Påsk(sk)ägg
Uteliggare + Stil och Finess = Det snyggaste jag vet. Jag undrar om det finns något så sexigt som när en man med ovårdat skägg och hår glider runt i finkläder och äger sönder allt och alla. Brad Pitt har gjort det, Joaquin Phoenix har gjort det, Matthew Mcconaughey har gjort det. Jag vågar även påstå att Jag och Smacks har gjort det.
Det är både med glädje och sorg jag längtar till Dagen D (29:e maj som alla borde veta vid det här laget).
Det är både med glädje och sorg jag längtar till Dagen D (29:e maj som alla borde veta vid det här laget).
Det ska bli skönt att känna sig som en "människa" igen, att slippa blickar och kommentarer angående sitt skägg.
Det ska bli skönt att skägget inte längre tar all uppmärksamhet utan att håret på huvudet nu tar över prioriteringen.
Det ska bli skönt att kunna dra fingrarna längs hakan och nästan skära sig på den sexigt korta stubben som kommer hägra.
Jag kommer sakna mina ihärdiga försök att dra hakskägget in i munnen.
Jag kommer sakna att dra mina fingrar genom skäggets mjuka mustighet.
Jag kommer sakna tryggheten som mitt skägg inger hos människor.
Den senaste tiden har jag ett flertal morgnar vaknat upp i panik av att jag inte har skägget kvar. När jag fört handen till ansiktet och känt att det fortfarande är kvar har jag fått ett barnsligt leende på mina läppar.
Hur kommer det kännas när jag vaknar morgonen den 30:e maj? Kommer jag föra handen till ansiktet och märka att skägget inte är där och därför bli ledsen och besviken? Eller kommer det bara vara en lättnad? Det får tiden utvisa.
Nedan följer några bilder som inte ens har ett (h)år på nacken.
Det är märkligt hur en människa kan förändras på så kort tid.
//Pude
Att varje dag vakna upp, titta sig i spegeln och inte se sig själv (47 dagar kvar)
Jag vet inte riktigt vad det är som har hänt, men nu känns skägget bara för mycket. Det känns som om skägget har spelat ut sin roll och att dess tid är över. Från att ha glorifierat skäggets varande (Se tidigare inlägg) så börjar jag se det med andra ögon.
När jag skaffade skägg själv så började jag ju såklart lägga märke till andra människor som också har skägg. Mer och mer har jag börjat inse att ett skägg mycket väl kan vara en period i en mans liv. En fas om du så vill. Något händer i livet och man tänker: "Fan, jag ska skaffa skägg." Men i det uttalandet finns också en implicit idé: "Jag behöver förändring, jag vill tänka över vad som är viktigt i mitt liv. Och skägget hjälper en att fokusera. Du blir introvert och funderar extremt mycket på dig själv, dina attribut, din självkänsla och din identitet. Det är när ramarna för ditt liv rubbas som du kan lära känna dig och dina gränser.
Men så finns det en tid när den perioden tar slut. Och jag känner det i mig nu. Skägget har som sagt spelat ut sin roll. Det fanns en tid när jag behövde skägget och skägget behövde mig.
För att återknyta till projektets egentliga idé så kan man säga att det är nu den jobbiga tiden börjar. Och ja, jag kan erkänna att jag har tjatat på Pude om att korta ner projektet med ytterligare en månad. Det hade varit underbart om det var den 29 april som var gränsen. Då hade det bara varit 16 dagar kvar. Nu är det 47.
Innan har jag och Pude talat om olika skäggkriser. Men nu är det på riktigt, den här krisen kommer inte att ta slut innan skägget fått sätta håren till. Jag känner det också som om mitt huvudår inte kommer till sin rätt då jag har skägget kvar heller. Skägget tar all uppmärksamhet. Och jag som precis börjat med balsam och borste.
Jag i bilen. Med bilbälte.
På sida 80 i Hermann Hesses utmärkta "Demian" står att läsa:
”Fågeln kämpar sig ur (sk)ägget. (Sk)ägget är världen. Den som vill födas måste slå en värld i spillror. Fågeln flyger till gud. Guden heter Abraxas.”
(Jag lade till parenteserna.)
Det är alltså nu projektet ställts på sin spets. Och egentligen är det fegt av mig att vilja banga. I enlighet med vår idé borde jag ta det goda med det onda. Innan njöt jag av skägget och identifierade mig med den bohemiska, självständigt introverta skäggmannen. Men som tidigare nämnt: Vintern är över. Tänkandet måste ta slut och en ny Smackan måste resa sig ur (sk)ägget. Det kommer bli hårda 47 dagar, men det måste gå.
