Russingubben och DNA
Varje gång jag somnar på eftermiddagen påminns jag om hur liten och sårbar jag är. Damm som virvlar i solen, låtar jag lyssnat på alldeles för många gånger bara för att de alldeles för ofta passar in i mitt liv. När musiken inte längre kan fylla sitt syfte är där ingen musik längre, och alla ljud dämpas av det faktum att jag är ensam inuti en lägenhet. Både bokstavligt och bildligt talat. Jag ligger i soffan så länge att solen vridit sig in i fönstret och sköljer mig i varmt ljus. Plötsligt inser jag att det helt enkelt är bäst att låta sömnen slita mig bort från verkligheten.
När det verkar som om jag gör i ordning kaffe i kannan från Frankrike så står jag egentligen i bara jeans på din balkong.
Min föreläsare sade i skolan att:
"...och det måste vara på det sättet, annars är inte världen logisk. Annars hade det blivit för konstigt."
Jag tycker om när någon pratar om världen på det viset jag upplever den. Splittrad, slumpmässig, alltid förvånande, aldrig ändamålsenlig. På min skola pratar de om hur allt hänger ihop.
Kaffet sedimenterar i kannan.
Jag märker hur min själ lyser upp en dag när en annan föreläsare visar en bild på Francis & Crick, de som beskrev DNA-molekylen första gången. På bilden står de, nöjda som fan, bredvid en stor konstruktion. De har försökt bygga en modell av DNA-molekylen.
Föreläsaren påpekar: Tänk så många gånger det rasade innan de lyckades få det att hänga ihop!
Jag tror att de tyckte det var minst lika roligt att bygga ihop modellen som att upptäcka DNA.
Till vänster står James och är livrädd för att Francis ska råka pilla sönder modellen de skruvat på i säkert flera dagar. Francis bara står och pekar, förklarar och njuter av tanken på den ljusa framtiden med kvinnor, alkohol och resor till exotiska länder.
Vi spelade russingubben på lunchen i skolan. Den mest meningslösa leken av alla meningslösa lekar. Man ska bygga en gubbe av russin, sedan får en gå ut och så bestämmer man ett av russinen som är "Tjilevippen!". Så kommer personen tillbaks och börjar äta av russinen. När den tar tjilevippen-russinet så skriker alla: TJILEVIPPEN! Och så är det nästa persons tur att gå ut och fortsätta äta av gubben. Den som äter det sista russinet vinner.
Vi lekte det på skoj, men under lekens gång blev det mer och mer allvar och det blev återigen uppenbart för mig hur människan inte är konstruerad att leva sitt liv efter rationella beslut. Jag hade aldrig i mitt liv kommit fram till att det skulle vara kul att vid 23 års ålder leka russingubben i sådana fall.
Ambassadörens byxor
Shit pommes tänkte jag när jag hittade ett par byxor i Ambassadörens garderob. Utflugen på en diplomatisk resa någonstans mellan Falkenberg och evigheten visste han inte att jag var i stort behov av en outfit som boostade mitt smått naggade ego. Det var ett par mintgröna manchesterbyxor som sade allt det om mig som jag inte kunde säga själv.
Jag stod framför spegeln och andades ut längre än jag någonsin gjort. Det var inte en så jävla dum dag ändå tydligen.
Det gamla vanliga: Mat, skratt, vin, hej vem är du? Dans, smygtitta, sms, vem är jag?
Med byxorna var jag någon. Byxorna var en vår, och det det var inte bara det att de var gröna.
Det fick mig att tänka på att jag var lite tragisk som hade mitt självförtroende i byxorna, men med ett sådant självförtroende kan man inte ens bli nedslagen av att själv se sig som tragisk. Det kan man ha lite överseende med då. Jag struntade helt enkelt i vem jag var.
