Skäggens olikheter
Vi återförenades ju i helgen, jag och broder Pude. Det var skönt att kunna hänga och skägga i par. Tiden rinner ju iväg nu, och om nästan exakt två månader är vårt lilla projekt slut.
Vi talade om kommentarer man får. Ju längre skägget blir nu, desto mer dåliga kommentarer får man, skägget blir tyngre och tyngre att bära, i dubbel bemärkelse.
Skäggjämförelse
Detta var första gången vi sågs och skäggen var riktigt stora och fina, självklart jämförde vi med varandra då vi satt i lärdomsstaden Lunds fina vårväder.
Polisongerna
Båda bär ganska så tunna polisonger, inte alls speciellt mäktiga i tjocklek. Däremot är mitt skägg i polisongerna ganska mycket längre än Pudes faktiskt.
Kindskägget
Ingen av oss har tjockt, ståtligt kindskägg. Detta är något vi verkligen märkt under projektets gång: Skägget sitter i generna. Vissa kan verkligen inte ha skägg. Vissa har mediokert skägg, som jag och Pude, det funkar liksom.
Sen finns det de där som fick skägg i nian på högstadiet och har schysst 2 o'clock shadow som är tät som fan!
Så kindskägget hos oss består egentligen bara av ett par stycken långa, smått obehagliga skäggstrån.
Hakan
Man skulle kunna säga att våra hakskägg, de är stoltheten. Mitt mäter ungefär 5 centimeter, Pudes något kortare.
Muschen
Jag har naturligt längre mellan munnen och näsan än Pude, och därför mer plats att ha en musch på. Min är också jävligt tjock. Pude har smalare hud att bygga en musch på, men hans är också ståtlig. Kunglig nästan, och inte alls gles.
Färgen
På mig så har hakskägget och muschen ganska så blond färg, medan polisongerna och käkbensdelen är mörkare. Pudes är rött på hakan. Därav hans smeknamn "Kapten rödskägg".
Texturen
Den största överraskningen när vi kände på skäggen var skillnaden i textur. Mitt är mycket strävare än Pudes, och Pudes är mycket tjockare än mitt. Tätt och tjockt.
Vi kom också fram till att båda är väldigt glada över att projektet blev nerkortat. Som jag skrev i inledningen så får man ta mycket skit, bara för att man har ett litet skägg. Men så är det i vårt samhälle. Utseende betyder mycket, och så fort man avviker från normen måste man försvara sig.
Självkänslan pendlar mellan bra och dålig. Vissa dagar tycker jag att jag är alternativ och visar att jag inte böjer mig för sociala konventioner, att jag lever autentiskt. Skägget utstrålar en syn på livet och världen som ibland är skön att kunna visa utan att säga ett ord.
Men andra dagar vaknar jag upp och tycker att det ser ut som en löjlig jävla skepparkrans. Står framför spegeln och plattar till det med händerna och bara önskar att jag skulle få raka av det. Kollar på bilder på mig själv utan skägg och längtar tillbaks till den tiden.
Det ska bli intressant att se hur "det omvända" projektet ter sig, alltså, när vi rakar av skäggen och ser normala ut igen.
/Smacks
Skäggbrödernas återförening
Här får ni en teaserbild på skäggbröderna. Imorgon kommer ett heltäckande referat av gårdagens skäggjämförelser, plus mer bilder från Pudes kamera.
2 månader kvar alltså.
Sedan jag och Pude bestämde oss för att korta ner projektet med ett halvår har jag nästan börjat sakna skägget direkt. Bara två månader kvar tills det åker av.
Samtidigt säger det ju något om själva projektet att vi väljer att halvera tiden. Skäggets intrång i vardagen kanske blev alltför stort? Blev personlighetsinterferensen övermäktig?
Att som ensam skäggman leva och verka är svårt. Det är något som jag och Pude nog kan komma överens om. Hade vi bott i samma stad och kunna "skägga i team" så att säga, så hade det nog känts mycket enklare. Nu måste man motivera sitt skägg hela tiden, på gott och ont. Och det blir svårare och svårare att motivera skägget ju längre det blir.
På lördag kommer min skäggbroder iallafall hit till Lund. Det ska bli intressant att känna på varandras skägg, jämföra, diskutera och ta gruppbilder. På söndag kommer här finnas en heltäckande skäggjämförelse.
/Smackosh
En trygg man (i dubbel bemärkelse)
Skäggkris
Idag är jag bakfull. För att bli bakfull krävs det att man druckit alkohol, det gjorde jag igår.
För några veckor sedan messade jag 118 100 och frågade varför mitt skägg är rött på hakan.
