Grottmänniskan
Hela dagen hade varit helt värdelös. Jag vaknade, åt, drack kaffe. Satt vid datorn. Kollade på ett program om pyramider. Skrev inte en enda rad på hemtentan. Somnade igen. Vaknade, hade ont i huvudet, dålig smak i munnen. Till sist ryckte jag upp mig och stack till gymmet. Efter gymmet cyklade jag direkt till Ica. När jag kom ut från Ica med min kasse och skulle låsa upp cykeln fick jag syn på något i skyltfönstret. Det var jag. Jag fick syn på mig själv.
Jag hade på mig samma kläder som på gårdagens sittning. I min misär hade jag inte orkat duscha eller byta om. Jag skulle ju ändå till gymmet. Jag hade på mig de små svarta shortsen, smutsiga converse och en 80-talsadidaströja. Mitt hår spretade åt alla håll och skägget växte som en murgröna över ansiktet. Jag insåg att jag inte skulle kunna leva såhär längre, och förbannade den dag jag föddes, den natt då min mor sade: "Titta! Ett gossebarn!". Som tur var är det ju bara 6 dagar kvar nu. Jag kände att jag inte ville se ut som en uteliggare längre, för det var en uteliggare jag såg där i skyltfönstret. Den jagade blicken, bittra uppsynen och matkassen med det allra nödvändigaste.
En människa måste ibland få känna sig fin, och att hon trivs i sin kropp. Det är något vi kommit fram till. Annars blir man ledsen.
/Smacks
Kommentarer
Trackback