Någon loggar in på ditt spotifykonto hela tiden och du kan inte lyssna på musik. Skymningarna som uppstår senare och senare, ljusare och ljusare har fortfarande sin charm. De är ännu inte vardag. Världen är i förändring och du kan känna det ett tag till.
Du hittar en dikt i ett anteckningsblock, verkligheten blir suddig i kanterna och du tror att du blivit galen. Det har du. Allt man kan läsa om värdenihilism och människans möjligheter var det dags för.
Hur många gånger har jag tittat ut genom fönstret på den döda gatan, på den förstelnade bilden av Sverige som jag har, och tänkt: "När kommer det hända? När kommer jag bli galen? När kommer jag sprängas av alla mina känslor?"
Så någonstans i ögonvrån börjar något att brinna, det lyser starkare och starkare och plötsligt viskar Jean-Paul Sartre i ditt öra:
"Men - vad nu existentialisten beträffar, så finns för honom ingen annan kärlek än den som skapas, ingen annan möjlighet till kärlek än den som yttrar sig i kärlek; det finns ingen genialitet annan än den som tar sig uttryck i konstverk: Prousts geni är lika med summan av Prousts verk; Racines snille, det är hans sammanlagda tragedier och förutom detta ingenting; varför skulle man tro Racine om möjligheten att skriva ännu en tragedi då man just vet att han inte har skrivit den? En människa engagerar sig i livet, formar sin egen gestalt, och utanför denna gestalt finns ingenting. Naturligtvis kan denna tanke tyckas hård för den som misslyckats med sitt liv. Men å andra sidan låter den folk förstå , att det enda som betyder något är verkligheten, att dröm, väntan och förhoppning blott låter människan definieras som sviken dröm, krossade förhoppningar och en gagnlös väntan."
Det är i verkligheten du bor, och det är där du hör hemma. Där kommer du leva och dö. Så låt inte din hjärna lura dig att det ligger till på något annat sätt. Hon som finns i dina drömmar finns ju just där. Och byxorna du hittade finns på riktigt. Kom ihåg: Du drömde inte ens om dem. Plötsligt bara fanns de, och det är det som är så bra med verkligheten: Den finns.
När du var jag
Detta är en av alla tider som vi har tänkt på. Om vi någonsin träffas igen ska jag krama dig, länge och citera ur en bok. En av de få böcker jag har i bokhyllan, men som jag alltid tänker ska bli fler.
Du brukade säga att utkorgen på din mobil var proppfull av meddelanden du skrivit till dig själv i stunder av emotionella maximumvärden.
Man kunde sitta, en eftermiddag som den här, och vara ganska nöjd. Det som livet erbjöd för tillfället fanns inom de fyra väggarna, men det var också något bra. Det var definitivt något bra. Du var fokuserad utan att vara ansträngd. Livet var inte det problemet som vissa livsåskådningar, episka som privata, vill framställa det som. Inget behövde lösas. Verkligheternas platsbyte varje morgon var inte så dramatiskt.
Och vi kunde prata om alla tiderna vi funderade på. Skratta åt dem, skrämmas av dem, men framförallt distansera oss. För det är så man gör.
Så ibland kunde du hitta dina meddelanden i telefonen, och du fick besök av dig själv. Där mellan alla koder till SJs biljetter fanns ett gammalt du som påminde dig om något, och du blev stående på gågatan, fick en liten paus i ditt funderande på vem du är och vart du är på väg. Bara stod en kort stund i ljuset, för det var vår, och var någon annanstans.
På tal om att känna sig ensam
Ambassadören kom med ett usb och ny musik. Jag kontrollerade album art och all annan album-info minutiöst och lade sedan in det på den bärbara spelaren som man får ha om man inte vill känna sig ensam när man är ute.
För att inte tala om kryddan som ett soundtrack till ditt liv utgör. I ditt liv. Fantasiförmågan utvecklas något oerhört av ett mollackord på piano.