Jag fick följande, enligt mig, rätt tråkiga svar:
"Nästan alla har enstaka hårstrån i en annan färg än den normala. Det beror på att pigmenteringen i just de hårsäckarna har blivit mörkare."
"Nästan alla har enstaka hårstrån i en annan färg än den normala. Det beror på att pigmenteringen i just de hårsäckarna har blivit mörkare."
ENSTAKA?! Hela hakan är ju fylld av morotsröda hårstrån. Till en början hatade jag dem, men efter att ha levt med dem ett tag kan jag inte annat än att älska dem.
Det är verkligen påfrestande att ha skägg. Vissa dagar hatar man det, vissa dagar älskar man det och vissa dagar är det bara där utan att man känner något för det alls. Man får möta mycket kommentarer om sitt skägg, mestadels av sorten "Raka av det!" men man lär sig att ta den här sortens kommentarer.
Hur som helst så har jag och min skäggbroder beslutat oss för att den 29:e maj lämna titeln skäggbröder bakom oss och enbart fokusera på odlandet av en lång svallande surf-frisyr. Från början var det tänkt att vi skulle ha skägget i ett år, men det kommer bli outhärdligt! Då gjorde min kollega i det här projektet ett vist uttalande:
"Jag menar, effekten av att ha det ett halvår till blir ju inte alls lika cool som effekten det redan fått."
Den 29:e maj kommer vi ha ägnat ett halvår åt det här projektet, det känns då som ett lämpligt datum att inhandla en riktigt dyr och fin skäggtrimmer. Denna dagen kommer vara en bitterljuv upplevelse. Det kommer nog kännas skönt att se "normal" ut igen, samtidigt som man kommer sakna sitt mustiga skägg. Jag tror att skäggiga människor upplevs som trygga personer, frågan är om den här trygghetskänslan kommer bestå när skägget försvinner.
Nedan följer några bilder tagna av min kollega Tony från en visit på ICAs centrallager:
Pude workin' his charm
Pude workin' his truck
Pude really workin' his truck
Pude workin' his karate
//Pude
Jocke Bergs förhållande till hår
Ibland händer det att folk tar kort på en. Då ser man sig ur vinklar man själv ej kommer åt. Ibland när jag tittar på såna bilder märker jag att jag ser ut som en jävla grottmänniska.
För jag har ju fattat nu att de som skaffar långt hår de klipper ju det emellanåt. Om man bara låter det växa ser det lätt väldigt pundigt ut. Men samtidigt är ju det lite av grejen med projektet också.
Jag var på fest igår och träffade lite folk som jag bara träffar ibland. Deras första kommentar var att skägget blivit väldigt långt, och det visar ju att det faktiskt växer fortfarande fast jag själv har svårt att märka det. Den relativa storleksförändringen blir ju mindre och mindre ju längre skägget blir.
Jag har lite problem med frisyren också. Jag vill ju ha det liggande neråt, men då blir det så väldigt platt, och det ser ut som om skägget är dubbelt så stort som håret. Jag önskar verkligen att jag hade tjockt, frodigt hår. Jag har ju tunt och flygigt hår, som Jocke Berg i Kent skulle uttryckt det. Hår var viktigt för honom i tonåren.
I "Klåparen" från 2005 års "Du och jag, döden" sjunger han:
"I ditt nyklippta hår likt en irländsk idols
Din spegelbild i fönsterglas beundrar varje steg du tar."
Passningen till Bono's grymma kalufs är uppenbar.
I "Mannen i den vita hatten (16 år senare)" från samma skiva sjunger han som nämnt:
"Och där går pojken jag aldrig kände
Som gick på gator jag aldrig såg
Och tänkte tankar jag aldrig tänkte
Med ett tunt och flygigt hår."
Tidigare i diskografin hittar vi också några rader, närmare bestämt i "Visslaren" från Hagnesta Hill (1999):
"Det är nåt i dina ögon
Som skrämmer mig så
Det fastnar på min tröja
Som ditt elektriska hår."
Vad kan vi dra för slutsatser av detta?
Kanske att hår är en identitetsbärare, och speciellt i en flyktig ungdomstid är håret en källa till både glädje och sorg.
Kanske att hår är en identitetsbärare, och speciellt i en flyktig ungdomstid är håret en källa till både glädje och sorg.
Detta skulle ju i sådana fall stödja min och Pudes tes om att håret som växer på oss är mer än bara hår, det är en livsstil, en världsåskådning, ett vara.
Här är en rolig video som Pfennie hittade:
/Smacks
En låtinspelarhelg.
