En motorsåg i ett träd

Jag hittade mig själv i en soffa. Jag vaknade och min aptit var tillbaks. Jag som alltid tyckt att chips är äckligt, kladdigt och smuligt. När jag duschar på morgonen tänker jag alltid på samma sak. Jag vet inte varför det har blivit så, men det har det. Alltid samma sak. Ibland längre stunder, ibland lite kort. När jag inte orkar tänka på det läser jag på flaskorna som står där. Massa flaskor som jag fått i julklapp. En man hänger i ett träd utanför fönstret. Han har en motorsåg i ett snöre. Han sågar lite, låter motorsågen hänga medan han klättrar, halar upp sågen och fortsätter så. För några sekunder känner jag doften av sågspån och det föråldrade ljudet sågen. En stor gren som sakta, men snabbare och snabbare faller till marken. Det påminner mig om något. Men det är så mycket som påminner mig om saker att jag inte kan lista ut vad. Antagligen något om när jag bodde på landet. Det är samtidigt varm och kallt ute. Svårt att klä sig. Och det var annorlunda sen du kom. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det känns mellan lungorna. Och det har inte med luft att göra, och det är inte jag som har sagt det. Vemod har sin tid även om det är vår. Det finns en vårens vemod på samma sätt som det finns höstens. Men höstens är så kommersiell så den tar över. På tal om årstidsväxlingar så finns det ju de som menar att de kan göra så man blir deprimerad. SAD heter det lustigt nog. Seasonal Affective Disorder. Några spännande saker om depression som jag har läst i böcker: - För många känns det lättare ett tag om man är uppe en hel natt och sedan går och lägger sig på kvällen dagen efter. - Det går över av sig själv efter ett tag. - Man brukar få rådet att fortsätta göra saker som man tyckte var kul innan. Alltså ska man helt enkelt låtsas som att man inte är deprimerad, och leva som vanligt, och i slutändan går det ändå över av sig själv. Jag har svårt att förstå hur man ska veta att man är deprimerad. Jag är inte deprimerad, men det är ett tankeexperiment. Hur ska man veta att det inte bara är livet som är så? Den tanken är ju jävligt deprimerande, så det kanske är så man vet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0