letitgrow

Ja, vad är det jag vet? 

Såhär glad kommer jag vara när jag rakat av skägget.

Slutligen är det nog så att skägget inte åker på torsdag. Så illa var det inte i helgen och jag känner fortfarande lojalitet gentemot min skäggbroder. Lite kraft har jag kvar att investera i den här skiten. 

/Smacks

  Jag satt utanför psykologen i lärdomsstaden Lund och pratade med min kamrat Cina. Vi pratade om mitt skägg, och hon höll med mig om att det var för jävligt. Cina är en väldigt bestämd kvinna som vet vad hon vill. Hon är en sådan som vi alla önskar att vi hade lite av (Men inte allt, för så jävla bra är hon inte.) då hon är motsatsen till mig vad gäller att vela. Att älta. Att grubbla. Jag solade mig i hennes storhet och började fundera på hur jag skulle kunna bli lite mer som henne. För skägget har definitivt inte hjälpt mig. 

  Det brukar vara så att jag säger till folk att jag hatar mitt skägg och att det är det värsta jag vet osv. Då säger de ofta emot mig och tycker att det är okej. Men Cina öste verkligen skit över skägget, och jag kände att nej, nu måste det fan av. Hade jag varit en riktig man hade jag känt efter i magen och sedan gjort vad jag kände för. Och det är att raka av skägget. 

   

   Men å andra sidan, hade jag varit en riktig man, hade jag då inte haft kvar skägget och inte bitchat om det? 

Jag var på en förskola häromdagen och pratade med 4-åringar om könsroller som ett led i utvecklingspsykologikursen vi läser nu. Såhär lät en konversation: 

Smacks: Vet du om jag är en kille eller tjej? 

Ungen: Kille! 

Smacks: Hur vet du det? 

Ungen: ....för du har mustasch ju! 

Och då tänkte jag: Haha, nejdu lilla barn. Du har mycket kvar att lära. Det är så jag vet att JAG ÄR MAN! 

"Toaletten spegeln, Jag har stirrat färdigt på den Och vem blir inte ful i 60 Watts ljus och skägg?"

   Många gånger har jag gjort frisyren i min ensamhet. Stått framför spegeln och ansträngt mig för att tycka att det skulle funka. Men i sanning: Om mitt hår på huvudet blir helt platt så framstår mitt huvud som gigantiskt nertill med tanke på skäggets utbredning, och pyttelitet upptill eftersom håret ligger slickat längs huvudet. Det är inte "hett", så att säga. 

   

   Jag vet inte vad det var som var skillnaden idag, men jag kände att, nä, nu jävlar. Så jag fixade det och har nu knallat runt hela dagen på detta vis. Självklart tittade jag till lite extra så fot jag gick förbi ett fönster och ja, ur alla vinklar funkar det verkligen inte. Men ibland så kunde jag se mitt framtida jag, sittandes på en balkong på Ulrikedal smuttandes på en fin kopp brunt medan solen gassar på mitt blottade brösthår. Håret fint sammanhållet i en tofs i nacken, min kvinna bredvid mig och en fin liten treårig övningshund (Jack Russell, de blir inte så gamla.) utfläkt över den solvarma uteplatsen. 

  Visualisera är något man måste kunna om man ska kunna uppnå mål i livet som man måste kämpa för. Det är 39 dagar kvar och det är inte kul att titta sig i spegeln varje morgon, men ur detta kommer det att komma något bra. 

Självklart fick jag på kvällen höra att Pude lyckas göra "knuten". Innan sista vändan med tofsen viker han alltså in håret en gång till och får på så vis den fina knuten. Det är det ENDA sättet en riktig man sätter upp sitt hår på och jag är så avundsjuk. hade jag satt upp mitt i knuten hade det sett ut som något litet löjligt hårsmycke. 

