Idag har jag skickat minst 5 sms till Pude samt pratat i telefon. Den hjefeln vägrar låta mig raka av skiten!
Jag satt utanför psykologen i lärdomsstaden Lund och pratade med min kamrat Cina. Vi pratade om mitt skägg, och hon höll med mig om att det var för jävligt. Cina är en väldigt bestämd kvinna som vet vad hon vill. Hon är en sådan som vi alla önskar att vi hade lite av (Men inte allt, för så jävla bra är hon inte.) då hon är motsatsen till mig vad gäller att vela. Att älta. Att grubbla. Jag solade mig i hennes storhet och började fundera på hur jag skulle kunna bli lite mer som henne. För skägget har definitivt inte hjälpt mig.
Det brukar vara så att jag säger till folk att jag hatar mitt skägg och att det är det värsta jag vet osv. Då säger de ofta emot mig och tycker att det är okej. Men Cina öste verkligen skit över skägget, och jag kände att nej, nu måste det fan av. Hade jag varit en riktig man hade jag känt efter i magen och sedan gjort vad jag kände för. Och det är att raka av skägget.
Men å andra sidan, hade jag varit en riktig man, hade jag då inte haft kvar skägget och inte bitchat om det?
Jag var på en förskola häromdagen och pratade med 4-åringar om könsroller som ett led i utvecklingspsykologikursen vi läser nu. Såhär lät en konversation:
Smacks: Vet du om jag är en kille eller tjej?
Ungen: Kille!
Smacks: Hur vet du det?
Ungen: ....för du har mustasch ju!
Och då tänkte jag: Haha, nejdu lilla barn. Du har mycket kvar att lära. Det är så jag vet att JAG ÄR MAN!
Men jag är inte man nog att bära det skägg som växer på min haka. Pude däremot, han är. Hans självkänsla är stark nog och när vi pratade i telefon idag sade han att han börjat identifiera sig med sitt skägg. Han kommer sakna det när han rakar sig säger han.
Såhär ser det vidriga stora skägget ut från sidan
Så i telefonen sade jag till Pude: Jag ger det en vecka. Om den här helgen och nästa vecka blir skitbra, om jag är lycklig och har självförtroende så kör jag ända till den 29 maj. Jag ska tänka bort skägget och vara mig själv, försöka nå tillbaks till höjdpunkten på grafen som jag ritade upp för ett par dagar sedan.
MEN. Om det inte funkar så är jag tvungen att raka av skägget nästa torsdag. Pude kommer inte bli glad när han läser detta, men jag känner att det är något jag måste göra. Samtalet med Cina idag öppnade mina ögon. Det är inte värt en hel månad till av spegeltittarångest bara för att fullfölja ett löjligt projekt!
Markus Krunegård visste vad han gjorde när han skrev låten "Jag är en skäggvampyr":
"Toaletten spegeln, Jag har stirrat färdigt på den Och vem blir inte ful i 60 Watts ljus och skägg?"
Dessutom har jag ändå gjort mitt bästa. Man skulle kunna se det som att misslyckas, men jag har ju egentligen bara grundligt undersökt det som vi ville undersöka:
Skäggets inverkan på våra relationer och vår självkänsla.
Så jag ser det inte som ett misslyckande. Jag är helt enkelt inte gjord för att bära skägg. Skägget är min över-man. (!)
Jag är glad att jag har testat iallafall. Jag skulle aldrig vilja byta bort den här tiden med mitt skägg. Det gav mig många glada stunder.
Åh, mitt gamla jag, kom tillbaks.
/Smacks