Samtidigt visar detta hur mycket skägget påverkar individen. Man kan inte "bara ha skägg". Ditt skägg finns alltid i en kontext, och den sociala påverkan och i förlängningen din självkänsla (Om du är lite av en känslig själ) kommer att känna av den här förändringen. Och det är ju faktiskt lite av det vi ville ha reda på när vi började med den här skiten.
Håret ser jag dock fram emot.
Såhär skrev Grunk_ på Flashback angående fördelar med långt hår:
Herr Hesse, giv mig styrka!
/Smacks
51 dagar kvar
Så var det 51 dagar kvar av projektet.
Jag har börjat använda balsam i skägget för att det inte ska vara sådär strävt. Det funkar bra och det lägger sig ganska fint längs hakan. Ibland använder jag det också i håret för att ge det lite mer styrka. Man måste vårda sitt hår om det ska bli långt, annars går det av.
Men seriöst längtar jag ganska mycket till den 29 maj nu. Det ska bli så skönt att ha den sexiga stubben igen.
Ikväll ska jag dra till Malmö och se Kultiration. De har releaseparty på Babel och det ska bli fett. Jag fick hem den nya skivan med posten idag och den var lite av en besvikelse. De flesta nya skivor är ju det. Kanske växer den med mig, kanske inte.
I vilket fall sjunger Marcus Berg i Kultiration. Han skriver alla låtar och all text också. Länge var han min förebild i livet. Och HAN HAR HAFT SKÄGG!
Jag försöker alltid prata med honom efter varje spelning jag varit på och vid det här laget känner han igen mig litegrann. Men nuförtiden har han förlorat sin glans, och jag är nästan lite arg och besviken på honom. Jag ska berätta varför:
När jag träffade Marcus Berg
En sommar träffade jag min musikaliska och andliga förebild, Marcus Berg, sångare i det vid den tiden största reggaebandet i landet. Han hade såklart ingen aning om hur mycket jag tyckte om honom, även om jag försökte säga det. Mina kompisar visste det, men de förstod mig inte riktigt heller. Jag blev besviken av mitt möte med honom. Jag ville ju att han skulle vara min storebror, att han skulle visa mig rätt väg i livet. Att vi två skulle åka till ett tempel i Tibet och vara lyckliga, spela fotboll och gå runt i naturen.
Men hela tiden under våra samtal kände jag (För jag känner av människor väldigt bra) att jag bara var ett fan. Och vad mer kunde jag begära. Valet var i mina händer, jag visste vad jag ville, jag ville träffa den här mannen, som hade skrivit så otroligt bra saker, beskrivit min inre värld utan att ens känna mig. Och jag gjorde det. Jag reste långväga, för att få prata med honom i några minuter bara, och jag tog mig mod. Jag sprang ut på de sjuttiotusen famnarnas djup, men vad fick jag tillbaks? Ett tack. Inga vägledande ord. Inga storslagna framtidsvisioner, inga profetior. Marcus var inte den mannen bakom orden som jag sökte, åtminstone var han inte det för mig. Jag anade att han var det för andra, och det gjorde mig arg och besviken.
På konserten senare tillägnade han en låt till en kompis. Det var min favoritlåt och jag hade frågat om de kunde spela den. Till Johan sade han, och jag heter ju inte Johan. Men jag funderade och funderade på om han inte kunde ha fått mitt namn fel? Jag hade ju frågat om de skulle spela den låten. Men nej. Han hade nog inte fått namnet fel.
Ledsen gick jag tillbaks till mitt lilla lilla enmanstält på festivalen, och försökte smälta vad han sagt till mig. Fanns det inga dolda budskap? Var det verkligen inte jag som var Johan?
Och så hade jag kastat mig ut, jag hade vågat, men jag hade inte fått något för det. Som den existentialist jag är visste jag ju att det bara var att kasta sig igen.
Men hur många gånger skulle jag orka? Hur lång tid skulle det ta innan jag blev en dussinmänniska? Hur mycket besvikelse och sorg kan en människa förmå att känna?
I avslutningslåten sjöng han:
Kommer jag ihåg?
Eller behöver du mig påminna?
Om att jag har kommit långt ifrån
Det jag en gång ska finna
Och jag behövde någon som påminde mig.
Och så gick det till när jag träffade Marcus Berg. Och nu sitter jag likväl här, med långt skägg som fan.