   Jag var i Malmö igår och provspelade för ett band, och basisten där hade ett riktigt mäktigt skägg, och genast kände jag hur mycket lättare detta varit om jag hade kunnat "skägga" tillsammans med någon.  Han hade sparat i fem år, men ansade ibland, såklart.  Vi kände också en konsensus kring att skägg är så mycket mer än bara hår i ansiktet. Han såg det som nästan omöjligt att raka av sitt då det var en så stor del av hans personlighet. Folk skulle inte känna igen honom längre. 

  På ett sätt känns det nästan som om bloggandet kommer fortsätta ett litet tag till efter att skägget är avrakat. Det ska bli intressant att se hur livet artar sig utan det skägg som jag nu burit i snart 6 månader. Vissa människor har jag ju lärt känna efter att jag skaffade skägget, och de kanske inte heller kommer känna igen mig. 

Skägget är egentligen mycket större än det ser ut att vara på bilden. Jag har nämligen för vana att vika in det under hakan när jag pillar på det. 

  Häromdagen kollade jag igenom bloggen och såg en lista som vi gjorde i början på grejer vi ser fram emot att göra när vi har skägg. Det ska bli intressant att i slutändan utvärdera listan och se om det blev som jag tänkte. Nu under våren har ju skäggandet tagit en minst sagt oväntad sväng till det sämre. Hittills kan jag ju verkligen säga att skägget inte var vad jag förväntade mig. Kanske måsta man ha bättre självförtroende redan från början för att kunna bära upp sitt skägg med stolthet. 

  Nu ska jag laga mat och sedan spela innebandy, precis som en långhårig man. 

/Smacks

   Jag är lite avundsjuk på Pude med, som bär sitt skägg med mycket mindre lidande. Jag tycker ju att det är ett stigma och har svårt att förstå mig själv när jag glorifierade min "nya, coola, häftiga livsstil." Se, jag har redan använt 4 citationstecken. Så cynisk har jag blivit. 

  Ett annat sätt som skägget påverkar mitt liv på är nu när jag ska införskaffa ett nytt pass för sommarens utsvävningar. Jag vill ju för fan inte ha ett pass när jag ser ut som en terrorist/pundare/olycklig. Men jag kan inte skaffa passet efter den 29 maj för då är det för sent! 

   Kanske, kanske kan jag använda det som ett argument för att få Pude att låta mig raka av skiten i för tid. För jag kan inte svika min skäggbroder. Jag k a n inte svika min skäggbroder. Vi gick in i det här tillsammans, och vi ska ut ur detta tillsammans. Jag önskar bara att han led lite mer så vi kunde ringa och gråta varandra till sömns på kvällarna.  (!) 

Jag vet att allt inte kommer ordna sig bara jag rakar mig. Men det är svårt för tanken att övertala känslorna. Och vem kunde tro att lite hår i ansiktet kunde ha den här påverkan på mig och min självkänsla. 

   Drömmen om den skäggiga sommaren gick i kras, och min fantasibild av hur härligt det skulle vara med skägg är sedan länge undanstädad till den delen av hjärnan som jag bara har tillträde till när jag har druckit öl. 

Mitt skägg är inte jag. Mitt skägg är inte jag. 

Här är en liten graf jag gjort för att beskriva min ångest:

(En ljuspunkt är dock krysset-ribba-in Zlatanmålet  som jag gjorde på fotbollsträningen idag. Högersläggan rår skägget inte på!

/Smacks

Det är både med glädje och sorg jag längtar till Dagen D (29:e maj som alla borde veta vid det här laget).

Det ska bli skönt att känna sig som en "människa" igen, att slippa blickar och kommentarer angående sitt skägg.

Det ska bli skönt att skägget inte längre tar all uppmärksamhet utan att håret på huvudet nu tar över prioriteringen.

Det ska bli skönt att kunna dra fingrarna längs hakan och nästan skära sig på den sexigt korta stubben som kommer hägra.

