letitgrow

Och så blev allt det jag skrev innan oskrivet. Det spelade tydligen ingen roll vad jag såg från balkongen.

Två gånger i texten refererar han till knark. Först en vinterdrog, vilket kan tolkas som något bedövande, något som trubbar av vinterns kyla, snorighet och depp. Kanske Tramadol, eller något annat opiatderivat. Men begreppet sommarsnö är snarare vedertaget som omskrivning för Claes Malmbergs, Patrik Sjöbergs och Plura Jonssons favoritdrog: Kokain. Sammantaget målar Joakim en helhetsbild av knark, vilket också är logiskt, då han i texten eftersöker "allt du har". Han vill spränga venerna med vad som helst bara för att känna något annat.

Här leker Berg med dubbeltydigheten i ordet "skjuta". Att "skjuta horse" till exempel, är att injicera heroin intravaskulärt. Men när man är liten gör man ju inte sånt, då skjuter man med låtsasvapen av typ trä. Jag medger att det är en långsiktig tolkning, men jag tycker att den är plausibel. Barnens knark är leken. När leken slutar, då behövs något annat, och då kan man undra vilka "droger" det var man tog när man var liten för att känna som man gjorde då. Gömd under en gran i skogen.

Och då kommer känslan
den smygande känslan
den enda jag inte rår på
Då stänger jag själen
klämmer ihjäl den
hittar en himmelsk drog

Och då kommer känslan
är jag den enda som aldrig förstår…

Redan i titeln kommer drogferensen, och det är väl ingen tvekan om att verklighetsflykten står i fokus. Men kanske handlar det i den här låten om att fly från sig själv, vilket Bob Marley berättade för oss att det inte går redan på plattan Kaya 1978. Jocke Berg gillar reggae, vilket han berättar för Hallandsposten i en intervju i samband med släppet av Hagnesta Hill 1999.

Columbus

Jocke använder droger för att måla upp en bild av den grisigaste staden i Sverige: Stockholm.

Det är bara i titeln som drogreferensen är explicit. Men om man tittar på texturvalet jag gjort så kan man se att personen inser att man måste lära sig leva med sig själv, för man kan ju inte fly från sig själv. Vid det här laget hade Jocke alltså lyssnat på Kaya.

Men samtidigt innebär den insikten att ensamheten kan bli stor och outhärdlig. Men varför just LSD? Vet Jocke något om droger så vet han att LSD tar man inte själv. Visst, det finns säkert de som gör det. Men ensamdrogerna är ju annars opiaterna. Jag tror att han bara ville ha en cool titel. För det är det.

I den här splitternya låten från den kommande skivan "En plats i solen" upprepar Berg temat från "Den döda vinkel", och det kan väl sägas vara sammanfattande för hela texten. Den har liksom gjorts innan, speciellt av Jocke, och därför är den ändå bra.

Det är är en verkligt intressant text. Något av det bästa Joakim Berg skrivit enligt mig. När "Vapen och ammunition" släpptes 2002 var jag 15 år gammal. Jag förstod inte riktigt vad som menades med det här. Var Jocke en provocerande hardcore-ateist? För att få klarhet frågade jag en vän som studerar till präst hur han kunde tycka om Joakim Berg. Då berättade han om en bild av vår kulturikon nummer 1, Jesus, som inte alltid hamnar i främsta rummet. Han sade ungefär såhär: Inom kyrkan kan vissa saker vara jävligt viktiga, typ att man bär fram bibeln som vore den ett nyfött barn, bara för att det ska vara någon typ av närhet till gud genom bibeln. Men om man läser i bibeln, vad folk påstår att Jesus sade, så sa han ungefär saker som: "Där det samlas fler än två personer, där finns jag". Eller: "I varje fattig människa, där finns jag".

Och oavsett Joakim Bergs religiösa etikett använder han den här bilden för att komponera en av 00-talets smidigaste textbitar.

Den fattiga människan förstås som samhällets outcast, de som ingen vill ha att göra med. 2002 var det dokusåpadeltagarna. Berg sjunger om Linda Rosing, om hon som är dotter till den där brottslingen, om alla de som knullade och söp i tv för få bekräftelse, om alla de vars liv blivit en offentlig angelägenhet som man får spotta och klaga på. Jocke pratar om människan bakom, på ett fint sätt. Jag vet inte hur jag hade upplevt texten om jag hört den första gången idag. Men min aha-upplevelse när jag fick detta berättat för mig som tonåring, den minns jag som väldigt stark. Knarket i texten är en symbol för en avgrund som man redan fallit ned i.