Hela helgen har jag suttit helt still i min lägenhet och spelat in musik. En våg av kreativitet kom över mig och jag njöt av att tycka det var kul igen.
Två låtar blev det, som ni kan lyssna på på min: www.myspace.com/marcuslindskold
Om du bär skägg så förutsätter folk nästan att man på något vis håller på med musik. Antingen att man utövar det, tycker om det, eller är en dryg roddare. De har alltid skägg. Utan undantag.
Så kanske är det skägget som gett mig tillbaka min gnista.
Jag försökte fläta det häromdagen, och hade jag bara varit lite flinkare med fingrarna hade det nog fan gått vägen. På bilden ovan ser det lite konstigt ut eftersom hälften av skägget är bakom tröjan.
Jag har också märkt att det är svårt att ha på sig tröjor med hög krage. Detta eftersom skägget tenderar att hamna utanför och likt en clownkrans breda ut sig längs kragen. Det ser så jävla löjligt ut.
Zlatan gjorde 2 mål ikväll varav ett som var en apsnygg frispark. Jag skrek rakt ut. På bilden här smeker Ibra sin haka och funderar på om han inte skulle anlägga ett stort helskägg.
I sommar ska jag ut och tågluffa, precis som sig bör när man försöker leva upp till det långhårigas vara. Då ska jag åka förbi Milano och se om jag kan träffa Zlatan. Hoppas att han ej har semester.
/Smacks
Skägglek!
Pude skickade en bild till mig där han stoppat in tre pennor i skägget.
Jag kände mig såklart tvungen att slå honom:
Här snackar vi grejer!
Tre pennor, varav en lite tjockare kulspets, två plektrum av märket Fender tjocklek "thin", ett Sandisk USB-minne, och en femtioöring (!) som man dock inte ser på bilden.
Jag kände mig såklart tvungen att slå honom:
Här snackar vi grejer!
Tre pennor, varav en lite tjockare kulspets, två plektrum av märket Fender tjocklek "thin", ett Sandisk USB-minne, och en femtioöring (!) som man dock inte ser på bilden.
Håhåjaja.
Nu jävlar är det mycket skägg. Jag är sjuk, ligger hemma och funderar. Jag håller på att tappa fotfästet med skägget. Slänger iväg ett sms till Pude sådär ibland och undrar hur länge vi ska hålla på med projektet fast jag vet. Däremot blir det skönare och skönare att pilla i.
Helgens bravader
I helgen har jag varit på en fest i ett berg. Jag hade fruktansvärt höga förväntningar på den här festen då den hypats väldigt mycket. Tyvärr levde den inte riktigt upp till alla förväntningar hos mig, trots att det var trevligt.
Man kan säga att festen hade 4 higlight moments enligt mig:
1. När jag och Macu väntade utanför pissoaren på att "Erik & Mackan"-Erik skulle komma ut för att sedan i kör skrika "Fritera det där som du har där" varpå han svarade "då!". Han var soft.
2. När glasstjuven (kommer berätta mer om den här killen och varför han fick detta smeknamn vid annat tillfälle) berättade att hans favoritglass är Cornetto Jordgubb.
3. När jag och Macu insåg att vi har exakt samma färg på våra skägg.
4. När jag står jämte en väldigt lång kille och framstår som en dvärg.
Samma färg!
Dålig kvalle men man ser ju klart och tydligt att jag ser ut som en dvärg.
Jag i dagens duschfrilla.
//Pude
Man kan säga att festen hade 4 higlight moments enligt mig:
1. När jag och Macu väntade utanför pissoaren på att "Erik & Mackan"-Erik skulle komma ut för att sedan i kör skrika "Fritera det där som du har där" varpå han svarade "då!". Han var soft.
2. När glasstjuven (kommer berätta mer om den här killen och varför han fick detta smeknamn vid annat tillfälle) berättade att hans favoritglass är Cornetto Jordgubb.
3. När jag och Macu insåg att vi har exakt samma färg på våra skägg.
4. När jag står jämte en väldigt lång kille och framstår som en dvärg.
Samma färg!
Dålig kvalle men man ser ju klart och tydligt att jag ser ut som en dvärg.
Jag i dagens duschfrilla.
//Pude
Owhjowhj
Jaha, då var lördag igen och projektet går in på sin 98:e dag! På måndag är det alltså 100 dagar sen vi började.
Som ni ser är det en RIGTIGT mäktig växtlighet nu. Jag är ju som sagt inne i en skäggsvacka, men nu börjar det vända lite.