På tal om att känna sig ensam åkte jag buss från fotbollsmatchen igår. Hur mycket skit jag än öst över kollektivtrafik i mina dagar (Som ju jag och alla andra smarta, moderna 2010-talsmänniskor älskar egentligen, men inte på en blogg i CYBERSPACE.) så är det så jävla gött att åka buss på kvällen/natten. Och då pratar jag om vardagar, allt annat är självmord. Du kommer döda den glada ungdomen som är du och bli bitter genast om du åker buss natten mellan lördag och söndag och inte har tagit ett par glas vin, åtminstone.
Igår när jag åkte var det måndag. Klockan närmade sig spöktimmen. (Nuförtiden är alla alltid vakna när det är spöktimmen, så det är inte så spöklikt längre. Mellan 3 och 4 borde vara den nya spöktimmen, för det är då flest människor dör. Det är då kroppen ger upp. Och jag har ingen källa på det. Men läskigt va? Att den stunden som alltid känns jobbigast verkligen är jobbigast.) Och det var bara jag och en tjej till på bussen. Och en trevlig chaufför. Allt detta fick mig att utbrista i ett "GOD KVÄLL!", när jag svettig och jävlig hoppade på. Och trots min inte så vackra uppenbarelse fantiserade jag om att tjejen kollade in mig.
För jag skrev ju faktiskt: På tal om att känna sig ensam. Och jag känner mig aldrig så ensam som i den knökade bussen på väg till västra hamnen på morgonen. Eller i annan kollektivtrafik för den delen. Det är den gamla klyschan, ju närmre man är, desto mer ensam är man. (80 % av alla mina tankar och 50% av det jag säger är klyschor. Av de 50% jag säger så lägger jag till "Det är ju en klyscha, men..." för att inte folk ska tro att jag är en idiot. De resterande 50% av de 50% minns jag inte riktigt vad det är jag talar om. Jag antar att det är en del BS som går ut på att vara humoristisk men som inte hittar hem. På det stora hela spelar det nog ingen roll då jag inte pratar hälften så mycket nu som jag gjorde för 2 år sedan. Att vara tyst har sina fördelar.)
Så kunde jag sätta mig till rätta, sänka blicken och inta den där "Jag är djup och åker buss"- ställningen som förtätas lite extra de dagar då det regnar ute och du får fotsvamp för att dina converse blev genomblöta två meter utanför dörren. (Får man fotsvamp av blöta fötter? Det lät bra.) Gatlampornas ljus fladdrade över de fällbara sätena vid handikapplatsen. Tjejen satt snett bakom mig och jag var så nöjd med att inte behöva smygtitta på henne. Hon smygtittade ju på mig!
Efter ett tag var den behagliga bussresan över, och jag gick av utan att ens titta på tjejen som satt där. "Så hon inte skulle tro att jag var intresserad". Jag börjar tro att jag är sjuk i huvudet. Så gick jag av bussen, nöjd (!?) efter en färd där ASPELUT INGENTING hade hänt. Allt var som vanligt.
Mina vänner, den mänskliga, hjärnan är retarderad på så många sätt när du tror att den är normal.
Den korta vägen hem bredvid torget, den äckliga grusplanen, vaktbolagets mystiska gula hus och tillhörande rökande personal, så tänkte jag i vanlig ordning på vem jag är och vad jag gör här. Och inte var det väl för att åka kollektivt, fastän det verkade som om det var något jag kunde uppskatta i min enfald.
När verkligheter byter plats
Någon sade att det är som att dö varje gång man somnar. Då borde det vara som att födas varje gång man vaknar.
Att vakna är att plötsligt kastas in i verkligheten. Ungefär en gång varje dygn händer det.
I drömmen inkorporeras verkligheten för att ta över vid det första vakna hjärtslaget. En värld byts mot en annan. En av världarna är olika varje natt och varje dröm. Den andra världen är obönhörligen densamma. Vissa saker ändras, beroende på hur produktiv du är på dagarna.
Vissa saker går inte att ändra på.