Pude does Leonidas
En återförening, en VIP-kväll och två näsblod senare
Nu har det gått lite över en vecka sen de skäggiga männens återträff.
Avslutningsvis vill jag bara säga att jag längtar till den 29:e maj väldigt mycket.
Helgen i Lund var helt fantastiskt, bortsett från tre saker.
Sak nummer 1: Efterfesten med det obligatoriska gitarrspelet och "skönsången" blev lite väl lång, typ 5 timmar.
Sak nummer 2: Smacks och Jonas började helt omotiverat tjafsa om helt omotiverade saker runt halv5 på morgonen när man själv bara ville sova, och så höll de på säkerligen 30-40 minuter.
Sak nummer 3:
Pude: Nu måste du visa mig var man köper Lärdomsstaden Lunds bästa falafel.
Smacks: Självklart min skäggige vän!
Så gick färden mot vad jag kom att tro skulle vara Lärdomsstaden Lunds bästa Falafelhak.
Först när jag hade fått in min falafeltallrik och märkte att den smakade skit sa Smacks att detta inte var Lärdomsstaden Lunds bästa falafel. Han hade lurat mig! Tydligen utan att han själv visste om det, bakfyllan hade tagit över Joysticken som styr hans kropp.
Vi spenderade en del tid med att jämföra våra skägg denna helgen. Den stora skillnaden enligt mig är att Smacks skägg under hakan påminner om Svinto. Det är hårt och strävt, nästan så man skär sig på det. Mitt "Under hakan-skägg" är mjukt och fint som bomull.
Däremot har Smacks längre skägg än mig och desto mer frodig musch.
Slirig efter några öl?
Kärlek två skäggiga män emellan
Jag drog på mig ett ordentligt Niagarafall ur näsan under kvällen
I veckan har jag, tack vare en facebook-grupp, fått gå på VIP-kväll på Max och avnjuta ett mycket fint Originalmål. Till det här fick man avnjuta hur många dipsåser som helst, plus glass och kaffe. GRATIS! Smålänningen inne i min kropp skuttade runt på moln lyckligare än någonsin.
Jag har märkt att jag torkar mig mycket mer noggrant runt munnen efter varje måltid nu när skägget är längre. Rädslan att jag har fått mat i skägget är större än någon annan gång i mitt liv. Jag tror det här beror på en eller två kommentarer jag fått efter en måltid då jag verkligen hade fått mat i skägget.
Snart, närmare bestämt den 15:e April, är det premiärmatch med mitt nya korplag "Fotboll För Dummies". Vad jag inte riktigt tycker om är att alla våra matcher spelas på grusplan, men ju mer jag tänker på det desto mer manligt känns det.
I lördags hade vi vår första "träning" med laget. 7 av 13 medlemmar kunde medverka på denna. Den blev väl som förväntat ganska tempofattig, vilket kanske delvis hade med lördagens härliga sommarvärme att göra (för att skylla på något). Två grabbar runt 10-11 bast joinade vår träning och fick stå i mål i varsitt lag. Ett anfall, ett inlägg, en Pudes högerslägga senare hade en av kidsen näsblod. Som tur var inte av någon allvarligare art.
En bakfull men ack så nöjd Smacks
Två ståtliga herrar
Analyserande!
Avslutningsvis vill jag bara säga att jag längtar till den 29:e maj väldigt mycket.
Då ska jag glida runt i musch!
//Pude
Skäggens olikheter
Vi återförenades ju i helgen, jag och broder Pude. Det var skönt att kunna hänga och skägga i par. Tiden rinner ju iväg nu, och om nästan exakt två månader är vårt lilla projekt slut.
Vi talade om kommentarer man får. Ju längre skägget blir nu, desto mer dåliga kommentarer får man, skägget blir tyngre och tyngre att bära, i dubbel bemärkelse.
Skäggjämförelse
Detta var första gången vi sågs och skäggen var riktigt stora och fina, självklart jämförde vi med varandra då vi satt i lärdomsstaden Lunds fina vårväder.
Polisongerna
Båda bär ganska så tunna polisonger, inte alls speciellt mäktiga i tjocklek. Däremot är mitt skägg i polisongerna ganska mycket längre än Pudes faktiskt.
Kindskägget
Ingen av oss har tjockt, ståtligt kindskägg. Detta är något vi verkligen märkt under projektets gång: Skägget sitter i generna. Vissa kan verkligen inte ha skägg. Vissa har mediokert skägg, som jag och Pude, det funkar liksom.