Romantiserar Jocke Berg kring droger? Mitt svar är nej. Han visar på drogen i en större kontext än ett njutningsmedel. För Berg är drogen snarare en sista tillflyktsort, helst av allt skulle man vara utan, men den är ändå bättre än ett självmord. Ofta heter det att han vill att någon ska ge honom en drog, och på så vis är det snarare en vädjan om en förändring i livet, än ett verkligt "görande".

Huruvida Jocke själv snortat koks någon gång ibland kan man ju diskutera. Jag tror inte att han gör det, men jag antar att han frekvent kommer i kontakt med dem. Tänk kalasturnén 2002 med Teddybears. Det är inte heller helt otroligt att han tagit en eller två öl med Plura.

Jag gör inte anspråk på att listan är fullständig, så om det är någon låt jag missat får du gärna skriva! Men skriv inte klåparen, för den handlar inte om knark.

- En gång hade ambassadören en epifani på ettan mot Kristineberg. Han var salongsberusad, det var sent på natten, jag tänker mig att solen höll på att gå upp (men det gjorde den nog inte), det var ganska lugnt på bussen, och på radion börjar de plötsligt spela "Den blomstertid nu kommer". Jag önskar lite att det varit jag. På morgnarna nuförtiden brukar vi lyssna på den, och kanske "Dagen är nära" också, för att det känns skönt i kroppen. Jag tror det handlar lite om känslan att vara 1,30. Att ha vita shorts med bälte. Smala, bleka, svenne-armar, sockar uppdragna så långt som möjligt, kortärmad skjorta och framförallt spring i benen.

- Jag frågade ett barn på jobbet vad hon skulle göra om hon kunde resa bakåt i tiden. Hon svarade att hon skulle ge pengar till fattiga. Jag kommenterade inte det vidare, utan lät henne ha kvar sina illusioner om tidsresor, hur de nu ser ut.

Till och med SJ's egen hemsida visste hur niez biljetten till Falkenberg var.

I alldeles för många sjuttiotalskök har jag kokat kaffe och blivit fylld av frågor. Blundat och sett de gula köken, Jonas Gardells ångestladdade Sverige. Öppnat ögonen, och kunnat föreställa mig samma sak.

Mina nationalpoeter hade vid 23 års ålder givit mig ord för det som jag helst av allt aldrig velat veta.

Demians två världar. Hesse och alla hans världar, de är så sköna att ha en tillflykt i.

Och du kan heller aldrig bestämma dig om du vill ha långt eller kort hår, så vi får klippa varandra i sömnen.

Jag var där igår, och det var väldigt fräscht. Blev påmind om språkets barriärer, kände Europas dofter och blev rädd för psykiskt sjuka människor.

I informationslapparna på väggarna stod det att det fanns personal på tåget, om något skulle hände. Dessa såg jag inte röken av medan jag satt där, biljetten hårt i handen. Jag undrade så väldigt hur det fungerade. Varför inte fler städer har tunnelbana, om det blev massa protester från alla tunnelbaneförare när spöktågen sattes i bruk.

Och vad gör alla de nu? Kanske säljer de korv, eller knark.

Jag SOMNADE precis när tåget körde över Öresundsbron. Jag hade ju likt en kolonialherre velat STÅTA, i tåget när vi körde över. Nu dreglade jag ner rutan istället, omedvetet lyssnandes på The Streets.

Jag hade med mig fredagens DN, oläst i min ryggsäck. Den var lika oläst när jag kom hem.

Sedan kommer det alltid fram att jag hade brutit armen några månader innan SM. Precis när det började hade jag fått ta av mig gipset, men det var riskfyllt att försöka spela sade läkaren, och det gjorde lite ont i armen. Jag fick hämta vatten åt de andra. Men guldmedaljen fick jag, och den finns i mitt prisskåp hemma där den trängs bland alla hedersplaketter från fotbollsklubben. (Alla i laget fick en efter genomförd säsong.)

När vi spelade volleyboll på den tiden spelade vi en "cup" i månaden, som jag minns det. Då åkte vi till Smålandsstenar, Falkenberg eller någon annan avvecklingsort. Så spelade vi gruppspel och slutspel. Det var nästan alltid vi och ett lag från Våxtorp någonstans som hamnade i final. Halmstad brukade alltid vara sämst.

