Det är inget konstigt med skägg i Danmark (33 dagar kvar!)
Med din sinnliga konst och ditt mjuka sätt lyckas du charma Paris aristokrati och blir medbjuden på diverse fina banketter och middagar där du får tillfälle att introducera dina verk hos riktigt betydelsefulla människor.
Du blir en succé i konstvärlden och vissa kallar dina verk "extraordinära" (ett ord som i konstvärlden betyder MYCKET). Dörrar öppnas och din konstnärliga ådra får plötsligt resurser för att bokstavligen explodera, vilket den också gör. Explosionen yttrar sig i en insikt; du har sökt fel saker och tappat bort dig själv som så många konstnärssjälar gör.
Det enda som finns att göra är att vältra sig i sin tragik, sin ensamhet och försöka dränka den pulserande känslan av att något är fel med en flaska absinth. Efter att ha bränt dina senaste målningar och slitit ditt hår ett par veckor i din takvåning med utsikt över Moulin Rouge vaknar du plötsligt upp en dag. Ditt hår är tuffsigt och din kropp är blek och avmagrad, men du vet!"
That's one happy beard!
Hej Pojkar. Jag hittade er blogg av en väldigt underlig slump och fastnade där. Jag läste nästan hela bloggen nerifrån och upp och fastnade med stor fasa vid ett av de senare inläggen där, jag tror att det är Smacks, tänker raka av sitt skägg i förtid. Så nu måste jag skriva lite för att få dig att orka stå ut och ta dig igenom det hela.
Det är förvisso sant att du kanske redan har fått ut vad du ville ur det här, lärt dig saker och fått de insikter du ville. Men det finns en sak kvar att göra! Fullfölja det du gett dig in i! Fullfölj uppdraget!
Det finns flera skäl till att göra det. Ett är uppenbart, du kanske uppnår ännu fler insikter, du kanske just nu är mitt i en resa som kommer att leda till stor insikt om du tar dig igenom denna svåra period. Man kan hävda att det inte finns något som säger att du kommer hinna få den insikten fram till 29e maj, men jag vill påstå att det finns stor anledning att det visst gör det. Hela din mentala inställning till skägget och dess avhyvling påverkas av hur lång tid du vet att det är kvar.
En rolig slump är att jag antog en utmaning ungefär samtidigt som ni, och som ska avslutas nästan exakt samtidigt som er. Den 30e maj ska jag springa stockholm marathon. Springa 42km på asfalt. Jag hade tidigare aldrig löptränat regelbundet och började ungefär i november. Jag har nu 4½ veckor kvar och jag ligger hemma sjuk i någon slags ganska allvarlig infektionssjukdom i halsen. Det är ett jävla piss. Jag har än så länge som längst sprungit 21km och har ganska mycket ångest för det. Men en vän, också han som fick mig att få för mig detta vansinniga projekt, påminde mig igår om något viktigt. Att fullfölja.
Han skällde ut mig lite och skrek en stund på mig för att jag var så jävla löjlig och jämrade mig över sjukdomen. Sen sa han "För helvete sebbe, att GÅ I MÅL i ett marathon är en av dom största milstolparna i ditt liv!"
Han menade då inte att själva inlöpningen dom sista metrarna och att passera snöret skulle vara en extraordinär upplevelse, utan snarare det man upplever mentalt när man faktiskt slutför det man från början bestämde sig för att göra. Att man fortsatte springa efter 2 mil, när kroppen börjar undra vad i helvete vafan man sysslar med. Att man fortsatte springa efter 2.8 mil, när man är ganska övertygad om att man måste stanna snart. Att man fortsatte springa efter 3.2 mil, när hela kroppen håller på att gå sönder och du är i den största ångesten i ditt liv. Men sedan, efter 3.6 mil, när man inser att man faktiskt kommer att klara det händer något. Allt vänder, allt blir lättare. Alla smärtor är kvar, men dom är inte längre livshotande, loppbrytande.
Du måste ta dig förbi 3.6 mil Smacks! Det kommer att vända. Du kommer se att det är möjligt och att det inte är långt kvar. Det är förstås omöjligt att säga till en marathonlöpare som är vid 2.8 mil. Ändå måste jag, jag måste hurra för dig! Spring Smacks!
En av dom viktigaste aspekterna med att slutföra något är självkänslan. Att faktiskt slutföra något är man nöjd över resten av livet. Du kan tänka tillbaka på det efter 2 veckor, 2 månader eller 2 år och fortfarande känna att DU FAKTISKT GENOMFÖRDE DET. Skulle du istället banga ur nu, lämna det du sagt att du skulle göra, kommer du alltid ha en känsla hängandes över dig att du är en avhoppare, en banger, ett misslyckande.
Oavsett uppgiften känns det ALLTID sämre att avsluta något på ett dåligt sätt.
Oavsett uppgiften känns det ALLTID bättre att avsluta något på ett BRA sätt. Det kommer att stärka dig i framtiden och alltid finnas med dig som ett bevis för hur karaktärsstark du är. För varje gång du avslutar något positivt blir du starkare. Nästa gång är det lite lättare, det är en uppåtgående spiral för självkänslan och självförtroendet.
En man är inte något man föds till, det är något man BLIR! Bli en man Smacks! 29e maj min broder, 29e maj.
Amagad. Du är en underbar människa Sebastian. Jag har aldrig i mitt liv fått ett liknande textbook peptalk! Du träffade precis mitt i hjärtat och det här kommer stanna där och i ett textdokument på mitt skrivbord. Jag ska avsluta på ett bra sätt, jag ska komma till insikt, jag ska ta mig förbi 3,6 mil och jag ska bli en man. Jag må förlora fotfästet, men jag förlorar inte mig själv.
29 maj, och på ett sätt är du väl också lite av en skäggbroder. Lycka till med maratonlöpningen!