Sen finns det de där som fick skägg i nian på högstadiet och har schysst 2 o'clock shadow som är tät som fan!
Så kindskägget hos oss består egentligen bara av ett par stycken långa, smått obehagliga skäggstrån.
Hakan
Man skulle kunna säga att våra hakskägg, de är stoltheten. Mitt mäter ungefär 5 centimeter, Pudes något kortare.
Muschen
Jag har naturligt längre mellan munnen och näsan än Pude, och därför mer plats att ha en musch på. Min är också jävligt tjock. Pude har smalare hud att bygga en musch på, men hans är också ståtlig. Kunglig nästan, och inte alls gles.
Färgen
På mig så har hakskägget och muschen ganska så blond färg, medan polisongerna och käkbensdelen är mörkare. Pudes är rött på hakan. Därav hans smeknamn "Kapten rödskägg".
Texturen
Den största överraskningen när vi kände på skäggen var skillnaden i textur. Mitt är mycket strävare än Pudes, och Pudes är mycket tjockare än mitt. Tätt och tjockt.
Vi kom också fram till att båda är väldigt glada över att projektet blev nerkortat. Som jag skrev i inledningen så får man ta mycket skit, bara för att man har ett litet skägg. Men så är det i vårt samhälle. Utseende betyder mycket, och så fort man avviker från normen måste man försvara sig.
Självkänslan pendlar mellan bra och dålig. Vissa dagar tycker jag att jag är alternativ och visar att jag inte böjer mig för sociala konventioner, att jag lever autentiskt. Skägget utstrålar en syn på livet och världen som ibland är skön att kunna visa utan att säga ett ord.
Men andra dagar vaknar jag upp och tycker att det ser ut som en löjlig jävla skepparkrans. Står framför spegeln och plattar till det med händerna och bara önskar att jag skulle få raka av det. Kollar på bilder på mig själv utan skägg och längtar tillbaks till den tiden.
Det ska bli intressant att se hur "det omvända" projektet ter sig, alltså, när vi rakar av skäggen och ser normala ut igen.
/Smacks
Skäggbrödernas återförening
Här får ni en teaserbild på skäggbröderna. Imorgon kommer ett heltäckande referat av gårdagens skäggjämförelser, plus mer bilder från Pudes kamera.
2 månader kvar alltså.
Sedan jag och Pude bestämde oss för att korta ner projektet med ett halvår har jag nästan börjat sakna skägget direkt. Bara två månader kvar tills det åker av.
Samtidigt säger det ju något om själva projektet att vi väljer att halvera tiden. Skäggets intrång i vardagen kanske blev alltför stort? Blev personlighetsinterferensen övermäktig?
Att som ensam skäggman leva och verka är svårt. Det är något som jag och Pude nog kan komma överens om. Hade vi bott i samma stad och kunna "skägga i team" så att säga, så hade det nog känts mycket enklare. Nu måste man motivera sitt skägg hela tiden, på gott och ont. Och det blir svårare och svårare att motivera skägget ju längre det blir.
På lördag kommer min skäggbroder iallafall hit till Lund. Det ska bli intressant att känna på varandras skägg, jämföra, diskutera och ta gruppbilder. På söndag kommer här finnas en heltäckande skäggjämförelse.
/Smackosh
En trygg man (i dubbel bemärkelse)
Skäggkris
Idag är jag bakfull. För att bli bakfull krävs det att man druckit alkohol, det gjorde jag igår.
För några veckor sedan messade jag 118 100 och frågade varför mitt skägg är rött på hakan.
Jag fick följande, enligt mig, rätt tråkiga svar:
"Nästan alla har enstaka hårstrån i en annan färg än den normala. Det beror på att pigmenteringen i just de hårsäckarna har blivit mörkare."
"Nästan alla har enstaka hårstrån i en annan färg än den normala. Det beror på att pigmenteringen i just de hårsäckarna har blivit mörkare."
ENSTAKA?! Hela hakan är ju fylld av morotsröda hårstrån. Till en början hatade jag dem, men efter att ha levt med dem ett tag kan jag inte annat än att älska dem.
Det är verkligen påfrestande att ha skägg. Vissa dagar hatar man det, vissa dagar älskar man det och vissa dagar är det bara där utan att man känner något för det alls. Man får möta mycket kommentarer om sitt skägg, mestadels av sorten "Raka av det!" men man lär sig att ta den här sortens kommentarer.
