letitgrow

Jag stod framför spegeln och andades ut längre än jag någonsin gjort. Det var inte en så jävla dum dag ändå tydligen.

Det gamla vanliga: Mat, skratt, vin, hej vem är du? Dans, smygtitta, sms, vem är jag?

Med byxorna var jag någon. Byxorna var en vår, och det det var inte bara det att de var gröna.

Det fick mig att tänka på att jag var lite tragisk som hade mitt självförtroende i byxorna, men med ett sådant självförtroende kan man inte ens bli nedslagen av att själv se sig som tragisk. Det kan man ha lite överseende med då. Jag struntade helt enkelt i vem jag var.

Någon loggar in på ditt spotifykonto hela tiden och du kan inte lyssna på musik. Skymningarna som uppstår senare och senare, ljusare och ljusare har fortfarande sin charm. De är ännu inte vardag. Världen är i förändring och du kan känna det ett tag till.

Du hittar en dikt i ett anteckningsblock, verkligheten blir suddig i kanterna och du tror att du blivit galen. Det har du. Allt man kan läsa om värdenihilism och människans möjligheter var det dags för.

Hur många gånger har jag tittat ut genom fönstret på den döda gatan, på den förstelnade bilden av Sverige som jag har, och tänkt: "När kommer det hända? När kommer jag bli galen? När kommer jag sprängas av alla mina känslor?"

Så någonstans i ögonvrån börjar något att brinna, det lyser starkare och starkare och plötsligt viskar Jean-Paul Sartre i ditt öra:

"Men - vad nu existentialisten beträffar, så finns för honom ingen annan kärlek än den som skapas, ingen annan möjlighet till kärlek än den som yttrar sig i kärlek; det finns ingen genialitet annan än den som tar sig uttryck i konstverk: Prousts geni är lika med summan av Prousts verk; Racines snille, det är hans sammanlagda tragedier och förutom detta ingenting; varför skulle man tro Racine om möjligheten att skriva ännu en tragedi då man just vet att han inte har skrivit den? En människa engagerar sig i livet, formar sin egen gestalt, och utanför denna gestalt finns ingenting. Naturligtvis kan denna tanke tyckas hård för den som misslyckats med sitt liv. Men å andra sidan låter den folk förstå , att det enda som betyder något är verkligheten, att dröm, väntan och förhoppning blott låter människan definieras som sviken dröm, krossade förhoppningar och en gagnlös väntan."

Det är i verkligheten du bor, och det är där du hör hemma. Där kommer du leva och dö. Så låt inte din hjärna lura dig att det ligger till på något annat sätt. Hon som finns i dina drömmar finns ju just där. Och byxorna du hittade finns på riktigt. Kom ihåg: Du drömde inte ens om dem. Plötsligt bara fanns de, och det är det som är så bra med verkligheten: Den finns.