Jag minns att jag var extremt nervös inför varje final. Jag brukade gå in på toaletten, skvätta vatten i ansiktet (För att jag hade ett vagt minne av att någon i någon julkalender gjort så), titta mig själv i spegeln och säga lite lågt: "Vad som än händer kommer jag kunna gå in på den här toaletten efter matchen, titta mig själv i spegeln och se att ingenting har förändrats. Jag kommer fortfarande vara jag, och inget har förändrats."

En av mina lagkamrater var också nervös, och en minnesbild jag har från en final var i en timeout. Han sade till mig: "Titta, så nervös jag är." Och sedan sträckte han tröjan så den spände över bröstet så att jag kunde se hans hjärta banka snabbt som en fågels genom tröjan.

Inför sista säsongen jag spelade fick vi nya tröjor och vi hade en samspelt trupp på 7 personer. (Då var det vanlig volleyboll, med 6 spelare på plan.) Jag hade också börjat spela utan de fula knäskydden alla har, eftersom det var mycket häftigare. Officiellt sade jag att det var för att jag fick bättre rörlighet och hade lärt mig att slänga mig så jag inte fick skrubbsår på knäna.

En dag fick jag och en annan kille erbjudande om att åka till Falköping, Volleybollsveriges Mecka, på träningsläger. Jag minns inte riktigt, men jag tror det kan ha varit någon uttagning för P15-landslag eller något.

I vilket fall åkte vi dit, träffade alla idioter som var där. (Det var många idioter som spelade volleyboll). Speciellt tränarna. De trodde att vi gjorde lumpen. Så tränade vi 3 gånger första dagen. På kvällen började det gamla vanliga grabbsnacket som högstadiet redan gjort mig trött på. Jag vet inte om det var psykosomatiskt eller inte, men jag började blöda näsblod, som inte ville sluta. Utmattad och helt vit i ansiktet satt jag på den nerblodade toaletten med en toarulle uppkörd i varje näsborre. Så satt jag i en timme tills jag vågade tro att det slutat blöda. Dagen efter sade jag att jag var sjuk och mamma kom och hämtade mig.

Idag är jag glad för att jag inte blev indragen i den där volleybollen. Volleyboll ska spelas på stranden, tills man är nöjd. Inte tre gånger om dagen i Falköping. Dessutom har jag aldrig velat bo i Grekland året om och få problem med knäna.

Min fotbollskarriär, det är en helt annan historia.

Just dessa jeans var ett par Levi's, ett par sådana som satt bra, tajt, men ändå lite hängigt så det blev coolt. De var dessutom trasiga vid knäna och lappade på något ställe, så när jag hade dem på mig såg jag ut som en som knew his way with his jeans så att säga.

Men så hände det som händer med alla kläder. Jag har sagt det innan, och jag tänker säga det många gånger till: Vid varje givet tillfälle i mitt liv har jag bara haft en FABORIToutfit. Alltså, den konstellation av kläder ur min garderob som jag hade så ofta som möjligt utan att folk skulle tycka det var äckligt. Noggrant har jag planerat när jag ska ha outfiten på mig för att den ska har så stor verkan som möjligt. Verkan den har, det är den att jag är on top of the world. För det är ju så, (som skäggexperimentetet denna blogg ursprungligen behandlade) att man måste få känna sig snygg. För människan är både kropp och själ, hjärta och hjärna. Samtidigt. Vi behöver inte avhandla Stäppvargen igen, men baksidestexten på min utgåva talar om att Hesse sätter fingret på "den moderna människans tragiska dualism". Och det är väl ungefär det som det handlar om.

Vad det beror på vill jag inte spekulera i, för jag hatar att spekulera. (Fast det är ett bra ord. Ser snyggt ut.)

Så när jag var 13 och skulle börja högstadiet i ett annat samhälle i en skola med så gamla människor som 15-åringar som man helst inte skulle träffa i källaren för då kunde det gå illa, sade Dagmar, DÅ. Då tog jag på mig min FABORIToutfit.

Min FABORIToutfit när jag var 13 (Finns att beskåda i 2000 års skolkalender från min skola. Fotograferingen var ju ett givet tillfälle att använda outfiten.)

- En redan vid den tiden för tajt fejk-barcelonatröja. Jag tror inte ens att jag visste att det var ett fotbollslag. Mor hade köpt den till mig något år tidigare när hon var där.

