90 + 4
Vi lärde oss om mediciner. Det var en period i livet precis innan man känner en förändring och just därför den mest utdragna tiden av de alla. Ju äldre man blir, desto mindre del av ens liv blir en tidsrymd av samma absoluta storlek. 1 år är 1/23 av mitt liv. För 10 år sedan var det 1/13. För 10 år sedan började jag högstadiet. Jag kan inte förstå och ännu mindre relatera till det tidsperspektivet. Det hinner hända mycket under 10 år.
Oundvikligen tänker jag att det vi gör under fem minuter när vi är äldre är mindre viktigt än samma fem minuter som 10-åring. Jag tänker mig att det måste sätta spår i ens omedelbara upplevelse av sig själv i förhållande till mening.
Och så hade det blivit ljummet. Alla sade: "Det är så gött när vinden är varm. Det är då man känner att det är vår." Det finns stunder när jag inte skäms för att prata om vädret. Det finns stunder när vädret är så mycket vi så att man inte kan undvika att prata om det, hur häftig man än är. Hur mycket man än tycker att man ska kunna komma på viktigare saker att prata om.
Jag sprang till bussen, som man gör varannan dag. Inser inte hur ljudligt man andas för att hörlurarna dämpar. Som tur är är det inte lika meningsfullt som när jag var 13.
Jag cyklade hem på min guldiga cykel en sen onsdagskväll. Den varma luften i april fick mig att tänka på centralamerika under tiden som jag tyst upprepade för mig själv: "Det är bara en känsla, det betyder ingenting. Det är bara en känsla, det betyder ingenting." För jag hade under 90 + 4 minuter återigen lärt mig att världen är så orättvis. Eller nej, inte att världen är så orättvis, för det visste jag. Men jag lärde mig att jag inte kan låta fotboll beröra mig så emotionellt. Balansgången mellan att söka mening i det rationella (Som givetvis inte finns) och att låta mig uppfyllas av emotioner och se vart de tar mig är en konst som jag alls inte behärskar.
Klarar mig nog. Hjärtat gör mer ont när jag tänker på honom, hur han ska kunna sova i natt och vad han ska säga till Maximilian
Jag sprang till bussen, som man gör varannan dag. Inser inte hur ljudligt man andas för att hörlurarna dämpar. Som tur är är det inte lika meningsfullt som när jag var 13.
Jag cyklade hem på min guldiga cykel en sen onsdagskväll. Den varma luften i april fick mig att tänka på centralamerika under tiden som jag tyst upprepade för mig själv: "Det är bara en känsla, det betyder ingenting. Det är bara en känsla, det betyder ingenting." För jag hade under 90 + 4 minuter återigen lärt mig att världen är så orättvis. Eller nej, inte att världen är så orättvis, för det visste jag. Men jag lärde mig att jag inte kan låta fotboll beröra mig så emotionellt. Balansgången mellan att söka mening i det rationella (Som givetvis inte finns) och att låta mig uppfyllas av emotioner och se vart de tar mig är en konst som jag alls inte behärskar.
Klarar mig nog. Hjärtat gör mer ont när jag tänker på honom, hur han ska kunna sova i natt och vad han ska säga till Maximilian
Kommentarer
Trackback
