I'm on a bloodbuzz
Sorrow waited, sorrow won
Kräftskiva
Nu finns det svamp och bär och sådant i skogen.
På gamla videoklipp är gamla människor som var unga då roliga på ett dråpligt sätt. Om man vill finns det otroligt mycket som kan påminna en om tiden. Något som inte gör det är växter, för de är så jävla sega. Man kan titta på dem i timmar utan att de gör någonting. De har en helt annan tidsreferens än jag har. Och jag gillar ju dem fortfarande, så det är verkligen inte något problem. De är eviga på ett helt annat sätt än jag är, och nuförtiden ser jag dem som maskiner, helt mekaniska som omvandlar koldioxid från mina lungor, vatten från min kran och solljus från fönstret till syre jag kan sätta ihop till koldioxid i lungorna igen och till vackra, väldoftande blad och blommor. Och ibland kan jag äta dem till och med!
Hur skulle man kunna symbolisera livet på ett bättre sätt. Ett människoliv går inte att använda på det viset. När jag är rädd för döden brukar jag titta på växterna och tänka att jag ska bli en av dem.
Vi åt kräftor och räkor och jag skämtade om hur det skulle vara om en kräfta bråkade med en räka. Räkan skulle inte ha en chans för skalet är helt mjukt. Sedan skämtade V om hur det skulle vara om en kräfta raggade på en räka. Och det till och med roligare. Sen var det roligare än någonsin.
En katt en måndag i Malmö
Två katter en söndag i Göteborg
Hemma
Modern drift
När man cyklar hem efter en vunnen fotbollsmatch genom den mest italienska delen av stan på sommaren. Då kan man tillåta sig att njuta av doften av sköljmedel som sprids ut från alla tvättstugefläktar man cyklar förbi. Jag tror att detta gäller för alla divisioner.
Jag kommer hem, orkar inte duscha än. Det är skönt att vara lite varm och svettig. Dricker lite juice och lyssnar på musik. Funderar på om jag ska ha dåligt samvete för något tjuvnyp eller om jag ska vara glad att jag "visade attityd". Jag skrattade nästan ihjäl mig i slutet av matchen när stämningen var irriterad. Det blir lätt det när ett lag ligger under. (Inte mitt lag idag dock). De gnällde och gnällde, vi gnällde tillbaks. Och en i mitt lag sade: "HUR GAMMAL ÄR DU? 35?".
När jag väl ska duscha tar jag av shortsen försiktigt, försiktigt för att inte alla plastkulor från konstgräset som fastnat i dem ska spridas ut över hela lägenheten.
När jag väl ska duscha tar jag av shortsen försiktigt, försiktigt för att inte alla plastkulor från konstgräset som fastnat i dem ska spridas ut över hela lägenheten.
70 000 famnars djup
"Kierkegaards karaktärer visar omöjligheten att genom reflektion nå verklig passion, den är någonting som drabbar en människa. Finns det då ingen väg bort från reflektionen, är människan för evigt dömd till att vissna bort i ett distanserande perspektiv oförmögen till passion här och nu?
I en mening säger Kierkegaard det, det är en av utposterna i hans väg mot det kristna livet. Men detta betyder inte att det inte skulle gå att hitta öppningar i reflektionens fängelse. Dessa öppningar visar sig också för läsaren av boken. Alla de tre stadiernas figurer visar hur de använder reflektionen för att inte drabbas av passionen. Genom sin omsorg om att inte tappa fotfästet, visar de också tron på att passionen är möjlig, och att de är mottagliga för den.
Men för att nå denna mottaglighet måste de i rätt ögonblick släppa taget om den trygga reflektionen. Inte bara för att kittlas av åtrå eller släppa in ett välavvägt mått av oförnuft i ett i övrigt överblickbart liv. Passionen görs mottaglig av ett språng ut i det okända, av att man kastar sig ut på '70 000 famnars djup'."
- Jonna Hjertström Lappalainen recenserar en nyöversättning av Kierkegaards "Stadier på livets väg" i SvD 2007.
Urban sprawl
Urban sprawl, also known as suburban sprawl, is a multifaceted concept, which includes the spreading outwards of a city and its suburbs to its outskirts to low-density, auto-dependent development on rural land, high segregation of uses (e.g. stores and residential), and various design features that encourage car dependency.
