Fred Basset
Nu har jag skrivit 3 tentor på 7 dagar och kan äntligen ägna mig åt sådant som jag finner verkligen intressant och nödvändigt.
"Fred Basset" är det engelska namnet på serien "Laban" som finns i bland annat Sydsvenskan. Den tidningen sitter jag ibland och läser i biblioteket i skolan. Det finns inte så mycket som gör mig arg. Jag är en ganska lugn människa. Men serien Laban gör mig arg. Det är den mest meningslösa serien någonsin. Jag ser mig som en ganska logisk och något bildad människa, men jag kan inte förstå hur en serie som Laban kunnat hamna på någons bord på något förlag, på någon tidning, blivit läst och till den grad uppskattad att någon redaktör eller förläggare tänkte: "Fan, det här är ju kul, det här kör vi med i morgon. Skriv ut en check till Alex Graham. Det blir hummer för honom ikväll!".
Jag har gått med i en hatgrupp på facebook för att få ut min ilska. Det känns bra, jag är inte ensam.
Så här skriver till exempel Cameron Spencer, en trevlig ung man från USA, om Fred Basset på facebook:
"Fred Basset is the worst fucking strip i have ever had the misfortune of laying my eyes on. not ONCE, NOT EVEN ONCE have i smiled at Fred's non interesting antics, he doesnt actually DO anything. He just comments (lamely) about other dogs doing less interesting things. Reading it is like slowly inserting red hot pins in your ****. I hate the author so much i wish i could vomit all over his face in disgust. Violently. And for an extended period of time after eating something really nasty. Like Fred Basset columns. Every day at work i read them, every day at work i come a little closer to ending my own life. Soley due to the poorness of Fred the mother fucking Basset."
Här är ett exempel på hur seriestrip med Laban kan se ut:
Mannen säger att han inte har kunnat sova. I den andra rutan bygger Laban upp sin extremt roliga poäng: Vi kunde inte heller sova.... FÖR DU SNARKADE! Serietecknaren är så nöjd med det roliga skämtet att han helt glömmer verklighetskomponenten: Mannen hade ju inte kunnat sova, hur hade han då kunnat snarka? Och vi med ett analytiskt tänkande lite större än hos en Basset-hund tycker förstås att han kunde ansträngt sig lite mer för att göra poängen logiskt möjlig.
Allt detta gör att jag får ångest. Jag får ångest för att jag trodde att jag förstod min omvärld. Men det gör jag inte, för jag förstår inte hur en så här dålig serie för det första ens kan publiceras, för det andra hur den kan fortgå tills författaren dör, 27 år senare (1991) för att sedan FORTSÄTTA med en ny serietecknare, som tecknar i EXAKT SAMMA STIL MED SAMMA SKÄMT. För det tredje kan jag inte förstå hur den kan bli internationell, att tidningar världen över tar in denna skämtsamma hund i sina dagliga upplagor.
Nu efter tentorna har jag ju tid att tänka på allt sånt här, och tid att göra något åt det. För att få lite ordning och reda i min mentala värld mejlade jag därför Sydsvenskan:
"Hej! Jag undrar hur ni motiverar vilka serier ni tar in i Sydsvenskan. Har ni en pågående kvalitetskontroll och utveckling? Väljer ni ut serierna efter deras popularitet bland läsare?
Jag uppskattar de flesta serier, men den totalt meningslösa serien "Laban" kan jag inte förstå hur den ska få ta någon plats i en av Sveriges största dagstidningar. På den svenska wikipediasidan om Laban kan man läsa: "Den lakoniska stilen och avsaknaden av punch-lines har gjort att serien flitigt parodierats och häcklats såsom sinnebilden för en daterad och sömnig dagsstrip-rutin."
Det är alltså många som tycker att serien är gammal och tråkig, men ändå är den i Sydsvenskan. Själva faktumet att serien finns i tidningen får mig dock att tänka att det måste finnas en anledning till att den är där. Är det så att det finns ett stort antal människor som tycker om den? Och i så fall, hur vet ni det?
"Fred Basset", som serien heter på engelska, publicerades först 1963. Det är 47 år sedan. Kunde det inte vara dags att ge en nyskapande, ung serietecknare chansen istället för att fortsätta ge Laban-författaren Alex Graham oförtjänt beröm genom att dag ut och dag in låta Laban figurera i Svensk dagspress med sina lama betraktelser av brittiskt medelklassliv?
Allt detta gör att jag får ångest. Jag får ångest för att jag trodde att jag förstod min omvärld. Men det gör jag inte, för jag förstår inte hur en så här dålig serie för det första ens kan publiceras, för det andra hur den kan fortgå tills författaren dör, 27 år senare (1991) för att sedan FORTSÄTTA med en ny serietecknare, som tecknar i EXAKT SAMMA STIL MED SAMMA SKÄMT. För det tredje kan jag inte förstå hur den kan bli internationell, att tidningar världen över tar in denna skämtsamma hund i sina dagliga upplagor.
Nu efter tentorna har jag ju tid att tänka på allt sånt här, och tid att göra något åt det. För att få lite ordning och reda i min mentala värld mejlade jag därför Sydsvenskan:
"Hej! Jag undrar hur ni motiverar vilka serier ni tar in i Sydsvenskan. Har ni en pågående kvalitetskontroll och utveckling? Väljer ni ut serierna efter deras popularitet bland läsare?
Jag uppskattar de flesta serier, men den totalt meningslösa serien "Laban" kan jag inte förstå hur den ska få ta någon plats i en av Sveriges största dagstidningar. På den svenska wikipediasidan om Laban kan man läsa: "Den lakoniska stilen och avsaknaden av punch-lines har gjort att serien flitigt parodierats och häcklats såsom sinnebilden för en daterad och sömnig dagsstrip-rutin."
Det är alltså många som tycker att serien är gammal och tråkig, men ändå är den i Sydsvenskan. Själva faktumet att serien finns i tidningen får mig dock att tänka att det måste finnas en anledning till att den är där. Är det så att det finns ett stort antal människor som tycker om den? Och i så fall, hur vet ni det?
"Fred Basset", som serien heter på engelska, publicerades först 1963. Det är 47 år sedan. Kunde det inte vara dags att ge en nyskapande, ung serietecknare chansen istället för att fortsätta ge Laban-författaren Alex Graham oförtjänt beröm genom att dag ut och dag in låta Laban figurera i Svensk dagspress med sina lama betraktelser av brittiskt medelklassliv?
Tacksam för svar!
Hälsningar Marcus, student."
När jag skrev mejlet hade jag inte googlat upp att Alex Graham varit död i 19 år.
När jag skrev mejlet hade jag inte googlat upp att Alex Graham varit död i 19 år.
Nu väntar jag tålmodigt på svar.
Kommentarer
Trackback