Jag kommer sakna mina ihärdiga försök att dra hakskägget in i munnen.

Jag kommer sakna att dra mina fingrar genom skäggets mjuka mustighet.

Jag kommer sakna tryggheten som mitt skägg inger hos människor.

Den senaste tiden har jag ett flertal morgnar vaknat upp i panik av att jag inte har skägget kvar. När jag fört handen till ansiktet och känt att det fortfarande är kvar har jag fått ett barnsligt leende på mina läppar.

Hur kommer det kännas när jag vaknar morgonen den 30:e maj? Kommer jag föra handen till ansiktet och märka att skägget inte är där och därför bli ledsen och besviken? Eller kommer det bara vara en lättnad? Det får tiden utvisa.

Nedan följer några bilder som inte ens har ett (h)år på nacken. 

Det är märkligt hur en människa kan förändras på så kort tid.

//Pude

Jag vet inte riktigt vad det är som har hänt, men nu känns skägget bara för mycket. Det känns som om skägget har spelat ut sin roll och att dess tid är över. Från att ha glorifierat skäggets varande (Se tidigare inlägg) så börjar jag se det med andra ögon. 

   När jag skaffade skägg själv så började jag ju såklart lägga märke till andra människor som också har skägg. Mer och mer har jag börjat inse att ett skägg mycket väl kan vara en period i en mans liv. En fas om du så vill. Något händer i livet och man tänker: "Fan, jag ska skaffa skägg."    Men i det uttalandet finns också en implicit idé: "Jag behöver förändring, jag vill tänka över vad som är viktigt i mitt liv. Och skägget hjälper en att fokusera. Du blir introvert och funderar extremt mycket på dig själv, dina attribut, din självkänsla och din identitet. Det är när ramarna för ditt liv rubbas som du kan lära känna dig och dina gränser. 

 Men så finns det en tid när den perioden tar slut. Och jag känner det i mig nu. Skägget har som sagt spelat ut sin roll. Det fanns en tid när jag behövde skägget och skägget behövde mig. 

För att återknyta till projektets egentliga idé så kan man säga att det är nu den jobbiga tiden börjar. Och ja, jag kan erkänna att jag har tjatat på Pude om att korta ner projektet med ytterligare en månad. Det hade varit underbart om det var den 29 april som var gränsen. Då hade det bara varit 16 dagar kvar. Nu är det 47. 

   Innan har jag och Pude talat om olika skäggkriser. Men nu är det på riktigt, den här krisen kommer inte att ta slut innan skägget fått sätta håren till. Jag känner det också som om mitt huvudår inte kommer till sin rätt då jag har skägget kvar heller. Skägget tar all uppmärksamhet. Och jag som precis börjat med balsam och borste. 

Jag i bilen. Med bilbälte. 

(Jag lade till parenteserna.)

Det är alltså nu projektet ställts på sin spets. Och egentligen är det fegt av mig att vilja banga. I enlighet med vår idé borde jag ta det goda med det onda. Innan njöt jag av skägget och identifierade mig med den bohemiska, självständigt introverta skäggmannen. Men som tidigare nämnt: Vintern är över. Tänkandet måste ta slut och en ny Smackan måste resa sig ur (sk)ägget.  Det kommer bli hårda 47 dagar, men det måste gå. 

   Samtidigt visar detta hur mycket skägget påverkar individen. Man kan inte "bara ha skägg". Ditt skägg finns alltid i en kontext, och den sociala påverkan och i förlängningen din självkänsla (Om du är lite av en känslig själ) kommer att känna av den här förändringen. Och det är ju faktiskt lite av det vi ville ha reda på när vi började med den här skiten. 

  Håret ser jag dock fram emot. 

"Räkna ut hur mycket du sparar in på att INTE klippa håret och lägg ihop dessa pengar till nya musikprylar! Fungerar alldeles ypperligt."

Herr Hesse, giv mig styrka!

