letitgrow

För att inte tala om kryddan som ett soundtrack till ditt liv utgör. I ditt liv. Fantasiförmågan utvecklas något oerhört av ett mollackord på piano.

På tal om att känna sig ensam åkte jag buss från fotbollsmatchen igår. Hur mycket skit jag än öst över kollektivtrafik i mina dagar (Som ju jag och alla andra smarta, moderna 2010-talsmänniskor älskar egentligen, men inte på en blogg i CYBERSPACE.) så är det så jävla gött att åka buss på kvällen/natten. Och då pratar jag om vardagar, allt annat är självmord. Du kommer döda den glada ungdomen som är du och bli bitter genast om du åker buss natten mellan lördag och söndag och inte har tagit ett par glas vin, åtminstone.

Igår när jag åkte var det måndag. Klockan närmade sig spöktimmen. (Nuförtiden är alla alltid vakna när det är spöktimmen, så det är inte så spöklikt längre. Mellan 3 och 4 borde vara den nya spöktimmen, för det är då flest människor dör. Det är då kroppen ger upp. Och jag har ingen källa på det. Men läskigt va? Att den stunden som alltid känns jobbigast verkligen är jobbigast.) Och det var bara jag och en tjej till på bussen. Och en trevlig chaufför. Allt detta fick mig att utbrista i ett "GOD KVÄLL!", när jag svettig och jävlig hoppade på. Och trots min inte så vackra uppenbarelse fantiserade jag om att tjejen kollade in mig.

För jag skrev ju faktiskt: På tal om att känna sig ensam. Och jag känner mig aldrig så ensam som i den knökade bussen på väg till västra hamnen på morgonen. Eller i annan kollektivtrafik för den delen. Det är den gamla klyschan, ju närmre man är, desto mer ensam är man. (80 % av alla mina tankar och 50% av det jag säger är klyschor. Av de 50% jag säger så lägger jag till "Det är ju en klyscha, men..." för att inte folk ska tro att jag är en idiot. De resterande 50% av de 50% minns jag inte riktigt vad det är jag talar om. Jag antar att det är en del BS som går ut på att vara humoristisk men som inte hittar hem. På det stora hela spelar det nog ingen roll då jag inte pratar hälften så mycket nu som jag gjorde för 2 år sedan. Att vara tyst har sina fördelar.)

Så kunde jag sätta mig till rätta, sänka blicken och inta den där "Jag är djup och åker buss"- ställningen som förtätas lite extra de dagar då det regnar ute och du får fotsvamp för att dina converse blev genomblöta två meter utanför dörren. (Får man fotsvamp av blöta fötter? Det lät bra.) Gatlampornas ljus fladdrade över de fällbara sätena vid handikapplatsen. Tjejen satt snett bakom mig och jag var så nöjd med att inte behöva smygtitta på henne. Hon smygtittade ju på mig!

Efter ett tag var den behagliga bussresan över, och jag gick av utan att ens titta på tjejen som satt där. "Så hon inte skulle tro att jag var intresserad". Jag börjar tro att jag är sjuk i huvudet. Så gick jag av bussen, nöjd (!?) efter en färd där ASPELUT INGENTING hade hänt. Allt var som vanligt.

Mina vänner, den mänskliga, hjärnan är retarderad på så många sätt när du tror att den är normal.

Den korta vägen hem bredvid torget, den äckliga grusplanen, vaktbolagets mystiska gula hus och tillhörande rökande personal, så tänkte jag i vanlig ordning på vem jag är och vad jag gör här. Och inte var det väl för att åka kollektivt, fastän det verkade som om det var något jag kunde uppskatta i min enfald.