letitgrow

För några dagar sedan var jag på middag i min gamla korridor. Samtalet gled in på mitt skägg, och intresset måste sägas ha varit stort över hela projektet. Det känns bra, och det verkar som om folk i allmänhet är intresserade. Många runt omkring har börjat förstå att detta inte är på skoj. Jag upprepar: Den här bloggen är inte på skoj. Det är allvar. Hår är "Una cosa muy seria", som Robert Capa hade sagt.

Såhär skrev jag till någon för ett tag sedan:

(Med reservation för att jag och Pude skulle kunna ha lite, lite olika syn på det hela. Vi är ju trots allt två skäggiga individer, inte bara en.

"Grejen med bloggen är att vi ska se hur själva akten: "Att få långt skägg och hår" påverkar vårt vardagliga liv.
      Och i och med att det inte är hawt, sexigt och inne att ha långt jävla skägg och hår så innebär det att vi har fått en lite annan syn på oss själva. Det är inte konformt så att säga, att göra som vi gör.
   Vi struntar mer och mer i sociala konventioner, att man i allmänhetens ögon måste vara snygg och så vidare. För så är det bland unga män idag. Man vill vara sexig, snygg och framgångsrik, och den sortens utopiska dussintänkande får konsekvenser.

    Långhåriga människor har tofs, för de behöver det och tycker att det är snyggt. Och i och med att vi tycker att det är snyggt att ha tofs så har vi det. För vi BRYR OSS INTE längre huruvida andra tycker det är snyggt eller inte, vilket skulle kunna sägas vara en konsekvens av hela hårväxandet. Det gör det också konkret för oss att något händer. Håret har faktiskt blivit så långt så att vi kan ha små tofsar."

  Så med detta i bakgrunden skulle jag vilja göra en ansats till en långhårig filosofi.

"Vad skulle en långhårig filosofi kunna vara,?", kanske du tänker nu.

För det första kanske det är lite förmätet att bygga en helt ny ontologi kring detta. Till och med jag vågar säga det.
   Men jag dristar mig till att säga att en långhårig filosofi iallafall måste innehålla Kierkegaard, Hesse och Björn Ranelid. Men inte Zlatan. Inte den här gången.



Hermann Hesse, här med en liten tupé-liknande sak på huvudet och renrakad haka, men det sägs att han när han var ung hade ett nästan groteskt stort skägg.

Ur Hesses Demian:

"Det vi ser omkring oss, är detsamma som det vi har inom oss. Det finns ingen annan verklighet än den vi har inom oss. De flesta människors liv är så overkliga därför att de betraktar de yttre fenomenen som hela verkligheten och inte alls lyssnar till den egna inre världen."

Egentligen förändrar skägget och håret ingenting. Man skulle kunna säga att det är en medlare mellan tanke och känsla.
  Jag är en människa, och jag har både tankar och känslor. Sent på natten är det svårt att veta vad som är tanke och vad som är känsla.
   Men Hesse säger att den enda verkligheten som finns är den som blir till inuti oss. Vill jag leva ett verkligt liv måste jag sluta betrakta de yttre fenomenen som hela verkligheten och se att de får mening i mig.
   Fastän jag har ett stort, spretigt skägg så är jag samma. Fastän jag inte klipper mitt hår är jag samma människa som innan.   Tanken och känslan blir tydlig när något konkret kan visa det.
 








Här ser vi Björn Ranelid, men en ganska så präktig man. Jag har inte hört det själv, men har fått det berättat för mig att han en gång i tiden hade ett riktigt präktigt skägg.


Fritt ur minnet:

"Människans längsta och kortaste resa är den mellan ögat och hjärtat, och där krävs varken pass eller visum."

  Hur ska man nu tolka detta? Jag tänkte länge på det, och idag frågade jag en klasskamrat. Hon svarade något i stil med att en människas kontakt med omvärlden går genom ögat, som här får symbolisera alla våra sinnen. En människas kontakt med en annan människa flyter därigenom, ända till hjärtat. Och det kan ta lång tid, det kan ta nästan ett helt liv, men det kan också gå jättesnabbt. Direkt kan du känna en annan människa i ditt hjärta om du har tur och resan går snabbt. Men ibland tar det längre tid.
   Det finurliga är dock att att alla kan göra den. Du behöver varken pass eller visum.