/Smacks

Så var det 51 dagar kvar av projektet.  

  Jag har börjat använda balsam i skägget för att det inte ska vara sådär strävt. Det funkar bra och det lägger sig ganska fint längs hakan.  Ibland använder jag det också i håret för att ge det lite mer styrka. Man måste vårda sitt hår om det ska bli långt, annars går det av. 

  Men seriöst längtar jag ganska mycket till den 29 maj nu. Det ska bli så skönt att ha den sexiga stubben igen. 

Ikväll ska jag dra till Malmö och se Kultiration. De har releaseparty på Babel och det ska bli fett.  Jag fick hem den nya skivan med posten idag och den var lite av en besvikelse. De flesta nya skivor är ju det. Kanske växer den med mig, kanske inte. 

   I vilket fall sjunger Marcus Berg i Kultiration. Han skriver alla låtar och all text också. Länge var han min förebild i livet. Och HAN HAR HAFT SKÄGG!

Jag försöker alltid prata med honom efter varje spelning jag varit på och vid det här laget känner han igen mig litegrann. Men nuförtiden har han förlorat sin glans, och jag är nästan lite arg och besviken på honom. Jag ska berätta varför: 

När jag träffade Marcus Berg

En sommar träffade jag min musikaliska och andliga förebild, Marcus Berg, sångare i det vid den tiden största reggaebandet i landet. Han hade såklart ingen aning om hur mycket jag tyckte om honom, även om jag försökte säga det. Mina kompisar visste det, men de förstod mig inte riktigt heller. Jag blev besviken av mitt möte med honom. Jag ville ju att han skulle vara min storebror, att han skulle visa mig rätt väg i livet. Att vi två skulle åka till ett tempel i Tibet och vara lyckliga, spela fotboll och gå runt i naturen.

   Men hela tiden under våra samtal kände jag (För jag känner av människor väldigt bra) att jag bara var ett fan. Och vad mer kunde jag begära. Valet var i mina händer, jag visste vad jag ville, jag ville träffa den här mannen, som hade skrivit så otroligt bra saker, beskrivit min inre värld utan att ens känna mig. Och jag gjorde det. Jag reste långväga, för att få prata med honom i några minuter bara, och jag tog mig mod. Jag sprang ut på de sjuttiotusen famnarnas djup, men vad fick jag tillbaks? Ett  tack. Inga vägledande ord. Inga storslagna framtidsvisioner, inga profetior. Marcus var inte den mannen bakom orden som jag sökte, åtminstone var han inte det för mig. Jag anade att han var det för andra, och det gjorde mig arg och besviken.

  På konserten senare tillägnade han en låt till en kompis. Det var min favoritlåt och jag hade frågat om de kunde spela den. Till Johan sade han, och jag heter ju inte Johan. Men jag funderade och funderade på om han inte kunde ha fått mitt namn fel? Jag hade ju frågat om de skulle spela den låten. Men nej. Han hade nog inte fått namnet fel. 

  Ledsen gick jag tillbaks till mitt lilla lilla enmanstält på festivalen, och försökte smälta vad han sagt till mig. Fanns det inga dolda budskap? Var det verkligen inte jag som var Johan?

  Och så hade jag kastat mig ut, jag hade vågat, men jag hade inte fått något för det. Som den existentialist jag är visste jag ju att det bara var att kasta sig igen.

  Men hur många gånger skulle jag orka? Hur lång tid skulle det ta innan jag blev en dussinmänniska? Hur mycket besvikelse och sorg kan en människa förmå att känna?

   I avslutningslåten sjöng han:

 

   Kommer jag ihåg?

Eller behöver du mig påminna?

Om att jag har kommit långt ifrån

 Det jag en gång ska finna

 

Och jag behövde någon som påminde mig. 

 

Och så gick det till när jag träffade Marcus Berg. Och nu sitter jag likväl här, med långt skägg som fan.