Igår var jag på psykologsittning och började prata med en kille som går i termin 6. Jag går i termin 2 så han var alfahannen. Efter ett tag frågar han mig om jag gillar filmen Into the wild, vilket jag inte gör. Då blev han besviken och sade att han tyckte att jag liknade Emile Hirsch, huvudrollsinnehavaren.
Men jag har mycket mer skägg än Emile.
Det säger en hel del om hur folk uppfattar mig som skäggig. Folk kan tro att man har en stenhård dongivafack-attityd så till den grad att man gilla berättelser om människor som går ut i skogen och dör för att de är dumma.
Jag har också skaffat mig en tatuering, helt i enlighet med det långhårigas varande. Plötsligt en dag tänkte jag att det var dags och åkte till Malmö.
Jag recappar från den 18 januari för att sätta det i sin kontext:
"Idag vaknade jag upp, åt resterna av pajen och kollade på Miami Ink. Det slog mig att för att fullfölja detta projekt, och bli långhårig fullt ut, så MÅSTE vi skaffa tatueringar. För vem har sett en långhårig människa som inte har en tatuering? Jag känner inte en som känner en som inte sett en långhårig människa utan tatuering. Smärtan bryr jag mig inte om längre, det var mer när jag var liten som jag var rädd för att det skulle göra ont. Det gäller bara att hitta något som är riktigt häftigt. Tatueringar är ju som bekant något som är jävligt enkelt att tycka illa om. (---)
Framförallt höjer ju tatueringen "Whatevvah"-statusen signifikant. Och i sommar när vi går omkring med flip-flops, linnen med extremt stor krage, deffade revbensspjällkroppar, salt-vattnigt hår och trasiga shorts så kommer det att sitta som en tofs i håret."
Nutidssmacks skickar en passning till Dåtidssmacks.
Ohyes.
Som ni ser är det en RIGTIGT mäktig växtlighet nu. Jag är ju som sagt inne i en skäggsvacka, men nu börjar det vända lite.
Igår var jag på psykologsittning och började prata med en kille som går i termin 6. Jag går i termin 2 så han var alfahannen. Efter ett tag frågar han mig om jag gillar filmen Into the wild, vilket jag inte gör. Då blev han besviken och sade att han tyckte att jag liknade Emile Hirsch, huvudrollsinnehavaren.
Men jag har mycket mer skägg än Emile.
Det säger en hel del om hur folk uppfattar mig som skäggig. Folk kan tro att man har en stenhård dongivafack-attityd så till den grad att man gilla berättelser om människor som går ut i skogen och dör för att de är dumma.
Jag har också skaffat mig en tatuering, helt i enlighet med det långhårigas varande. Plötsligt en dag tänkte jag att det var dags och åkte till Malmö.
Jag recappar från den 18 januari för att sätta det i sin kontext:
"Idag vaknade jag upp, åt resterna av pajen och kollade på Miami Ink. Det slog mig att för att fullfölja detta projekt, och bli långhårig fullt ut, så MÅSTE vi skaffa tatueringar. För vem har sett en långhårig människa som inte har en tatuering? Jag känner inte en som känner en som inte sett en långhårig människa utan tatuering. Smärtan bryr jag mig inte om längre, det var mer när jag var liten som jag var rädd för att det skulle göra ont. Det gäller bara att hitta något som är riktigt häftigt. Tatueringar är ju som bekant något som är jävligt enkelt att tycka illa om. (---)
Framförallt höjer ju tatueringen "Whatevvah"-statusen signifikant. Och i sommar när vi går omkring med flip-flops, linnen med extremt stor krage, deffade revbensspjällkroppar, salt-vattnigt hår och trasiga shorts så kommer det att sitta som en tofs i håret."
Nutidssmacks skickar en passning till Dåtidssmacks.
Ohyes.
Ohyes.
Jag gjorde mål i kvällens match! Äntligen lossnade det och det var epic niez shizz. Jag tackade skägget. Nu sitter jag här och kan inte sova för att jag är så uppe i varv.
Detta var julafton tror jag. Skägget som det var då var ju faktiskt ganska stiligt. Nu närmar jag mig mer och mer uteliggarlooken. Ja, jag är inne i lite av en skäggkris just, jag tycker inte alls om det.... men det där går ju i vågor som sagt.
Här kan man se dekadensen.
Detta var julafton tror jag. Skägget som det var då var ju faktiskt ganska stiligt. Nu närmar jag mig mer och mer uteliggarlooken. Ja, jag är inne i lite av en skäggkris just, jag tycker inte alls om det.... men det där går ju i vågor som sagt.
Här kan man se dekadensen.
