I'm on a bloodbuzz
Sorrow waited, sorrow won
Kräftskiva
Nu finns det svamp och bär och sådant i skogen.
På gamla videoklipp är gamla människor som var unga då roliga på ett dråpligt sätt. Om man vill finns det otroligt mycket som kan påminna en om tiden. Något som inte gör det är växter, för de är så jävla sega. Man kan titta på dem i timmar utan att de gör någonting. De har en helt annan tidsreferens än jag har. Och jag gillar ju dem fortfarande, så det är verkligen inte något problem. De är eviga på ett helt annat sätt än jag är, och nuförtiden ser jag dem som maskiner, helt mekaniska som omvandlar koldioxid från mina lungor, vatten från min kran och solljus från fönstret till syre jag kan sätta ihop till koldioxid i lungorna igen och till vackra, väldoftande blad och blommor. Och ibland kan jag äta dem till och med!
Hur skulle man kunna symbolisera livet på ett bättre sätt. Ett människoliv går inte att använda på det viset. När jag är rädd för döden brukar jag titta på växterna och tänka att jag ska bli en av dem.
Vi åt kräftor och räkor och jag skämtade om hur det skulle vara om en kräfta bråkade med en räka. Räkan skulle inte ha en chans för skalet är helt mjukt. Sedan skämtade V om hur det skulle vara om en kräfta raggade på en räka. Och det till och med roligare. Sen var det roligare än någonsin.
En katt en måndag i Malmö
Två katter en söndag i Göteborg
Hemma
Modern drift
När man cyklar hem efter en vunnen fotbollsmatch genom den mest italienska delen av stan på sommaren. Då kan man tillåta sig att njuta av doften av sköljmedel som sprids ut från alla tvättstugefläktar man cyklar förbi. Jag tror att detta gäller för alla divisioner.
Jag kommer hem, orkar inte duscha än. Det är skönt att vara lite varm och svettig. Dricker lite juice och lyssnar på musik. Funderar på om jag ska ha dåligt samvete för något tjuvnyp eller om jag ska vara glad att jag "visade attityd". Jag skrattade nästan ihjäl mig i slutet av matchen när stämningen var irriterad. Det blir lätt det när ett lag ligger under. (Inte mitt lag idag dock). De gnällde och gnällde, vi gnällde tillbaks. Och en i mitt lag sade: "HUR GAMMAL ÄR DU? 35?".
När jag väl ska duscha tar jag av shortsen försiktigt, försiktigt för att inte alla plastkulor från konstgräset som fastnat i dem ska spridas ut över hela lägenheten.
När jag väl ska duscha tar jag av shortsen försiktigt, försiktigt för att inte alla plastkulor från konstgräset som fastnat i dem ska spridas ut över hela lägenheten.
70 000 famnars djup
"Kierkegaards karaktärer visar omöjligheten att genom reflektion nå verklig passion, den är någonting som drabbar en människa. Finns det då ingen väg bort från reflektionen, är människan för evigt dömd till att vissna bort i ett distanserande perspektiv oförmögen till passion här och nu?
I en mening säger Kierkegaard det, det är en av utposterna i hans väg mot det kristna livet. Men detta betyder inte att det inte skulle gå att hitta öppningar i reflektionens fängelse. Dessa öppningar visar sig också för läsaren av boken. Alla de tre stadiernas figurer visar hur de använder reflektionen för att inte drabbas av passionen. Genom sin omsorg om att inte tappa fotfästet, visar de också tron på att passionen är möjlig, och att de är mottagliga för den.
Men för att nå denna mottaglighet måste de i rätt ögonblick släppa taget om den trygga reflektionen. Inte bara för att kittlas av åtrå eller släppa in ett välavvägt mått av oförnuft i ett i övrigt överblickbart liv. Passionen görs mottaglig av ett språng ut i det okända, av att man kastar sig ut på '70 000 famnars djup'."
- Jonna Hjertström Lappalainen recenserar en nyöversättning av Kierkegaards "Stadier på livets väg" i SvD 2007.
Urban sprawl
Urban sprawl, also known as suburban sprawl, is a multifaceted concept, which includes the spreading outwards of a city and its suburbs to its outskirts to low-density, auto-dependent development on rural land, high segregation of uses (e.g. stores and residential), and various design features that encourage car dependency.
Contra
Poesi
Mitt emellan två världar stod vi på en refug i Lindängen. Det enda vi kunde prata om var av poetisk art, kanske för att det var så verklighetsfrånvänt, flyktigt och ändå inte gick att förstå. Men munnarna behövde säga något och vi hade sedan länge lärt oss att saker betyder något först i våra huvuden.
Nöjda gick vi därifrån med en kvarts mellanrum. Högskolepoängen låg utsmetade på ett papper i ett skåp som inte skulle öppnas på länge.
En liten vilostund
Du välter ut vattnet som samlats i trädgårdsstolen av plast och sätter dig ner, längst ut på kanten där det är torrt bredvid en blomma som du kallar pelargon. Det är lätt att säga så om dem, blommorna, när man inte kan så många namn. Det är den första dagens kväll och de senaste dagarnas blåst är försvunnen. Gatlampan med drag från tidigt 1900-tal är sönder och ögonen vänjer sig sakta vid mörkret. Fram träder stora buskar, växter som täcker marken och stenbelagda gångar. Det finns liv i naturen här, varje liten del av gräset, växtligheten, är plats för små organismer. Någonstans har duvor lagt ägg, men det är också svårt att veta. Bor de i buskar? Sover de på samma ställe varje natt så att det liknar ett hem för dem? Så kommer alla dessa tankar, och för en stund är det skönt att bara sitta och undra. Sen känner du dig liten, så liten.
Och på vägen in igen upprepar du i arbetsminnet allt det du ska googla. En halvepisk resa genom kunskap om jorden, men rättstavningsprogrammet vill ändra det till "helvetisk". Vilket trist program. I morgon går du till affären och köper en kalender och en bondepraktika.