Hur som helst så har jag och min skäggbroder beslutat oss för att den 29:e maj lämna titeln skäggbröder bakom oss och enbart fokusera på odlandet av en lång svallande surf-frisyr. Från början var det tänkt att vi skulle ha skägget i ett år, men det kommer bli outhärdligt! Då gjorde min kollega i det här projektet ett vist uttalande:
"Jag menar, effekten av att ha det ett halvår till blir ju inte alls lika cool som effekten det redan fått."
Den 29:e maj kommer vi ha ägnat ett halvår åt det här projektet, det känns då som ett lämpligt datum att inhandla en riktigt dyr och fin skäggtrimmer. Denna dagen kommer vara en bitterljuv upplevelse. Det kommer nog kännas skönt att se "normal" ut igen, samtidigt som man kommer sakna sitt mustiga skägg. Jag tror att skäggiga människor upplevs som trygga personer, frågan är om den här trygghetskänslan kommer bestå när skägget försvinner.
Nedan följer några bilder tagna av min kollega Tony från en visit på ICAs centrallager:
Pude workin' his charm
Pude workin' his truck
Pude really workin' his truck
Pude workin' his karate
//Pude
Jocke Bergs förhållande till hår
Ibland händer det att folk tar kort på en. Då ser man sig ur vinklar man själv ej kommer åt. Ibland när jag tittar på såna bilder märker jag att jag ser ut som en jävla grottmänniska.
För jag har ju fattat nu att de som skaffar långt hår de klipper ju det emellanåt. Om man bara låter det växa ser det lätt väldigt pundigt ut. Men samtidigt är ju det lite av grejen med projektet också.
Jag var på fest igår och träffade lite folk som jag bara träffar ibland. Deras första kommentar var att skägget blivit väldigt långt, och det visar ju att det faktiskt växer fortfarande fast jag själv har svårt att märka det. Den relativa storleksförändringen blir ju mindre och mindre ju längre skägget blir.
Jag har lite problem med frisyren också. Jag vill ju ha det liggande neråt, men då blir det så väldigt platt, och det ser ut som om skägget är dubbelt så stort som håret. Jag önskar verkligen att jag hade tjockt, frodigt hår. Jag har ju tunt och flygigt hår, som Jocke Berg i Kent skulle uttryckt det. Hår var viktigt för honom i tonåren.
I "Klåparen" från 2005 års "Du och jag, döden" sjunger han:
"I ditt nyklippta hår likt en irländsk idols
Din spegelbild i fönsterglas beundrar varje steg du tar."
Passningen till Bono's grymma kalufs är uppenbar.
I "Mannen i den vita hatten (16 år senare)" från samma skiva sjunger han som nämnt:
"Och där går pojken jag aldrig kände
Som gick på gator jag aldrig såg
Och tänkte tankar jag aldrig tänkte
Med ett tunt och flygigt hår."
Tidigare i diskografin hittar vi också några rader, närmare bestämt i "Visslaren" från Hagnesta Hill (1999):
"Det är nåt i dina ögon
Som skrämmer mig så
Det fastnar på min tröja
Som ditt elektriska hår."
Vad kan vi dra för slutsatser av detta?
Kanske att hår är en identitetsbärare, och speciellt i en flyktig ungdomstid är håret en källa till både glädje och sorg.
Kanske att hår är en identitetsbärare, och speciellt i en flyktig ungdomstid är håret en källa till både glädje och sorg.
Detta skulle ju i sådana fall stödja min och Pudes tes om att håret som växer på oss är mer än bara hår, det är en livsstil, en världsåskådning, ett vara.
Här är en rolig video som Pfennie hittade:
/Smacks
En låtinspelarhelg.
Hela helgen har jag suttit helt still i min lägenhet och spelat in musik. En våg av kreativitet kom över mig och jag njöt av att tycka det var kul igen.
Två låtar blev det, som ni kan lyssna på på min: www.myspace.com/marcuslindskold
Om du bär skägg så förutsätter folk nästan att man på något vis håller på med musik. Antingen att man utövar det, tycker om det, eller är en dryg roddare. De har alltid skägg. Utan undantag.
Så kanske är det skägget som gett mig tillbaka min gnista.
Jag försökte fläta det häromdagen, och hade jag bara varit lite flinkare med fingrarna hade det nog fan gått vägen. På bilden ovan ser det lite konstigt ut eftersom hälften av skägget är bakom tröjan.
