Livet leker med oss nu
Jag har svårt för att tala om glädje på ett sätt som inte låter pretentiöst. Jag lyssnar på människors berättelser varje dag, men det är sällan någon säger något om lycka som är värt att komma ihåg. Kanske beror det på lyckans natur, kanske beror det på min anglosaxiska 2000-talscentrerade världsbild (Favoritbegrepp). Kanske beror det på en oerhörd, projicerande självkritik. Ömkan, vemod och mörker däremot, det kan man vältra sig i. Och Björn Ranelid säger att det är intellektuellt och finkultur att göra det. Att DN kan få oss att tycka det. Han förstår inte varför Bruno K. Öijer kan prata om ledsamheter i 1 timme i Stockholm och sedan få ett uppslag i kulturdelen nästa dag när Björn har så mycket att säga om glädje och har gjort över 3000 framträdanden. På något sätt är det som om Björn inte gör det lätt för sig.
På wikipedia står det att Öijer har sagt: "/.../vår framtid beror på vår förmåga att kunna känna sorg över det som gått förlorat." Det är fint, lika fint som när Ranelid säger att människan är för liten när hon skrattar, för att skrattet inte får plats i människan och att själen väger mindre än drömmen i en fjäril men rymmer så mycket att Gud får ta till sin stora passare för att sluta den.
Det kanske är så för vissa att det vid fler tillfällen i livet är nyttigt att höra en kontemplativ röst tala om sorgens fördelar. Och när man har den där tredje grillfesten det någonsin blev på året och kvällen är en evighet kanske det första man tänker på inte är en bok om att bära sina barn eller att ligga med äldre kvinnor. Därför tror jag att det är svårt för människorna att tala om glädje på ett bra sätt. Och läser jag en enda illustrerad blogg till om hur bra livet är kommer jag kräkas över alla böcker jag aldrig läste.
Om det i så fall handlar om verktyg att använda i samtalen så brukar en jag vet säga något träffande: "TILL ALLA ER SOM TRODDE ATT LIVET BARA VAR SKIT!". För det handlar ju om glimtarna, och det blir jag inte äcklad av att höra. Det är balanserat, men ändå provokativt. Ranelid kanske hade gillat det om det varit fler ord.
Kommentarer
Trackback
