunnat föreställa mig samma sak.
Mina nationalpoeter hade vid 23 års ålder givit mig ord för det som jag helst av allt aldrig velat veta.
Demians två världar. Hesse och alla hans världar, de är så sköna att ha en tillflykt i.
Och du kan heller aldrig bestämma dig om du vill ha långt eller kort hår, så vi får klippa varandra i sömnen.
Danska spöktåg
Dagens spännande grej är att tunnelbanan i Köpenhamn inte har några förare! Det är helt enkelt spöktåg som åker omkring, lika ofta högt över jorden som långt ner under den.
Jag var där igår, och det var väldigt fräscht. Blev påmind om språkets barriärer, kände Europas dofter och blev rädd för psykiskt sjuka människor.
I informationslapparna på väggarna stod det att det fanns personal på tåget, om något skulle hände. Dessa såg jag inte röken av medan jag satt där, biljetten hårt i handen. Jag undrade så väldigt hur det fungerade. Varför inte fler städer har tunnelbana, om det blev massa protester från alla tunnelbaneförare när spöktågen sattes i bruk.
Och vad gör alla de nu? Kanske säljer de korv, eller knark.
Det negativa med min resa till Köpenhamn:
Jag SOMNADE precis när tåget körde över Öresundsbron. Jag hade ju likt en kolonialherre velat STÅTA, i tåget när vi körde över. Nu dreglade jag ner rutan istället, omedvetet lyssnandes på The Streets.
Men på det hela taget var det en värdig resa, och för att illustrera min upprymdhet över Danmark:
Jag hade med mig fredagens DN, oläst i min ryggsäck. Den var lika oläst när jag kom hem.
Jag, en svensk mästare
Hemma hos mig finns det en guldmedalj från SM i "volley 2000". När jag lär känna personer så väntar jag till ett väl valt tillfälle då jag berättar att jag vunnit SM i Volleyboll. Sedan kommer det alltid till slut fram att det var "Volley 2000". Det innebar att man var på en liten plan och bollen fick studsa en gång. Jag var 13 eller 14.
Sedan kommer det alltid fram att jag hade brutit armen några månader innan SM. Precis när det började hade jag fått ta av mig gipset, men det var riskfyllt att försöka spela sade läkaren, och det gjorde lite ont i armen. Jag fick hämta vatten åt de andra. Men guldmedaljen fick jag, och den finns i mitt prisskåp hemma där den trängs bland alla hedersplaketter från fotbollsklubben. (Alla i laget fick en efter genomförd säsong.)
När vi spelade volleyboll på den tiden spelade vi en "cup" i månaden, som jag minns det. Då åkte vi till Smålandsstenar, Falkenberg eller någon annan avvecklingsort. Så spelade vi gruppspel och slutspel. Det var nästan alltid vi och ett lag från Våxtorp någonstans som hamnade i final. Halmstad brukade alltid vara sämst.
Jag minns att jag var extremt nervös inför varje final. Jag brukade gå in på toaletten, skvätta vatten i ansiktet (För att jag hade ett vagt minne av att någon i någon julkalender gjort så), titta mig själv i spegeln och säga lite lågt: "Vad som än händer kommer jag kunna gå in på den här toaletten efter matchen, titta mig själv i spegeln och se att ingenting har förändrats. Jag kommer fortfarande vara jag, och inget har förändrats."
En av mina lagkamrater var också nervös, och en minnesbild jag har från en final var i en timeout. Han sade till mig: "Titta, så nervös jag är." Och sedan sträckte han tröjan så den spände över bröstet så att jag kunde se hans hjärta banka snabbt som en fågels genom tröjan.
Inför sista säsongen jag spelade fick vi nya tröjor och vi hade en samspelt trupp på 7 personer. (Då var det vanlig volleyboll, med 6 spelare på plan.) Jag hade också börjat spela utan de fula knäskydden alla har, eftersom det var mycket häftigare. Officiellt sade jag att det var för att jag fick bättre rörlighet och hade lärt mig att slänga mig så jag inte fick skrubbsår på knäna.
En dag fick jag och en annan kille erbjudande om att åka till Falköping, Volleybollsveriges Mecka, på träningsläger. Jag minns inte riktigt, men jag tror det kan ha varit någon uttagning för P15-landslag eller något.
I vilket fall åkte vi dit, träffade alla idioter som var där. (Det var många idioter som spelade volleyboll). Speciellt tränarna. De trodde att vi gjorde lumpen. Så tränade vi 3 gånger första dagen. På kvällen började det gamla vanliga grabbsnacket som högstadiet redan gjort mig trött på. Jag vet inte om det var psykosomatiskt eller inte, men jag började blöda näsblod, som inte ville sluta. Utmattad och helt vit i ansiktet satt jag på den nerblodade toaletten med en toarulle uppkörd i varje näsborre. Så satt jag i en timme tills jag vågade tro att det slutat blöda. Dagen efter sade jag att jag var sjuk och mamma kom och hämtade mig.
Idag är jag glad för att jag inte blev indragen i den där volleybollen. Volleyboll ska spelas på stranden, tills man är nöjd. Inte tre gånger om dagen i Falköping. Dessutom har jag aldrig velat bo i Grekland året om och få problem med knäna.
Min fotbollskarriär, det är en helt annan historia.
