letitgrow

  

För jag har ju fattat nu att de som skaffar långt hår de klipper ju det emellanåt. Om man bara låter det växa ser det lätt väldigt pundigt ut. Men samtidigt är ju det lite av grejen med projektet också. 

  

   Jag var på fest igår och träffade lite folk som jag bara träffar ibland. Deras första kommentar var att skägget blivit väldigt långt, och det visar ju att det faktiskt växer fortfarande fast jag själv har svårt att märka det. Den relativa storleksförändringen blir ju mindre och mindre ju längre skägget blir.  

  Jag har lite problem med frisyren också. Jag vill ju ha det liggande neråt, men då blir det så väldigt platt, och det ser ut som om skägget är  dubbelt så stort som håret. Jag önskar verkligen att jag hade tjockt, frodigt hår. Jag har ju tunt och flygigt hår, som Jocke Berg i Kent skulle uttryckt det. Hår var viktigt för honom i tonåren.

 I "Klåparen" från 2005 års "Du och jag, döden" sjunger han: 

"I ditt nyklippta hår likt en irländsk idols

  Din spegelbild i fönsterglas beundrar varje steg du tar." 

Passningen till Bono's grymma kalufs  är uppenbar. 

 

I "Mannen i den vita hatten (16 år senare)" från samma skiva sjunger han som nämnt: 

"Och där går pojken jag aldrig kände

Som gick på gator jag aldrig såg

Och tänkte tankar jag aldrig tänkte

Med ett tunt och flygigt hår."

Tidigare i diskografin hittar vi också några rader, närmare bestämt i "Visslaren" från Hagnesta Hill (1999): 

"Det är nåt i dina ögon

 Som skrämmer mig så

 Det fastnar på min tröja

 Som ditt elektriska hår." 

 Vad kan vi dra för slutsatser av detta?
      Kanske att hår är en identitetsbärare, och speciellt i en flyktig ungdomstid är håret en källa till både glädje och sorg. 

  Detta skulle ju i sådana fall stödja min och Pudes tes om att håret som växer på oss är mer än bara hår, det är en livsstil, en världsåskådning, ett vara. 

Här är en rolig video som Pfennie hittade: 

/Smacks