- Över tröjan (Som för övrigt var av sådant tyg som fotbollströjor är gjorda av.) hade jag en skjorta som jag aldrig knäppte, som i en amerikansk tv-serie. Den var kortärmad och till vänster på bröstet var det någon slags skejtare broderad med slivrig tråd.

- Baggy byxor inköpta på JC i Halmstad. Jag minns inte riktigt vad det var för tyg, men något prassligt djävulskap var det. Med dragsko på byxan som jag tror det heter. Gylfen gick sönder när jag hade haft dem ett tag, så mor fick sy på en ny.

- Sneakers av märket "Firefly". De var jag speciellt nöjd med.

Jag kan också nämna att jag hade spikes i håret.

Sen var det såhär ända tills jag en dag, helt random, fick för mig att bli mig själv. Jag satt och pratade med Legogrisen om det levande rollspelet vi skulle anordna och min stora kärlek kom fram. Som vanligt tystnade vi, för sådant kunde man ju inte hålla på med. Så klickade det i min hjärna när hon frågade vad vi pratade om. Jag svarade inte "Metallica", jag svarade: "Vi pratar om system för kroppspoäng i levande rollspel." Och just då föddes jag på nytt. Sedan köpte jag tajta jeans osv.

Men såg alltså för jävlig ut. Det värsta är att jag inte är dum i huvudet, så jag vet att den här lille killen bor kvar inom mig och gör det möjligt för mig att göra samma misstag igen. Jag tänker på när min gode far sade åt mig att jag skulle raka mig och klippa håret för att jag såg ut som en uteliggare. Då visade mor en bild för oss på pappa när han var lika gammal som jag, och vi såg inte likadana ut, men vi hade likadan stil! Där fick du, sade mor, men jag försjönk i tankar om att jag höll på att bli min far och vad det skulle innebära. Såhär ett tag efteråt har jag omfamnat tanken och märker att jag halvt medvetet halvt omedvetet försöker efterlikna min fars stil från sen 80-, tidigt 90-tal.

Kanske sitter jag om 20 år och säger till min son: "Du ser för jävlig ut". Eller så skriver jag i en blogg om hur fan jag kunde klä mig så 10 år tidigare.

De kunde ju inte vara mina faboritjeans hur länge som helst. Det förstår du om du läst ovan. Så förpassades de till garderoben, men minnet av dem fanns kvar hos mig. Hur mina håriga knän stuckit fram ur dess hål när jag satt ner på sommarkvällar. Hur jag fått beröm av en tjej för att var så häftiga. Det är saker som betyder något, fan.

Så åkte jeansen med mig, nästan utan att jag visste det, ända till där jag sitter idag. Hundratusen mil från allt, och 10 centimeter från det jag minns.

Och solen kom fram. Och precis när jag vaknade såg jag en bild framför mig, av en framtid som han på skolfotot aldrig hade kunnat ana.

Så tog jag fram en sax, velade lite. Sneglade på jeansen, kunde inte bestämma mig. Sedan klippte jag av benen, och nu är jag ägare av de bästa jeansshortsen downtown Persborg.

För att kunna bestämma om de ska vara min nya faboritoutfit så måste jag testa dem lite, så idag när jag och Ambassadören gick till Ica för att handla hade jag dem på mig.

Någonstans vid godiset eller växterna, jag minns inte vilket, så förväxlade jag min och Ambassadörens korg, och för ett ögonblick trodde jag att jag var han.

Plysch? Frotté? Hahahahaha.

Skolan slutar om 2 veckor, och då kan jag sluta obsessa över naturvetenskap och bli normal igen. Livet kommer förändras som det alltid gör. Och det är något bra.

VImorse gick jag ned för trappan, ut i den svenska morgonen och det var lite blött. Jag slängde soporna och öppnade brevlådan. Där låg dagens DN som jag får helt gratis.

Jag kom upp igen och de skrattade åt mig för att jag såg så svensk ut. Adidas träningsjacka och shorts. Tofflor och glasögon. Jag kunde tillåta mig att skratta med dem.

Natten innan hade jag vaknat vid halv 3 ungefär. Ett starkt ljus kom in från balkongdörren och jag tittade närmre. Öppnade balkongdörren och det blev alldeles kyligt. Ett hus brann så utav bara helvete på andra sidan järnvägen. Jag stod och tittade, funderade på om jag borde ringa någon. För det vara alldeles tyst. Det enda som hördes var när vinden ibland fångade ljudvågorna och förde dem ifrån elden emot mig, och det knastrade och sprakade alldeles hemtrevligt. Men tanken på att någon höll på att dö förtog stämningen lite. Jag väckte ambassadören för det kändes lite som när man hittade en skalbagge på dagis, man vill visa.