Contra
Poesi
Mitt emellan två världar stod vi på en refug i Lindängen. Det enda vi kunde prata om var av poetisk art, kanske för att det var så verklighetsfrånvänt, flyktigt och ändå inte gick att förstå. Men munnarna behövde säga något och vi hade sedan länge lärt oss att saker betyder något först i våra huvuden.
Nöjda gick vi därifrån med en kvarts mellanrum. Högskolepoängen låg utsmetade på ett papper i ett skåp som inte skulle öppnas på länge.
En liten vilostund
Du välter ut vattnet som samlats i trädgårdsstolen av plast och sätter dig ner, längst ut på kanten där det är torrt bredvid en blomma som du kallar pelargon. Det är lätt att säga så om dem, blommorna, när man inte kan så många namn. Det är den första dagens kväll och de senaste dagarnas blåst är försvunnen. Gatlampan med drag från tidigt 1900-tal är sönder och ögonen vänjer sig sakta vid mörkret. Fram träder stora buskar, växter som täcker marken och stenbelagda gångar. Det finns liv i naturen här, varje liten del av gräset, växtligheten, är plats för små organismer. Någonstans har duvor lagt ägg, men det är också svårt att veta. Bor de i buskar? Sover de på samma ställe varje natt så att det liknar ett hem för dem? Så kommer alla dessa tankar, och för en stund är det skönt att bara sitta och undra. Sen känner du dig liten, så liten.
Och på vägen in igen upprepar du i arbetsminnet allt det du ska googla. En halvepisk resa genom kunskap om jorden, men rättstavningsprogrammet vill ändra det till "helvetisk". Vilket trist program. I morgon går du till affären och köper en kalender och en bondepraktika.
3 videoklipp du kommer gråta av som involverar lejon
Dagens blawg bjuder på 3 sorgliga eller vackra videoklipp som på något sätt involverar lejon på youtube. OBS: Om du sitter på jobb eller så, klicka inte. Du kommer lipa skiten ur dig och vilja springa hem till mamma om du så bara kollar på ett.
Dessa videoklipp är inte bara en del av en massproducerande populärkultur, vilket man kan tro när det gäller till exempel Disney, utan de bär ett arv i ett karaktärsdanande, i en moralisk fostran. Deras budskap är så starkt att våra psykologiska försvarsbarriärer inte lyckas stå emot och våra själar kapitulerar inför gråten som säger: Fastän du känner dig ensam i den här världen så är du inte riktigt det. Du har känt dig som Simba när han tvingas ut i öknen, du har varit orolig som Jonathan, rädd för döden som Skorpan, och ledsen som de unga 70-talsamerikanerna när de lämnar bort sitt egna lejon. (Awesome).
Sånt pratar de inte om på facebook eller i din nya Iphone.
Sånt pratar de inte om på facebook eller i din nya Iphone.
Vi fick rysa lite i huden den här kvällen
Och till något annat eller åtminstone liknande: Det finns något man kan slå an något djupt inuti en människokropp. Det kan vara en statisk uppräkning av boendekostnader som är vacker, inte i sig, utan för vad det står för. Det kan vara en sommarpratare. Det kan vara en tysthet och en tomhet. Det kan vara en sjukdom som bor mitt emellan dina lungor.
Psykologiska termer
Söndagens pirogbagarfasoner föranledde mig att besöka en affär. På Netto har de ingen pixadeg, så jag cyklade till Hemköp. Där skrämde jag mig själv, då jag märkte att jag vid schampot ömsom dömde, ömsom sörjde en ung kvinna på grund av innehållet i hennes korg. Eller, hon hade ingen korg, hon bar sina varor i famnen. 3 paket Billy's och en påse ostbollar. För jag visste ju att det bara var en projektion då jag själv skämdes lite över min pizzamix. Jag skämdes för tanken också, och tänkte följa efter henne och säga förlåt, fast jag inte sagt något. Snabbt insåg jag det orimliga i det hela och gick sakta till cykeln. Nu hoppas jag bara att hon själv tycker att det kommer bli en bra kväll, och inte en ledsam kväll. För det känns lite som om det skulle kunna bli en ledsam kväll. Igår däremot, så såg jag en tjej som inte hade en ledsam kväll.
Hon spelade på en rödbrungyllene fiol, så våldsamt att håret med samma kulör ibland föll över strängarna så att hon spelade på det också. Jag undrar om hon var medveten om det, för hur det lät visste väl bara hon.