Vissa saker går aldrig att ändra på. I en verklighet finns de och i en annan finns de inte. Därför måste deras återuppståndelse vara minst sagt påtaglig när verkligheterna byter plats.
Det är detta som händer när du slår upp ögonen och fokuserar blicken för första gången den dagen. Under några timmar har allt som är du badat i egenproducerade fantasivärldar där reglerna sätts av dig eller det. Det är egentligen oväsentligt vad det är som bestämmer vad du ska drömma, det viktiga är att det är föränderligt.
Ingenting är evigt, inget beständigt.
Så öppnar du ögonen och får syn på något. Det är nästan alltid något alldagligt. Något grått, neutralt, på gränsen till patetiskt, i kontrast mot din dröm. Det kanske är en sänglampa. Ett fönster med halvt nerdragen persienn. Det ligger ett omslagspapper till en chokladkaka på fönsterbrädet. Utanför anar du de bladlösa grenarna hos en björk. Dörren till altanen är inte helt stängd. Det drar. Det är alldeles tyst, förutom surret från en bärbar dator som ligger i soffan.
Allt du vet om din stora kärlek finns i en lista med låtar i den datorn. Låtarnas begynnelsebokstäver bildar inget hemligt meddelande, men du ser ändå på musiken som en nyckel till något. Något som är menat för dig. Hur kan man bilda sig en sådan stark och vacker uppfattning om någon enbart grundat på vad någon av drömmar uppblåst blandmissbrukare skrivit på en servett i en turnébuss utanför Falkenberg?
Det undrar du samtidigt som du gör det. Och så kan år eller sekunder virvla genom din hjärna om och om igen snabbt som ljuset under tiden som du med sömniga ögon betraktar dammet som solstrålarna avslöjar flytandes i luften.
Det spelar egentligen inte heller någon roll vad det är för något du ser. Men bor du på samma ställe mer än några dagar så betingas det du ser med vad som strax ska hända.
Verkligheterna ska byta plats.
Du har sett det första du ska se den här dagen. Du vänder blicken inåt och hinner se de sista försvinnande bilderna av drömmen. Kanske blundar du och försöker minnas vad den handlade om. Försöker drömma lite till. Men man kan inte leva i drömmen. Man lever i verkligheten, och i den verkliga verkligheten så finns sakerna vi inte kan ändra på och när de första sekunderna av den vakna dagen gått, det är då som hjärtat inte är på sin vakt.
Det är då som hjärtat ska få plats inuti ett bröst som är alldeles, alldeles för litet. Ett bröst som sjunker ihop av en tyngd som tusen atmosfärer. Det är då som det känns som om en ond kirurg öppnar din bröstkorg för att klämma ihjäl ditt hjärta med sina bara händer. Utan skyddshandskar. Och händerna är kalla. Hjärtat skickar signaler till din hjärna att något är fel, för något är väldigt fel. Och hjärnan förstår att något är fel och att något måste ordnas. Din första minut i verkligheten handlar om att något måste ordnas, för något är fel. Din första vakna minut varje dag är ett problem. Varje gång du vaknar är det något som är fel och som måste fixas till. Men varje gång du vaknar har du ingen aning om hur du ska ordna det.
En motorsåg i ett träd
Jag hittade mig själv i en soffa. Jag vaknade och min aptit var tillbaks. Jag som alltid tyckt att chips är äckligt, kladdigt och smuligt.
När jag duschar på morgonen tänker jag alltid på samma sak. Jag vet inte varför det har blivit så, men det har det. Alltid samma sak. Ibland längre stunder, ibland lite kort. När jag inte orkar tänka på det läser jag på flaskorna som står där. Massa flaskor som jag fått i julklapp.
En man hänger i ett träd utanför fönstret. Han har en motorsåg i ett snöre. Han sågar lite, låter motorsågen hänga medan han klättrar, halar upp sågen och fortsätter så.