Jag har också märkt att det är svårt att ha på sig tröjor med hög krage. Detta eftersom skägget tenderar att hamna utanför och likt en clownkrans breda ut sig längs kragen. Det ser så jävla löjligt ut.
Zlatan gjorde 2 mål ikväll varav ett som var en apsnygg frispark. Jag skrek rakt ut. På bilden här smeker Ibra sin haka och funderar på om han inte skulle anlägga ett stort helskägg.
I sommar ska jag ut och tågluffa, precis som sig bör när man försöker leva upp till det långhårigas vara. Då ska jag åka förbi Milano och se om jag kan träffa Zlatan. Hoppas att han ej har semester.
/Smacks
Skägglek!
Pude skickade en bild till mig där han stoppat in tre pennor i skägget.
Jag kände mig såklart tvungen att slå honom:
Här snackar vi grejer!
Tre pennor, varav en lite tjockare kulspets, två plektrum av märket Fender tjocklek "thin", ett Sandisk USB-minne, och en femtioöring (!) som man dock inte ser på bilden.
Jag kände mig såklart tvungen att slå honom:
Här snackar vi grejer!
Tre pennor, varav en lite tjockare kulspets, två plektrum av märket Fender tjocklek "thin", ett Sandisk USB-minne, och en femtioöring (!) som man dock inte ser på bilden.
Håhåjaja.
Nu jävlar är det mycket skägg. Jag är sjuk, ligger hemma och funderar. Jag håller på att tappa fotfästet med skägget. Slänger iväg ett sms till Pude sådär ibland och undrar hur länge vi ska hålla på med projektet fast jag vet. Däremot blir det skönare och skönare att pilla i.
Helgens bravader
I helgen har jag varit på en fest i ett berg. Jag hade fruktansvärt höga förväntningar på den här festen då den hypats väldigt mycket. Tyvärr levde den inte riktigt upp till alla förväntningar hos mig, trots att det var trevligt.
Man kan säga att festen hade 4 higlight moments enligt mig:
1. När jag och Macu väntade utanför pissoaren på att "Erik & Mackan"-Erik skulle komma ut för att sedan i kör skrika "Fritera det där som du har där" varpå han svarade "då!". Han var soft.
2. När glasstjuven (kommer berätta mer om den här killen och varför han fick detta smeknamn vid annat tillfälle) berättade att hans favoritglass är Cornetto Jordgubb.
3. När jag och Macu insåg att vi har exakt samma färg på våra skägg.
4. När jag står jämte en väldigt lång kille och framstår som en dvärg.
Samma färg!
Dålig kvalle men man ser ju klart och tydligt att jag ser ut som en dvärg.
Jag i dagens duschfrilla.
//Pude
Man kan säga att festen hade 4 higlight moments enligt mig:
1. När jag och Macu väntade utanför pissoaren på att "Erik & Mackan"-Erik skulle komma ut för att sedan i kör skrika "Fritera det där som du har där" varpå han svarade "då!". Han var soft.
2. När glasstjuven (kommer berätta mer om den här killen och varför han fick detta smeknamn vid annat tillfälle) berättade att hans favoritglass är Cornetto Jordgubb.
3. När jag och Macu insåg att vi har exakt samma färg på våra skägg.
4. När jag står jämte en väldigt lång kille och framstår som en dvärg.
Samma färg!
Dålig kvalle men man ser ju klart och tydligt att jag ser ut som en dvärg.
Jag i dagens duschfrilla.
//Pude
Owhjowhj
Jaha, då var lördag igen och projektet går in på sin 98:e dag! På måndag är det alltså 100 dagar sen vi började.
Som ni ser är det en RIGTIGT mäktig växtlighet nu. Jag är ju som sagt inne i en skäggsvacka, men nu börjar det vända lite.
Igår var jag på psykologsittning och började prata med en kille som går i termin 6. Jag går i termin 2 så han var alfahannen. Efter ett tag frågar han mig om jag gillar filmen Into the wild, vilket jag inte gör. Då blev han besviken och sade att han tyckte att jag liknade Emile Hirsch, huvudrollsinnehavaren.
Men jag har mycket mer skägg än Emile.
Det säger en hel del om hur folk uppfattar mig som skäggig. Folk kan tro att man har en stenhård dongivafack-attityd så till den grad att man gilla berättelser om människor som går ut i skogen och dör för att de är dumma.
Jag har också skaffat mig en tatuering, helt i enlighet med det långhårigas varande. Plötsligt en dag tänkte jag att det var dags och åkte till Malmö.