När jag inte duschat på 2 dagar luktar jag precis som farfar brukade göra när han varit i skogen och sedan i källaren.
1997
Litteratur
Inte så långt bort låg ett bibliotek där vi lånade böcker om döden alla stunder då man inte kunde dra i färgreglage i amatörmässiga piratprogram. Ibland var solen också för stark. Inga lantligt vita förhängen kunde skydda mot det, hur snygga de än var. Någonstans i bakhuvudet fanns en beskrivning av hur dessa somrar skulle upplevas. Ett nytt band, ett nytt linne, en ny kärlek, ett nytt bo, ett nytt jobb, en ny bok, en ny över- under- och mörkervärld. Allt gjorde vi på nytt och döden var med på ett hörn, men den här gången på ett bra sätt. Det som var du hade fått fäste, och rötterna började någonstans i dina inälvor och kröp ut genom munnen på natten, för att då var det svalt. Det var så konstigt det du hade läst. Livet började så smått att vi inte kan se det, och till slut är det det enda vi kan se.
Böcker svalde mig redan, och de skulle hålla mig fast ännu längre. Småland och Göteborg, Malmö och Sundsvall. Österlen. Öland. Det kändes som om vi varit överallt bara för att tanken om att upptäcka världen var övergiven. Som jag älskade att svettas då. Att känna hur en droppe människovatten (Usch.) rinner längs med ryggraden och sugs upp av shortsen. "Minns det här för fan!" Ropade jag till min kropp, för jag visste att den skulle göra det om jag tänkte på det tillräckligt hårt för det stod det i böckerna. Min kropp och jag var för övrigt en duo redo att upplösas. Det behövdes bara några fler månader och år, och det har inget med självutplåning att göra fastän det låter så. Det är något mycket, mycket lyckligt, och därför svårt att skriva om. Det var dags för kroppen att bli ett med allt det andra helt enkelt. Och då kan det vara bra att läsa böcker om döden, och framförallt - att svettas.
Livet leker med oss nu
Jag har svårt för att tala om glädje på ett sätt som inte låter pretentiöst. Jag lyssnar på människors berättelser varje dag, men det är sällan någon säger något om lycka som är värt att komma ihåg. Kanske beror det på lyckans natur, kanske beror det på min anglosaxiska 2000-talscentrerade världsbild (Favoritbegrepp). Kanske beror det på en oerhörd, projicerande självkritik. Ömkan, vemod och mörker däremot, det kan man vältra sig i. Och Björn Ranelid säger att det är intellektuellt och finkultur att göra det. Att DN kan få oss att tycka det. Han förstår inte varför Bruno K. Öijer kan prata om ledsamheter i 1 timme i Stockholm och sedan få ett uppslag i kulturdelen nästa dag när Björn har så mycket att säga om glädje och har gjort över 3000 framträdanden. På något sätt är det som om Björn inte gör det lätt för sig.
På wikipedia står det att Öijer har sagt: "/.../vår framtid beror på vår förmåga att kunna känna sorg över det som gått förlorat." Det är fint, lika fint som när Ranelid säger att människan är för liten när hon skrattar, för att skrattet inte får plats i människan och att själen väger mindre än drömmen i en fjäril men rymmer så mycket att Gud får ta till sin stora passare för att sluta den.
Det kanske är så för vissa att det vid fler tillfällen i livet är nyttigt att höra en kontemplativ röst tala om sorgens fördelar. Och när man har den där tredje grillfesten det någonsin blev på året och kvällen är en evighet kanske det första man tänker på inte är en bok om att bära sina barn eller att ligga med äldre kvinnor. Därför tror jag att det är svårt för människorna att tala om glädje på ett bra sätt. Och läser jag en enda illustrerad blogg till om hur bra livet är kommer jag kräkas över alla böcker jag aldrig läste.
Om det i så fall handlar om verktyg att använda i samtalen så brukar en jag vet säga något träffande: "TILL ALLA ER SOM TRODDE ATT LIVET BARA VAR SKIT!". För det handlar ju om glimtarna, och det blir jag inte äcklad av att höra. Det är balanserat, men ändå provokativt. Ranelid kanske hade gillat det om det varit fler ord.
Vi gör allting nytt
Man kan hoppa av så många anledningar.
Termometer
