letitgrow

Sedan kommer det alltid fram att jag hade brutit armen några månader innan SM. Precis när det började hade jag fått ta av mig gipset, men det var riskfyllt att försöka spela sade läkaren, och det gjorde lite ont i armen. Jag fick hämta vatten åt de andra. Men guldmedaljen fick jag, och den finns i mitt prisskåp hemma där den trängs bland alla hedersplaketter från fotbollsklubben. (Alla i laget fick en efter genomförd säsong.)

När vi spelade volleyboll på den tiden spelade vi en "cup" i månaden, som jag minns det. Då åkte vi till Smålandsstenar, Falkenberg eller någon annan avvecklingsort. Så spelade vi gruppspel och slutspel. Det var nästan alltid vi och ett lag från Våxtorp någonstans som hamnade i final. Halmstad brukade alltid vara sämst.

Jag minns att jag var extremt nervös inför varje final. Jag brukade gå in på toaletten, skvätta vatten i ansiktet (För att jag hade ett vagt minne av att någon i någon julkalender gjort så), titta mig själv i spegeln och säga lite lågt: "Vad som än händer kommer jag kunna gå in på den här toaletten efter matchen, titta mig själv i spegeln och se att ingenting har förändrats. Jag kommer fortfarande vara jag, och inget har förändrats."

En av mina lagkamrater var också nervös, och en minnesbild jag har från en final var i en timeout. Han sade till mig: "Titta, så nervös jag är." Och sedan sträckte han tröjan så den spände över bröstet så att jag kunde se hans hjärta banka snabbt som en fågels genom tröjan.

Inför sista säsongen jag spelade fick vi nya tröjor och vi hade en samspelt trupp på 7 personer. (Då var det vanlig volleyboll, med 6 spelare på plan.) Jag hade också börjat spela utan de fula knäskydden alla har, eftersom det var mycket häftigare. Officiellt sade jag att det var för att jag fick bättre rörlighet och hade lärt mig att slänga mig så jag inte fick skrubbsår på knäna.

En dag fick jag och en annan kille erbjudande om att åka till Falköping, Volleybollsveriges Mecka, på träningsläger. Jag minns inte riktigt, men jag tror det kan ha varit någon uttagning för P15-landslag eller något.

I vilket fall åkte vi dit, träffade alla idioter som var där. (Det var många idioter som spelade volleyboll). Speciellt tränarna. De trodde att vi gjorde lumpen. Så tränade vi 3 gånger första dagen. På kvällen började det gamla vanliga grabbsnacket som högstadiet redan gjort mig trött på. Jag vet inte om det var psykosomatiskt eller inte, men jag började blöda näsblod, som inte ville sluta. Utmattad och helt vit i ansiktet satt jag på den nerblodade toaletten med en toarulle uppkörd i varje näsborre. Så satt jag i en timme tills jag vågade tro att det slutat blöda. Dagen efter sade jag att jag var sjuk och mamma kom och hämtade mig.

Idag är jag glad för att jag inte blev indragen i den där volleybollen. Volleyboll ska spelas på stranden, tills man är nöjd. Inte tre gånger om dagen i Falköping. Dessutom har jag aldrig velat bo i Grekland året om och få problem med knäna.

Min fotbollskarriär, det är en helt annan historia.