Jag recappar från den 18 januari för att sätta det i sin kontext:
"Idag vaknade jag upp, åt resterna av pajen och kollade på Miami Ink. Det slog mig att för att fullfölja detta projekt, och bli långhårig fullt ut, så MÅSTE vi skaffa tatueringar. För vem har sett en långhårig människa som inte har en tatuering? Jag känner inte en som känner en som inte sett en långhårig människa utan tatuering. Smärtan bryr jag mig inte om längre, det var mer när jag var liten som jag var rädd för att det skulle göra ont. Det gäller bara att hitta något som är riktigt häftigt. Tatueringar är ju som bekant något som är jävligt enkelt att tycka illa om. (---)
Framförallt höjer ju tatueringen "Whatevvah"-statusen signifikant. Och i sommar när vi går omkring med flip-flops, linnen med extremt stor krage, deffade revbensspjällkroppar, salt-vattnigt hår och trasiga shorts så kommer det att sitta som en tofs i håret."
Nutidssmacks skickar en passning till Dåtidssmacks.
Ohyes.
Som ni ser är det en RIGTIGT mäktig växtlighet nu. Jag är ju som sagt inne i en skäggsvacka, men nu börjar det vända lite.
Igår var jag på psykologsittning och började prata med en kille som går i termin 6. Jag går i termin 2 så han var alfahannen. Efter ett tag frågar han mig om jag gillar filmen Into the wild, vilket jag inte gör. Då blev han besviken och sade att han tyckte att jag liknade Emile Hirsch, huvudrollsinnehavaren.
Men jag har mycket mer skägg än Emile.
Det säger en hel del om hur folk uppfattar mig som skäggig. Folk kan tro att man har en stenhård dongivafack-attityd så till den grad att man gilla berättelser om människor som går ut i skogen och dör för att de är dumma.
Jag har också skaffat mig en tatuering, helt i enlighet med det långhårigas varande. Plötsligt en dag tänkte jag att det var dags och åkte till Malmö.
Jag recappar från den 18 januari för att sätta det i sin kontext:
"Idag vaknade jag upp, åt resterna av pajen och kollade på Miami Ink. Det slog mig att för att fullfölja detta projekt, och bli långhårig fullt ut, så MÅSTE vi skaffa tatueringar. För vem har sett en långhårig människa som inte har en tatuering? Jag känner inte en som känner en som inte sett en långhårig människa utan tatuering. Smärtan bryr jag mig inte om längre, det var mer när jag var liten som jag var rädd för att det skulle göra ont. Det gäller bara att hitta något som är riktigt häftigt. Tatueringar är ju som bekant något som är jävligt enkelt att tycka illa om. (---)
Framförallt höjer ju tatueringen "Whatevvah"-statusen signifikant. Och i sommar när vi går omkring med flip-flops, linnen med extremt stor krage, deffade revbensspjällkroppar, salt-vattnigt hår och trasiga shorts så kommer det att sitta som en tofs i håret."
Nutidssmacks skickar en passning till Dåtidssmacks.
Ohyes.
Ohyes.
Jag gjorde mål i kvällens match! Äntligen lossnade det och det var epic niez shizz. Jag tackade skägget. Nu sitter jag här och kan inte sova för att jag är så uppe i varv.
Detta var julafton tror jag. Skägget som det var då var ju faktiskt ganska stiligt. Nu närmar jag mig mer och mer uteliggarlooken. Ja, jag är inne i lite av en skäggkris just, jag tycker inte alls om det.... men det där går ju i vågor som sagt.
Här kan man se dekadensen.
Detta var julafton tror jag. Skägget som det var då var ju faktiskt ganska stiligt. Nu närmar jag mig mer och mer uteliggarlooken. Ja, jag är inne i lite av en skäggkris just, jag tycker inte alls om det.... men det där går ju i vågor som sagt.
Här kan man se dekadensen.
Inspiration III
Två fina killar före/efter långt hår och skägg. Man ser ju klart och tydligast var de är finast.
Per "Ruskträsk" Johansson
Joaquin Phoenix
//Pude
Per "Ruskträsk" Johansson
Joaquin Phoenix
//Pude
Inspiration II
På samma sätt som Brad Pitt är lite av vår inspiration, så är det faktiskt så att jag och Pude inspirerar folk.
Igårkväll satt jag och pratade med min vän. För att inte outa honom för mycket kan vi kalla honom "Tsöude-Pfennie", eller "Pfennie: Den söude."