För några sekunder känner jag doften av sågspån och det föråldrade ljudet sågen. En stor gren som sakta, men snabbare och snabbare faller till marken. Det påminner mig om något. Men det är så mycket som påminner mig om saker att jag inte kan lista ut vad. Antagligen något om när jag bodde på landet. Det är samtidigt varm och kallt ute. Svårt att klä sig.
Och det var annorlunda sen du kom. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det känns mellan lungorna. Och det har inte med luft att göra, och det är inte jag som har sagt det.
Vemod har sin tid även om det är vår. Det finns en vårens vemod på samma sätt som det finns höstens. Men höstens är så kommersiell så den tar över.
På tal om årstidsväxlingar så finns det ju de som menar att de kan göra så man blir deprimerad. SAD heter det lustigt nog. Seasonal Affective Disorder.
Några spännande saker om depression som jag har läst i böcker:
- För många känns det lättare ett tag om man är uppe en hel natt och sedan går och lägger sig på kvällen dagen efter.
- Det går över av sig själv efter ett tag.
- Man brukar få rådet att fortsätta göra saker som man tyckte var kul innan.
Alltså ska man helt enkelt låtsas som att man inte är deprimerad, och leva som vanligt, och i slutändan går det ändå över av sig själv.
Jag har svårt att förstå hur man ska veta att man är deprimerad. Jag är inte deprimerad, men det är ett tankeexperiment. Hur ska man veta att det inte bara är livet som är så?
Den tanken är ju jävligt deprimerande, så det kanske är så man vet.
Att vara 23 i olika delar av världen
Messi gjorde fyra mål på en match. De säger att han är bäst i världen, och när jag kollade på matchen så undrade jag om han visste att han var det, och om han kunde njuta av att vara bäst i världen. När jag såg Xavi vara sådär extremt fokuserad så undrade jag om han samtidigt som han spelade tänkte att han var en del i något större, en ganska viktig del i något som människor kommer minnas ganska länge.
Jag tror inte att de tänkte på det, i alla fall inte precis då. Om man ser människokroppen som en maskin, som en organism som lyder under samma kausalitetslagar som allt annat, så är det inte rimligt egentligen, hur bra det funkar. Hur något som vi behöver se i repris fem gånger i olika vinklar kan vara något så ögonblickligt och naturligt för någon som bara är 23, precis som jag. Jag vet precis hur det är att vara 23, men jag antar att det är väldigt olika för alla som är 23.
Så jag tror att om jag hade gjort 4 mål i en kvartsfinal i Champions League hade det inte spelat någon roll, jag hade nog bara oroat mig för att förväntningarna skulle höjas, och antagligen är det en liten, liten del i varför det är Lionel Messi och inte mig som en halv värld känner till.
En bok för förryckta
Igårkväll var jag på invigningen av de nya lokalerna i ett kulturhus inte så långt ifrån där jag bor. Man fick anmäla sig på internet innan man gick dit för att bli medlem. Om man inte anmält sig innan 18:00 samma dag fick man inte gå dit. Mystiskt alltså. Vi gick dit vid halv tio ungefär. Det var i en gränd med tegelbyggnader runt. Upp för en trappa, och där fanns en korridor. En lång korridor med många rum på sidorna. I rummer pågick olika aktiviteter. Det fanns träd målade med färg som bara syntes i ultraviolett ljus. Människor spelade lågmäld suggestiv musik. Mycket delay, mycket rum, trumpeter. Monotona basgångar.
I andra rum målade man på väggarna. Någon filmade från sidan en leksaksfigur i en hink med utklippta spalter och projicerade det på väggen till ett elektroniskt beat.
På det stora hela var det alltså konstigt. Det var surrealistiskt, och mina tankar fördes till den magiska teatern i Hesses Stäppvargen från 1927. En bok för förryckta, som han kallar den. Det är min favoritbok. Såhär står det på baksidan av den:
"Stäppvargen är en roman som vore otänkbar utan Freud. Hermann Hesse skildrar här den moderna människans tragiska dualism, hennes slitningar mellan ande och driftliv mer påträngande och intensivt än i något av sina andra verk."
