letitgrow

Så var det 51 dagar kvar av projektet.  

  Jag har börjat använda balsam i skägget för att det inte ska vara sådär strävt. Det funkar bra och det lägger sig ganska fint längs hakan.  Ibland använder jag det också i håret för att ge det lite mer styrka. Man måste vårda sitt hår om det ska bli långt, annars går det av. 

  Men seriöst längtar jag ganska mycket till den 29 maj nu. Det ska bli så skönt att ha den sexiga stubben igen. 

Ikväll ska jag dra till Malmö och se Kultiration. De har releaseparty på Babel och det ska bli fett.  Jag fick hem den nya skivan med posten idag och den var lite av en besvikelse. De flesta nya skivor är ju det. Kanske växer den med mig, kanske inte. 

   I vilket fall sjunger Marcus Berg i Kultiration. Han skriver alla låtar och all text också. Länge var han min förebild i livet. Och HAN HAR HAFT SKÄGG!

Jag försöker alltid prata med honom efter varje spelning jag varit på och vid det här laget känner han igen mig litegrann. Men nuförtiden har han förlorat sin glans, och jag är nästan lite arg och besviken på honom. Jag ska berätta varför: 

När jag träffade Marcus Berg

En sommar träffade jag min musikaliska och andliga förebild, Marcus Berg, sångare i det vid den tiden största reggaebandet i landet. Han hade såklart ingen aning om hur mycket jag tyckte om honom, även om jag försökte säga det. Mina kompisar visste det, men de förstod mig inte riktigt heller. Jag blev besviken av mitt möte med honom. Jag ville ju att han skulle vara min storebror, att han skulle visa mig rätt väg i livet. Att vi två skulle åka till ett tempel i Tibet och vara lyckliga, spela fotboll och gå runt i naturen.

   Men hela tiden under våra samtal kände jag (För jag känner av människor väldigt bra) att jag bara var ett fan. Och vad mer kunde jag begära. Valet var i mina händer, jag visste vad jag ville, jag ville träffa den här mannen, som hade skrivit så otroligt bra saker, beskrivit min inre värld utan att ens känna mig. Och jag gjorde det. Jag reste långväga, för att få prata med honom i några minuter bara, och jag tog mig mod. Jag sprang ut på de sjuttiotusen famnarnas djup, men vad fick jag tillbaks? Ett  tack. Inga vägledande ord. Inga storslagna framtidsvisioner, inga profetior. Marcus var inte den mannen bakom orden som jag sökte, åtminstone var han inte det för mig. Jag anade att han var det för andra, och det gjorde mig arg och besviken.

  På konserten senare tillägnade han en låt till en kompis. Det var min favoritlåt och jag hade frågat om de kunde spela den. Till Johan sade han, och jag heter ju inte Johan. Men jag funderade och funderade på om han inte kunde ha fått mitt namn fel? Jag hade ju frågat om de skulle spela den låten. Men nej. Han hade nog inte fått namnet fel. 

  Ledsen gick jag tillbaks till mitt lilla lilla enmanstält på festivalen, och försökte smälta vad han sagt till mig. Fanns det inga dolda budskap? Var det verkligen inte jag som var Johan?

  Och så hade jag kastat mig ut, jag hade vågat, men jag hade inte fått något för det. Som den existentialist jag är visste jag ju att det bara var att kasta sig igen.

  Men hur många gånger skulle jag orka? Hur lång tid skulle det ta innan jag blev en dussinmänniska? Hur mycket besvikelse och sorg kan en människa förmå att känna?

   I avslutningslåten sjöng han:

 

   Kommer jag ihåg?

Eller behöver du mig påminna?

Om att jag har kommit långt ifrån

 Det jag en gång ska finna

 

Och jag behövde någon som påminde mig. 

 

Och så gick det till när jag träffade Marcus Berg. Och nu sitter jag likväl här, med långt skägg som fan.