letitgrow

Då jag nuförtiden läser naturvetenskapligt basår så tvingar min självständiga ådra mig att kontemplera kring just detta. Vad är det egentligen som jag lär mig? Jag lär mig mänsklighetens sammanfattade kunskap i strävan efter att beskriva sin omvärld på ett förståeligt sätt.

Detta är fan ingen lätt uppgift, varken för dem eller för mig. Bakom varje namn döljer sig ett liv, en moder, en födelse och död, en barndom, massa tvivel, en vardag av återkommande ångest över verklighetens natur (gissar jag), och till slut massa formler, kanske en namngiven storhet. Det fanns riktiga människor som verkligen hette Hertz, Volta, Avogadro och Pascal.

Man måste också beskriva sitt eget liv. KG Hammar brukar säga att man lever i en berättelse, och att våra berättelser sammanflätas till större sådana.

Delar vi upp världen i innanför och utanför hjärnan så blir genast många filosofier tydliga. Vi kan se på världen som om den bara utspelar sig i våra huvuden, att våra hjärnor sätter samman en upplevelse och att inget annat är i strikt mening verkligt. Men man kan också se det som att vi är singulariteter (Kan man säga så? Jag säger så.) i en faktisk fysisk värld. Naturvetenskapare gör ju det, och lyckas jävligt bra. Det finns uppenbarligen en logik där någonstans, som är jävligt skön att komma underfund med. Och som gör att vi har ipods osv.

Men att beskriva den inre världen, att klä en måndagseftermiddag (Ja, det är måndag eftermiddag nu.) i ord och göra den förståelig för det här jobbiga självreflexiva du upptäckte i tonåren, det finns det inte formler för. Hur det kommer sig är ju jävligt meta, och man skulle kunna förklara det med att komplexiteten är så mycket större i hjärnan än i rymden, eller att logiken är mycket mer väl dold. Tänk på det, vi har inte 4,723 Freud eller 5,6 x 10^24 Sartre någonstans i vår hjärna som är ett mått på något.

Men vad man kan göra, det är att läsa filosofi. Och den litteraturen är omfattande nog! Jag tycker om att läsa filosofi, för att det tjänar mig samma syfte som varför jag räknar på magnetfält om dagarna. Jag lär mig sätta ord på det jag upplever. Ofta händer det att jag läser flera sidor utan att fatta vad som egentligen menas, men det är ändå skönt. För ibland snappar jag upp en mening som så att säga låser upp ett helt resonemang. Som får det att kännas skönt i kroppen, för att jag plötsligt ser samband. För att jag plötsligt kan förstå mina känslor bättre. Att göra mig förståelig för mig själv. Och eftersom hjärnan är gjord på det viset att allt ordnas upp i mönster, tänker jag mig att det blir som ett slags knark.

Livet är så svårt att förstå för att vi är mitt inne i det hela tiden. Jag kan inte ställa mig på en punkt, ta en paus och observera. För det finns inget "vara" att observera som är ett liv. Den nya grejen som har indoktrinerat mig (Medvetet ordval) är att livet är ett blivande snarare än ett vara. På den mänskliga nivån, på det viset evolutionen format oss, så fungerar vi på en nivå i den storleksordningen vi själva är i. Men det innebär inte att ett ständigt blivande inte finns till. Vi kan bara inte uppfatta det för att det går så långsamt eller snabbt. För smått eller för stort.

Men livets komplexitet återfinns ju i hjärnan. Och den är väldigt, väldigt nära oss på ett sätt, samtidigt som den är långt borta. Man kan ju säga att vi är vår hjärna. Men vi är vår nacke också, och den kan vi inte se, inte utan en spegel. Och i filosofin kan vi leta efter den metapsykologiska spegel vi behöver för att se och förstå och själva. (Förlåt.)

Den uppmärksamme läsaren ser att jag i titeln parafraserat Nietzsches bok "Mänskligt, alltförmänskligt". Ur denna är följande citat hämtat:

"Vår bestämmelse råder över oss även när vi ännu inte känner den; det är framtiden som bestämmer reglerna för vårt idag. Jag förutskickar att det är om problemet rangordning vi fria andar kan säga att det är vårt problem: nu först, på livets middagshöjd, förstår vi vilka förberedelser, omvägar, prov, frestelser, förklädnader problemet har behövt innan det kunde uppstå för oss, och hur vi först i själ och kropp måste uppleva de mångfaldigaste och mest motstridiga nöd- och lyckotillstånd, som äventyrare och världsomseglare av den inre värld som heter 'människa', /.../ tränga fram till alla gränser, nästan utan fruktan, utan att försmå något, utan att förlora någonting men pröva allt, rensa det från tillfälligheter och så att säga sikta fram det - tills vi slutligen kan säga, vi fria andar: 'Här - ett nytt problem!'"

För den bästa filosofin är den som ligger hjärtat nära, som förstår dess kval och lyckor. Som säger att det är jobbigt ibland, att ett steg på vägen är skönt, men det kommer alltid ett till, att livet är jävligt komplicerat men att ALLT DETTA ÄR OKEJ. För det är så det ska vara.