letitgrow

Min rumskamrat under gymnasietiden lade en gång vantarna på en bok om frenologi i vilken det fanns massa bilder på människor som såg ut om djur. Det är förvånansvärt lätt att tänka sig människor som djur. Titta omkring dig på bussen. Det finns alltid någon med en rädd blick, som ett rådjur. Tittar efter nästa hållplats, efter vilka människor som går på. Det finns en söt kaninbrud. Det finns ett gäng apor, ofta runt 15 år gamla. Kroppen är oproportionerlig och de pillar på allt. Kan inte hålla tyst. De halvsovande kattungarna kan man också se. De sitter tätt intill varandra och är helt ovetande om världen omkring. Vad jag mer tänkte på under min bussfärd var min skånetrafikenplastficka. I den hade jag nämligen mitt studentkort, visakort och körkort. På morgonen hade jag inte hittat den, "plånboken". Jag tänkte efter, och jag hade inte sett den på 2 dagar. Jag var säker på att jag tappat bort den igen, som i höstas. Och förra veckan tappade jag bort mina nycklar. Så kom jag hem och började leta. Systematiskt gick jag igenom rum efter rum. Vände på bladen i mina anteckningsblock. Efter att tag fann jag mig ståendes lutad mot kylskåpet, tragiskt medveten om att jag var en slarvig person. Som slarvar bort saker hela tiden. Jag öste ut min ångest över Sebastian, när jag kom på det: Jag hade ju lånat en tröja med fickor av honom för 2 dagar sedan! Med tillförsikt öppnade jag dörren till garderoben, tog ett djupt andetag och körde ner handen i fickan. Och där var den såklart. Jag blev så glad att jag sprang tillbaks till köket och snurrade plånboken högt över mitt huvud samtidigt som jag gjorde ljudet till "small treasure" i Zelda. Pådriven av Sebastians glada reaktion slängde jag ner plånboken på golvet för att fortsätta spexa. Jag pekade på plånboken och skrek: "YOU THOUGT YOU COULD GET AWAY FROM ME MOTHERFUCKER!? YOU THOUGHT YOU COULD RUN!? WELL YOU THOUGHT WRONG!" Och så stampade jag på den. Sen spelade jag tvspel och var glad som ett barn. Idag när jag öppnade skånetrafikenplastfickan såg jag att mitt visakort gått sönder i två delar, antagligen till följd av min oömma behandling föregående dag. Detta fick mig att skämmas över min barnslighet men sen tänkte jag att jag skriver det i en blogg på internet istället.