Och precis när jag hade tänkt ringa 112 så såg han att brandkåren kommit dit i all tysthet.

På morgonen dagen efter kunde jag läsa att det var ett hus som höll på att renoveras som hade brunnit ner, så ingen hade dött. "När brandkåren kom dit var huset redan övertänt", som det brukar stå. Det var ju tur det.

För jag tänkte ju att det hela kunde ha varit en dröm. Men det var ingen dröm, det var bara en väldigt, väldigt spännande natt.

Idag på träningen när jag äntligen vräkte upp en balja i kryllan efter att ha missat 4 frilägen så gjorde jag Messis målgest, nästan som en reflex. Vi skrattade gott, för alla visste ju att jag inte menade något illa.

Idag hörde jag också begreppet "potatisätare" för första gången.

Och världens bästa våffla just nu, det är High Violet med The National.

Godnatt.

Jag har så många frågor, men jag vet inte ens vad killen heter, och jag orkar inte googla fram det. Men den dagen jag gör det ska jag mejla honom och säga att det uppskattas det han gör. För han är ju så ensam där bakom skärmen, han får alltid kommentera helt själv. Och vi får aldrig se hur han ser ut.

Efter sista matchen brukar han säga tack och hoppas att vi alla har haft en trevlig kväll. Och det har vi. Kära lilla du, frågan är om du har haft en trevlig kväll.

Stilla tänker jag att det verkligen är värt att någon smal, vit, ung engelsman vridit fram dessa basgångar som ligger som en rök på golvet, sliter sig igenom luften och gör ungdomar knäsvaga. Det finns unga män som älskar elektronisk musik och gillar att stå med sina kompisar på en scen och spela upp sina låtar. De spelar också upp ett oändligt antal remixer på sina kompisars låtar. Sen står de och vrider på lite reglage, går omkring med en mikrofon och dricker grolsch.

För övrigt tycker fortfarande att det är jävligt överskattat med DJ's. Det är inte svårt att vara DJ. Det gäller bara att ha en dator, något volymreglage som en full student visar hur man använder och två bra playlists. Typ. Ibland kan DJ's vara häftiga, men oftast är de inte det, för oftast tar de sig på alldeles för stort allvar.

Så var jag uppe i nästan ett dygn. När jag skulle lägga mig läste jag om partikelfysik i en spännande bok där det stod att det var en elementarpartikel som fick en riktning "SNETT BAKÅT I TIDEN". Det var så extremt på alla sätt att jag lade ifrån mig boken och somnade med en sådan där djup vördnad inför naturen som man bara brukar få när man sett ett naturprogram på tv.

Oundvikligen tänker jag att det vi gör under fem minuter när vi är äldre är mindre viktigt än samma fem minuter som 10-åring. Jag tänker mig att det måste sätta spår i ens omedelbara upplevelse av sig själv i förhållande till mening.

Och så hade det blivit ljummet. Alla sade: "Det är så gött när vinden är varm. Det är då man känner att det är vår." Det finns stunder när jag inte skäms för att prata om vädret. Det finns stunder när vädret är så mycket vi så att man inte kan undvika att prata om det, hur häftig man än är. Hur mycket man än tycker att man ska kunna komma på viktigare saker att prata om.
Jag sprang till bussen, som man gör varannan dag. Inser inte hur ljudligt man andas för att hörlurarna dämpar. Som tur är är det inte lika meningsfullt som när jag var 13.
Jag cyklade hem på min guldiga cykel en sen onsdagskväll. Den varma luften i april fick mig att tänka på centralamerika under tiden som jag tyst upprepade för mig själv: "Det är bara en känsla, det betyder ingenting. Det är bara en känsla, det betyder ingenting." För jag hade under 90 + 4 minuter återigen lärt mig att världen är så orättvis. Eller nej, inte att världen är så orättvis, för det visste jag. Men jag lärde mig att jag inte kan låta fotboll beröra mig så emotionellt. Balansgången mellan att söka mening i det rationella (Som givetvis inte finns) och att låta mig uppfyllas av emotioner och se vart de tar mig är en konst som jag alls inte behärskar.

Klarar mig nog. Hjärtat gör mer ont när jag tänker på honom, hur han ska kunna sova i natt och vad han ska säga till Maximilian

Och det hade väl varit väldigt vackert om livet ordnade sig så.