När jag, och antagligen många med mig, läste boken, så tänkte jag: "OMG. Det här handlar om mig". Så kan det ju vara när man läser böcker. Men Harry Haller, bokens huvudperson, hittar i berättelsen en bok, och han upplever att den handlar om honom! Traktat om stäppvargen - Endast för förryckta, kallas boken han hittar. Och den är för honom vad Stäppvargen blir för oss. Det spännande kommer sedan, när man börjar inse att beskrivningen av en själv blir en kritik av självet. Då tvingas man att möta sig själv, och det kan ju vara bra om man gillar sådant. Och jag gillar sådant.
Jag tror att jag har lånat ut boken till någon, och det är synd, för jag hade velat läsa den ikväll. På kulturhuset gick jag från rum till rum och bara kände hur verkligheten kan vara alternativ, hur människor kan vara det de vill vara, och att man kan känna efter vad man själv är genom att pröva.
Nu har jag lov i två veckor, och för att undvika tristessen jag känner när jag är ledig har jag gjort upp lite planer för att sysselsätta mig. På Ica Maxi köpte jag igår 4 kilo blomjord och en stor kruka för att plantera om några krukväxter jag har. Det ska bli spännande för jag har aldrig gjort något liknande. I biologin läser jag om cellens metabolism och det är spännande hur mina små växter i min lilla obetydliga lägenhet fotosyntetiserar socker och syre helt tyst, varje dag så länge det är ljust. Grundvalarna för livet som vi känner det står i mitt fönster och bara är liksom. Därför tycker jag att det minsta jag kan göra är att plantera om skiten.
Jag ska också fixa till min golden ride så att jag kan börja cykla omkring i Malmö.
Jag skriver inte jobbigt med mening
Bloggen är retarderad och det går inte att göra en blank rad.
Martin Andersson på Sydsvenskan svarar
"Hej Marcus,
man kanske kan säga att vi väljer serier efter en kvalitetskontroll i första hand och popularitet i andra men att vi väljer bort i omvänd ordning. Vi har ingen serie som är så populär bland våra äldre läsare som just Laban. När vi tog bort Laban för för kanske 25 år sedan drabbades vi av läsarorkan och var tvungna att återinför honom. När vi tog bort Blondie för ett år sedan kunde vi knappt utföra våra dagliga sysslor i form av nyhetsbevakning mm på grund av alla läsare som stormade oss.
Vi är väl medvetna om att Laban är "mossig" men vi vet också att 1) äldre läsare älskar den över allt annat och 2) att serien anses så vara så dålig att den nästan har blivit kult bland yngre läsare.
Själv skulle jag inte tveka att kasta ut den. Samtidigt har jag stor respekt för läsarnas önskan. Även de äldres.
Och framför allt hade vi gärna tagit in en ung och nyskapande svensk tecknare. Problemet är att för dyrt att publicera originalserier och att vi därmed är hänvisade till syndikatens urval.
Hoppas jag därmed har besvarat dina frågor.
PS: Bara för några minuter sedan fick jag i ett mail försvara publiceringen av Rocky. Den läsaren saknade Blondie men kunde trots allt trösta sig med Laban, den enda serien han "läser med glädje. Det är kort och konstrar inte till det i onödan.".
Mvh
Martin Andersson
Redaktör på Sydsvenskan"
Skön kille, Martin. "den enda serien han 'läser med glädje. Det är kort och konstrar inte till det i onödan.'" Fucken loled.
Fred Basset
Nu har jag skrivit 3 tentor på 7 dagar och kan äntligen ägna mig åt sådant som jag finner verkligen intressant och nödvändigt.
