letitgrow

Vi lärde oss om mediciner. Det var en period i livet precis innan man känner en förändring och just därför den mest utdragna tiden av de alla. Ju äldre man blir, desto mindre del av ens liv blir en tidsrymd av samma absoluta storlek. 1 år är 1/23 av mitt liv. För 10 år sedan var det 1/13. För 10 år sedan började jag högstadiet. Jag kan inte förstå och ännu mindre relatera till det tidsperspektivet. Det hinner hända mycket under 10 år.

Det finns en bok som heter "Våra drömmars land". Det är en barnbok som handlar om Lilla Björn och Lilla Tiger. De två lever ett stilla liv i en slags tvåsamhet i skogen. En dag hittar den en brädbit som det står "Panama" på. Den doftar ljuvligt, och den uppmärksamme läsaren sluter sig till att det är en bit av en bananlåda. Lilla Björn och Lilla Tiger bestämmer sig för att Panama, det är deras drömmars land, för det luktar så gott där. De bygger en skylt av träbiten och går iväg åt det hållet skylten pekar. Så är de med om lite äventyr, och till sist så kommer de fram till Panama. Där hittar de ett gammalt övergivet hus. Det är förfallet, växter omringar det och den lilla gungstolen utanför. Och allt är misstänkt likt deras gamla hus. Det är ju deras gamla hus, men det fattar de inte. Så rustar de upp sakerna och är nöjda och lyckliga i sina drömmars land.

Varje gång jag somnar på eftermiddagen påminns jag om hur liten och sårbar jag är. Damm som virvlar i solen, låtar jag lyssnat på alldeles för många gånger bara för att de alldeles för ofta passar in i mitt liv. När musiken inte längre kan fylla sitt syfte är där ingen musik längre, och alla ljud dämpas av det faktum att jag är ensam inuti en lägenhet. Både bokstavligt och bildligt talat. Jag ligger i soffan så länge att solen vridit sig in i fönstret och sköljer mig i varmt ljus. Plötsligt inser jag att det helt enkelt är bäst att låta sömnen slita mig bort från verkligheten.

Shit pommes tänkte jag när jag hittade ett par byxor i Ambassadörens garderob. Utflugen på en diplomatisk resa någonstans mellan Falkenberg och evigheten visste han inte att jag var i stort behov av en outfit som boostade mitt smått naggade ego. Det var ett par mintgröna manchesterbyxor som sade allt det om mig som jag inte kunde säga själv.

Detta är en av alla tider som vi har tänkt på. Om vi någonsin träffas igen ska jag krama dig, länge och citera ur en bok. En av de få böcker jag har i bokhyllan, men som jag alltid tänker ska bli fler.

Ambassadören kom med ett usb och ny musik. Jag kontrollerade album art och all annan album-info minutiöst och lade sedan in det på den bärbara spelaren som man får ha om man inte vill känna sig ensam när man är ute.

Någon sade att det är som att dö varje gång man somnar. Då borde det vara som att födas varje gång man vaknar.

Jag hittade mig själv i en soffa. Jag vaknade och min aptit var tillbaks. Jag som alltid tyckt att chips är äckligt, kladdigt och smuligt. När jag duschar på morgonen tänker jag alltid på samma sak. Jag vet inte varför det har blivit så, men det har det. Alltid samma sak. Ibland längre stunder, ibland lite kort. När jag inte orkar tänka på det läser jag på flaskorna som står där. Massa flaskor som jag fått i julklapp. En man hänger i ett träd utanför fönstret. Han har en motorsåg i ett snöre. Han sågar lite, låter motorsågen hänga medan han klättrar, halar upp sågen och fortsätter så. För några sekunder känner jag doften av sågspån och det föråldrade ljudet sågen. En stor gren som sakta, men snabbare och snabbare faller till marken. Det påminner mig om något. Men det är så mycket som påminner mig om saker att jag inte kan lista ut vad. Antagligen något om när jag bodde på landet. Det är samtidigt varm och kallt ute. Svårt att klä sig. Och det var annorlunda sen du kom. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det känns mellan lungorna. Och det har inte med luft att göra, och det är inte jag som har sagt det. Vemod har sin tid även om det är vår. Det finns en vårens vemod på samma sätt som det finns höstens. Men höstens är så kommersiell så den tar över. På tal om årstidsväxlingar så finns det ju de som menar att de kan göra så man blir deprimerad. SAD heter det lustigt nog. Seasonal Affective Disorder. Några spännande saker om depression som jag har läst i böcker: - För många känns det lättare ett tag om man är uppe en hel natt och sedan går och lägger sig på kvällen dagen efter. - Det går över av sig själv efter ett tag. - Man brukar få rådet att fortsätta göra saker som man tyckte var kul innan. Alltså ska man helt enkelt låtsas som att man inte är deprimerad, och leva som vanligt, och i slutändan går det ändå över av sig själv. Jag har svårt att förstå hur man ska veta att man är deprimerad. Jag är inte deprimerad, men det är ett tankeexperiment. Hur ska man veta att det inte bara är livet som är så? Den tanken är ju jävligt deprimerande, så det kanske är så man vet.

Messi gjorde fyra mål på en match. De säger att han är bäst i världen, och när jag kollade på matchen så undrade jag om han visste att han var det, och om han kunde njuta av att vara bäst i världen. När jag såg Xavi vara sådär extremt fokuserad så undrade jag om han samtidigt som han spelade tänkte att han var en del i något större, en ganska viktig del i något som människor kommer minnas ganska länge. Jag tror inte att de tänkte på det, i alla fall inte precis då. Om man ser människokroppen som en maskin, som en organism som lyder under samma kausalitetslagar som allt annat, så är det inte rimligt egentligen, hur bra det funkar. Hur något som vi behöver se i repris fem gånger i olika vinklar kan vara något så ögonblickligt och naturligt för någon som bara är 23, precis som jag. Jag vet precis hur det är att vara 23, men jag antar att det är väldigt olika för alla som är 23. Så jag tror att om jag hade gjort 4 mål i en kvartsfinal i Champions League hade det inte spelat någon roll, jag hade nog bara oroat mig för att förväntningarna skulle höjas, och antagligen är det en liten, liten del i varför det är Lionel Messi och inte mig som en halv värld känner till.