Vad man ser från balkongen
För några dagar sedan hade jag en konversation som ett tag uppehöll sig vid det sköna i att åka tåg. Det är skönt att åka tåg för det är bekvämt, man kan ta det lugnt för oftast åker man långt, och framförallt så är man på väg någonstans. Jag bor precis bredvid en järnväg. Om jag tittar på fotboll och balkongdörren är öppen så dränks allt ljud i tågets dån. De första nätterna kunde jag vakna till, precis när jag skulle somna. När jag sitter på balkongen så kan jag se tågen åka förbi, och jag hör det knastra i elektriciteten ovanför. På nätterna kan jag se när det kommer gnistor. Det är filmiskt, romantiskt. Som om jag någonsin blir van. Ofta funderar jag på hur många människoliv det är i varje tåg, och vart de alla ska ta vägen. Antingen ska de till Danmark eller Sverige, för de stannar inte mer i Sverige söderut. Och så känns det alltid lite jobbigt, för de är verkligen på väg, men det är inte jag där jag sitter på min balkong.
Det är en helt orealistisk tanke, men min romantiska idé om tågresande har 23 år av amerikanisering bakom sig, så den är svår att värja sig mot. Jag ska flytta om några dagar, och då hoppas jag att min sinne kommer stillas lite av att jag ut genom fönstret bara ser träd. För de är i sanning inte på väg. Men tji fick jag när jag trodde att min nya utsikt skulle vara enformig. I ännu en bok som implicit handlar om livet (Vilket alla bra böcker gör) läste jag, faktiskt sittande på balkongen:
"När vi är ledsna och inte längre trivs med livet, då kan ett träd tala till oss: var lugn! var lugn! Se på mig! Livet är inte lätt, livet är inte tungt. Det är barnsliga tankar. Du är rädd, därför att din väg för dig bort från mor och hem. Men varje steg och dag för dig på nytt mot modern. Hemma är inte här eller där. Hemma är inne i dig, eller ingenstans."
Och så blev allt det jag skrev innan oskrivet. Det spelade tydligen ingen roll vad jag såg från balkongen.
Kommentarer
Trackback