Han berättade att han tyckte att skägg är en riktigt grym grej, och att han blivit inspirerad av mig, och själv ville skaffa sig ett litet skägg.
Självklart blev jag smickrad, men jag blev också manad till eftertanke och sade till honom något i stil med:
"Pfennie, jag blir jätteglad att du är inspirerad av mitt skägg. Men du måste komma ihåg att med skägg är det som med människorna. Det finns inte två likadana.
Med skägg är det som med snöflingor, du kan leta en hel mansålder, men du kommer aldrig hitta två likadana. Men ja, var inspirerad, kom dock ihåg att du måste hitta ditt eget skägg, ett skägg som passar dig. Det kommer vara ditt skägg Pfennie, och det kommer sitta på din haka. Jag kan hjälpa dig en bit på vägen, jag kan föra dig till branten, men du måste gå den sista biten själv. Språnge är ditt att ta."
När jag så sagt det, improviserat, rakt ur hjärtat, precis som Björn Ranelid så tittade Pfennie på mig. Han sade inget, och jag sade heller inget mer. Men vi såg varandra i ögonen och vi förstod båda två.
För övrigt verkar det som om skägg är ett väldigt tydligt attribut. Häromdagen pratade jag kort med en okänd, och när vi skulle skiljas åt sade jag: Kom ihåg mig. Kom ihåg det här.
Och personen svarade: "Jaja, skägg och glasögon!"
Först blev jag lite arg, för det lät löjligt, men sen tänkte jag att jag har ju både skägg och glasögon.
/Smacks
Igårkväll satt jag och pratade med min vän. För att inte outa honom för mycket kan vi kalla honom "Tsöude-Pfennie", eller "Pfennie: Den söude."
Han berättade att han tyckte att skägg är en riktigt grym grej, och att han blivit inspirerad av mig, och själv ville skaffa sig ett litet skägg.
Självklart blev jag smickrad, men jag blev också manad till eftertanke och sade till honom något i stil med:
"Pfennie, jag blir jätteglad att du är inspirerad av mitt skägg. Men du måste komma ihåg att med skägg är det som med människorna. Det finns inte två likadana.
Med skägg är det som med snöflingor, du kan leta en hel mansålder, men du kommer aldrig hitta två likadana. Men ja, var inspirerad, kom dock ihåg att du måste hitta ditt eget skägg, ett skägg som passar dig. Det kommer vara ditt skägg Pfennie, och det kommer sitta på din haka. Jag kan hjälpa dig en bit på vägen, jag kan föra dig till branten, men du måste gå den sista biten själv. Språnge är ditt att ta."
När jag så sagt det, improviserat, rakt ur hjärtat, precis som Björn Ranelid så tittade Pfennie på mig. Han sade inget, och jag sade heller inget mer. Men vi såg varandra i ögonen och vi förstod båda två.
För övrigt verkar det som om skägg är ett väldigt tydligt attribut. Häromdagen pratade jag kort med en okänd, och när vi skulle skiljas åt sade jag: Kom ihåg mig. Kom ihåg det här.
Och personen svarade: "Jaja, skägg och glasögon!"
Först blev jag lite arg, för det lät löjligt, men sen tänkte jag att jag har ju både skägg och glasögon.
/Smacks
På morgonen
Idag tog jag sovmorgon till klockan 11 ungefär. Jag drömde om bågskytte och krig i mellanöstern. Häromdagen drömde jag också att en kompis till mig rakade av allt mitt skägg. Jag vaknade och förde genast handen till min haka i mitt förtvivlade nyvakna tillstånd, och skägget var kvar.
Idag när jag vaknade och skulle gå den korta vägen från sängen till köket så låg kameran på en stol, och jag gick in på toaletten för att fota mig själv. Jag gillar den slitna morgonlooken, och skägget och håret är alltid extra snyggt när jag precis sovit.
Idag är jag helt ledig. Jag har redan pluggat inför måndagens hobbytenta och sålunda ska jag spendera dagen med diverse goda böcker och Zelda!
/Smacks
Idag när jag vaknade och skulle gå den korta vägen från sängen till köket så låg kameran på en stol, och jag gick in på toaletten för att fota mig själv. Jag gillar den slitna morgonlooken, och skägget och håret är alltid extra snyggt när jag precis sovit.
Idag är jag helt ledig. Jag har redan pluggat inför måndagens hobbytenta och sålunda ska jag spendera dagen med diverse goda böcker och Zelda!
/Smacks