I det samhälle vi lever i är det viktigt att tänka på detta. Passet, visumet och nyckeln har du inuti dig, och de finns ingenstans utanför dig. Du kan leta ett helt människoliv, men du kommer inte hitta det förrän du vänder dig inåt.
  Och på samma sätt är det med vårt skägg och hår. Det är mer än ett skägg, och mer än ett hår. Jag menar ju att vi kommer raka av det någon gång. För passet, visumet och nyckeln sitter inte heller i håret.

       
    "När människan skrattar och gråter är hon för liten, för skrattet och gråten får inte plats i människan."

Vissa saker måste man dela med andra.


  Kierkegaard. Ganska så ståtlig kalufs och lite sköna sideburns. Man kan bara tänka sig hur han såg ut under sina långa skrivarkvällar.

Den är sliten. Den är klyschig, men någonting är det som gör att det stannar:

"Att våga är att förlora fotfästet lite. Att inte våga, är att förlora sig själv."

    Tänk att som Zlatan kunna säga att man inte ångrar någonting. (Oj, nu kom Zlatan med iallafall.) Borde han inte ångra att han gick ut på puben och drog på sig Lagerbäcks vrede? Man kan tycka det. Men han ångrar inte det. Eller åtminstone så säger han att han inte ångrar någonting. Inga gula & röda kort och sånt. Han säger att han inte ångrar något.
  Det är banalt i samband med Kierkegaards citat, men ändå tänkvärt.

Är det kanske så att han ångrar det, men är för stolt för att säga det?

Eller ångrar han sig verkligen inte, för att han har en inställning till livet som säger honom att allt han gör är en del av hans vara. Att det inte tjänar något till att ångra sig, för att gjort är gjort och inte går att ändra på?

Eller är det inte en djup inställning till livet, utan bara något han kommit på och tror på? Som han tvivlar på ibland men ändå håller fast vid för att man någon gång måste välja hur man hanterar det jobbiga i livet.


Att man inte vågar göra saker beror på att man inte vet vad som ska hända. Man sätter lite på spel om man vågar.
    I Sverige kan man leva ett helt liv utan att våga. Det finns utstakade vägar, man kan safea.  Om något inte går som man tänkt sig när man vågade är det ett nederlag.
   Om vi säger så, att många människor inte vågar göra sånt som de kanske innerst inne vill, från stort till smått, så menar Kierkegaard att de förlorar sig själva.   Vad innebär det att förlora sig själv?

   K. måste mena att vågandet är väsentligt för ditt jag, för din självkänsla och självbild. I motsas måste det vara genom valen vi vågar göra som vi finner oss själva.

Zlatan har en grym självbild, åtminstone för oss. Hur han är en fredagkväll med Helena, Maximilian och Vincent är en annan sak.
  Det fanns säkert många som var glada att de inte var Zlatan när de gick i skolan. Han var lite stökig, hade frånskilda föräldrar och var andra generationens invandrare. Hans karriär på fotbollsplanen har heller inte varit helt problemfri, men se på honom nu. Vem vill inte vara Zlatan nu? (Retorisk fråga, jag vet många som inte vill vara Zlatan, men get the big picture.)
 
   På så vis hade nog Kierkegaard gillat Zlatan.

Om du är genuin i det du gör så har du  ingen anledning att ångra dig. Men det är ändå jobbigt att våga. Alternativet är dock ännu värre.

  Det skulle kunna vara att våga att skaffa skägg. Men lika gärna inte. Det beror lite på hur man är som person. I vilket fall är det inget stort livsavgörande val och man kan raka av det när man vill.
  I mitt och Pudes fall är det att våga, och ibland tvivlar vi jättemycket på det. Vi tycker att det är fult som fan. Står och sliter i det framför spegeln. Försöker platta till polisongerna.  Men vi gör det för att vi tycker att det är kul, för att det samtidigt är på skoj. (!)

Och för att vi vill göra en resa mellan ögat och hjärtat, skratta och gråta tillsammans, känna vår inre verklighet och absolut inte förlora oss själva.


________________________________________________________________________________________



Jag vågar inte förlora fotfästet och satsa allt på fotbollen, men här är iallafall en bild på mig innan måndagens match som vi för övrigt vann med 2 - 0!  Jag nätade tyvärr inte, men hårbandet satt där det skulle och jag fick ett gult kort med mig hem. Men jag ångrar det inte! För han hade gjort mål annars.



/Smacks