letitgrow

Pude och Smacks lät sitt hår & skägg växa i ett halvt år mellan den 29 november 2008 och den 29 maj 2009 och bloggade om vilka konsekvenser det fick för självbilden och det sociala livet. Något fortsatte växa inom Smacks och han fortsatte blogga om det.

Skäggets sista vädjan

Jag var som ett barn på julafton i väntan på tomten. Jag var så spänd av förväntan. Klockan var strax efter 17 när skäggtrimmern fördes mot mitt ansikte.

Jag ser nästintill utmattad ut, nervositeten gnagde hårt på mig. 

Detta är nog ända gången jag kommer raka mig inför en publik bestående av två förväntansfulla vänner.

Mitt hakskägg har utan tvekan varit den mest dominanta delen av min skäggväxt. Hade "sidoskägget" varit lika tjockt hade jag nog övervägt att ha kvar skägget. Men sidoskägget var ett klent kompliment till en frodig hakskäggväxt.

När jag och Smacks diskuterade raktaktik så var min plan att raka sidoskägget först. Min plan ändrades dock minuter innan rakningen. Min kusin Hank (fotografen vid tillfället) föreslog att jag först rakar halva ansiktet, för att sedan fortsätta in på planen jag och Smacks lagt upp för rakningen. Så blev det. 

Rakningen went on och jag började under all hårväxt se mitt gamla ansikte igen. 

Ett obligatoriskt "fittskägg" var man ju tvungen att testa.

Skäggtussen är riktigt skabbig

.

Det blev en del hårtussar.

Slutresultatet fluktar ni på ovan bild. En riktigt stilig man om jag själv får tycka till. 

Jag hade nästan glömt vad som gömde sig under ansiktsbehåringen. Det känns än idag, 2 dagar efter det redan nu historiska datumet 29:e maj, ovant att se mig själv i spegeln. Jag tycker ansiktet känns väldigt litet.

Jag återkommer med ett nytt inlägg där jag går igenom min tid med skägget. Nu ropar solen på en skägglös Pude.

//Pude

SNIGGING

det blev jävligt snyggt får jag lov att säga.