Russingubben och DNA
Varje gång jag somnar på eftermiddagen påminns jag om hur liten och sårbar jag är. Damm som virvlar i solen, låtar jag lyssnat på alldeles för många gånger bara för att de alldeles för ofta passar in i mitt liv. När musiken inte längre kan fylla sitt syfte är där ingen musik längre, och alla ljud dämpas av det faktum att jag är ensam inuti en lägenhet. Både bokstavligt och bildligt talat. Jag ligger i soffan så länge att solen vridit sig in i fönstret och sköljer mig i varmt ljus. Plötsligt inser jag att det helt enkelt är bäst att låta sömnen slita mig bort från verkligheten.
När det verkar som om jag gör i ordning kaffe i kannan från Frankrike så står jag egentligen i bara jeans på din balkong.
Min föreläsare sade i skolan att:
"...och det måste vara på det sättet, annars är inte världen logisk. Annars hade det blivit för konstigt."
Jag tycker om när någon pratar om världen på det viset jag upplever den. Splittrad, slumpmässig, alltid förvånande, aldrig ändamålsenlig. På min skola pratar de om hur allt hänger ihop.
Kaffet sedimenterar i kannan.
Jag märker hur min själ lyser upp en dag när en annan föreläsare visar en bild på Francis & Crick, de som beskrev DNA-molekylen första gången. På bilden står de, nöjda som fan, bredvid en stor konstruktion. De har försökt bygga en modell av DNA-molekylen.
Föreläsaren påpekar: Tänk så många gånger det rasade innan de lyckades få det att hänga ihop!
Jag tror att de tyckte det var minst lika roligt att bygga ihop modellen som att upptäcka DNA.
Till vänster står James och är livrädd för att Francis ska råka pilla sönder modellen de skruvat på i säkert flera dagar. Francis bara står och pekar, förklarar och njuter av tanken på den ljusa framtiden med kvinnor, alkohol och resor till exotiska länder.
Vi spelade russingubben på lunchen i skolan. Den mest meningslösa leken av alla meningslösa lekar. Man ska bygga en gubbe av russin, sedan får en gå ut och så bestämmer man ett av russinen som är "Tjilevippen!". Så kommer personen tillbaks och börjar äta av russinen. När den tar tjilevippen-russinet så skriker alla: TJILEVIPPEN! Och så är det nästa persons tur att gå ut och fortsätta äta av gubben. Den som äter det sista russinet vinner.
Vi lekte det på skoj, men under lekens gång blev det mer och mer allvar och det blev återigen uppenbart för mig hur människan inte är konstruerad att leva sitt liv efter rationella beslut. Jag hade aldrig i mitt liv kommit fram till att det skulle vara kul att vid 23 års ålder leka russingubben i sådana fall.
Kommentarer
Trackback
