letitgrow

Just dessa jeans var ett par Levi's, ett par sådana som satt bra, tajt, men ändå lite hängigt så det blev coolt. De var dessutom trasiga vid knäna och lappade på något ställe, så när jag hade dem på mig såg jag ut som en som knew his way with his jeans så att säga.

Men så hände det som händer med alla kläder. Jag har sagt det innan, och jag tänker säga det många gånger till: Vid varje givet tillfälle i mitt liv har jag bara haft en FABORIToutfit. Alltså, den konstellation av kläder ur min garderob som jag hade så ofta som möjligt utan att folk skulle tycka det var äckligt. Noggrant har jag planerat när jag ska ha outfiten på mig för att den ska har så stor verkan som möjligt. Verkan den har, det är den att jag är on top of the world. För det är ju så, (som skäggexperimentetet denna blogg ursprungligen behandlade) att man måste få känna sig snygg. För människan är både kropp och själ, hjärta och hjärna. Samtidigt. Vi behöver inte avhandla Stäppvargen igen, men baksidestexten på min utgåva talar om att Hesse sätter fingret på "den moderna människans tragiska dualism". Och det är väl ungefär det som det handlar om.

Vad det beror på vill jag inte spekulera i, för jag hatar att spekulera. (Fast det är ett bra ord. Ser snyggt ut.)

Så när jag var 13 och skulle börja högstadiet i ett annat samhälle i en skola med så gamla människor som 15-åringar som man helst inte skulle träffa i källaren för då kunde det gå illa, sade Dagmar, DÅ. Då tog jag på mig min FABORIToutfit.

Min FABORIToutfit när jag var 13 (Finns att beskåda i 2000 års skolkalender från min skola. Fotograferingen var ju ett givet tillfälle att använda outfiten.)

- En redan vid den tiden för tajt fejk-barcelonatröja. Jag tror inte ens att jag visste att det var ett fotbollslag. Mor hade köpt den till mig något år tidigare när hon var där.

- Över tröjan (Som för övrigt var av sådant tyg som fotbollströjor är gjorda av.) hade jag en skjorta som jag aldrig knäppte, som i en amerikansk tv-serie. Den var kortärmad och till vänster på bröstet var det någon slags skejtare broderad med slivrig tråd.

- Baggy byxor inköpta på JC i Halmstad. Jag minns inte riktigt vad det var för tyg, men något prassligt djävulskap var det. Med dragsko på byxan som jag tror det heter. Gylfen gick sönder när jag hade haft dem ett tag, så mor fick sy på en ny.

- Sneakers av märket "Firefly". De var jag speciellt nöjd med.

Jag kan också nämna att jag hade spikes i håret.

Sen var det såhär ända tills jag en dag, helt random, fick för mig att bli mig själv. Jag satt och pratade med Legogrisen om det levande rollspelet vi skulle anordna och min stora kärlek kom fram. Som vanligt tystnade vi, för sådant kunde man ju inte hålla på med. Så klickade det i min hjärna när hon frågade vad vi pratade om. Jag svarade inte "Metallica", jag svarade: "Vi pratar om system för kroppspoäng i levande rollspel." Och just då föddes jag på nytt. Sedan köpte jag tajta jeans osv.

Men såg alltså för jävlig ut. Det värsta är att jag inte är dum i huvudet, så jag vet att den här lille killen bor kvar inom mig och gör det möjligt för mig att göra samma misstag igen. Jag tänker på när min gode far sade åt mig att jag skulle raka mig och klippa håret för att jag såg ut som en uteliggare. Då visade mor en bild för oss på pappa när han var lika gammal som jag, och vi såg inte likadana ut, men vi hade likadan stil! Där fick du, sade mor, men jag försjönk i tankar om att jag höll på att bli min far och vad det skulle innebära. Såhär ett tag efteråt har jag omfamnat tanken och märker att jag halvt medvetet halvt omedvetet försöker efterlikna min fars stil från sen 80-, tidigt 90-tal.

Kanske sitter jag om 20 år och säger till min son: "Du ser för jävlig ut". Eller så skriver jag i en blogg om hur fan jag kunde klä mig så 10 år tidigare.

De kunde ju inte vara mina faboritjeans hur länge som helst. Det förstår du om du läst ovan. Så förpassades de till garderoben, men minnet av dem fanns kvar hos mig. Hur mina håriga knän stuckit fram ur dess hål när jag satt ner på sommarkvällar. Hur jag fått beröm av en tjej för att var så häftiga. Det är saker som betyder något, fan.

Så åkte jeansen med mig, nästan utan att jag visste det, ända till där jag sitter idag. Hundratusen mil från allt, och 10 centimeter från det jag minns.

Och solen kom fram. Och precis när jag vaknade såg jag en bild framför mig, av en framtid som han på skolfotot aldrig hade kunnat ana.

Så tog jag fram en sax, velade lite. Sneglade på jeansen, kunde inte bestämma mig. Sedan klippte jag av benen, och nu är jag ägare av de bästa jeansshortsen downtown Persborg.

För att kunna bestämma om de ska vara min nya faboritoutfit så måste jag testa dem lite, så idag när jag och Ambassadören gick till Ica för att handla hade jag dem på mig.

Någonstans vid godiset eller växterna, jag minns inte vilket, så förväxlade jag min och Ambassadörens korg, och för ett ögonblick trodde jag att jag var han.

Plysch? Frotté? Hahahahaha.