Snett bakåt i tiden
Jag stod mitt i någon kemisk rök som jag hoppades var ofarlig. Min nästipp vibrerade av de extremt låga, extremt starka basfrekvenserna som varierade kring ett tema. Jag förundrades över hur allt jag upplevde lyfte mig ur sammanhanget som var mitt liv. Det var cool, grym och hård musik. Jag tappade liksom andan.
Stilla tänker jag att det verkligen är värt att någon smal, vit, ung engelsman vridit fram dessa basgångar som ligger som en rök på golvet, sliter sig igenom luften och gör ungdomar knäsvaga. Det finns unga män som älskar elektronisk musik och gillar att stå med sina kompisar på en scen och spela upp sina låtar. De spelar också upp ett oändligt antal remixer på sina kompisars låtar. Sen står de och vrider på lite reglage, går omkring med en mikrofon och dricker grolsch.
För övrigt tycker fortfarande att det är jävligt överskattat med DJ's. Det är inte svårt att vara DJ. Det gäller bara att ha en dator, något volymreglage som en full student visar hur man använder och två bra playlists. Typ. Ibland kan DJ's vara häftiga, men oftast är de inte det, för oftast tar de sig på alldeles för stort allvar.
Så var jag uppe i nästan ett dygn. När jag skulle lägga mig läste jag om partikelfysik i en spännande bok där det stod att det var en elementarpartikel som fick en riktning "SNETT BAKÅT I TIDEN". Det var så extremt på alla sätt att jag lade ifrån mig boken och somnade med en sådan där djup vördnad inför naturen som man bara brukar få när man sett ett naturprogram på tv.
Kommentarer
Trackback