"Fred Basset" är det engelska namnet på serien "Laban" som finns i bland annat Sydsvenskan. Den tidningen sitter jag ibland och läser i biblioteket i skolan. Det finns inte så mycket som gör mig arg. Jag är en ganska lugn människa. Men serien Laban gör mig arg. Det är den mest meningslösa serien någonsin. Jag ser mig som en ganska logisk och något bildad människa, men jag kan inte förstå hur en serie som Laban kunnat hamna på någons bord på något förlag, på någon tidning, blivit läst och till den grad uppskattad att någon redaktör eller förläggare tänkte: "Fan, det här är ju kul, det här kör vi med i morgon. Skriv ut en check till Alex Graham. Det blir hummer för honom ikväll!".
Jag har gått med i en hatgrupp på facebook för att få ut min ilska. Det känns bra, jag är inte ensam.
Så här skriver till exempel Cameron Spencer, en trevlig ung man från USA, om Fred Basset på facebook:
"Fred Basset is the worst fucking strip i have ever had the misfortune of laying my eyes on. not ONCE, NOT EVEN ONCE have i smiled at Fred's non interesting antics, he doesnt actually DO anything. He just comments (lamely) about other dogs doing less interesting things. Reading it is like slowly inserting red hot pins in your ****. I hate the author so much i wish i could vomit all over his face in disgust. Violently. And for an extended period of time after eating something really nasty. Like Fred Basset columns. Every day at work i read them, every day at work i come a little closer to ending my own life. Soley due to the poorness of Fred the mother fucking Basset."
Här är ett exempel på hur seriestrip med Laban kan se ut:
Mannen säger att han inte har kunnat sova. I den andra rutan bygger Laban upp sin extremt roliga poäng: Vi kunde inte heller sova.... FÖR DU SNARKADE! Serietecknaren är så nöjd med det roliga skämtet att han helt glömmer verklighetskomponenten: Mannen hade ju inte kunnat sova, hur hade han då kunnat snarka? Och vi med ett analytiskt tänkande lite större än hos en Basset-hund tycker förstås att han kunde ansträngt sig lite mer för att göra poängen logiskt möjlig.
Allt detta gör att jag får ångest. Jag får ångest för att jag trodde att jag förstod min omvärld. Men det gör jag inte, för jag förstår inte hur en så här dålig serie för det första ens kan publiceras, för det andra hur den kan fortgå tills författaren dör, 27 år senare (1991) för att sedan FORTSÄTTA med en ny serietecknare, som tecknar i EXAKT SAMMA STIL MED SAMMA SKÄMT. För det tredje kan jag inte förstå hur den kan bli internationell, att tidningar världen över tar in denna skämtsamma hund i sina dagliga upplagor.
Nu efter tentorna har jag ju tid att tänka på allt sånt här, och tid att göra något åt det. För att få lite ordning och reda i min mentala värld mejlade jag därför Sydsvenskan:
"Hej! Jag undrar hur ni motiverar vilka serier ni tar in i Sydsvenskan. Har ni en pågående kvalitetskontroll och utveckling? Väljer ni ut serierna efter deras popularitet bland läsare?
Jag uppskattar de flesta serier, men den totalt meningslösa serien "Laban" kan jag inte förstå hur den ska få ta någon plats i en av Sveriges största dagstidningar. På den svenska wikipediasidan om Laban kan man läsa: "Den lakoniska stilen och avsaknaden av punch-lines har gjort att serien flitigt parodierats och häcklats såsom sinnebilden för en daterad och sömnig dagsstrip-rutin."
Det är alltså många som tycker att serien är gammal och tråkig, men ändå är den i Sydsvenskan. Själva faktumet att serien finns i tidningen får mig dock att tänka att det måste finnas en anledning till att den är där. Är det så att det finns ett stort antal människor som tycker om den? Och i så fall, hur vet ni det?
"Fred Basset", som serien heter på engelska, publicerades först 1963. Det är 47 år sedan. Kunde det inte vara dags att ge en nyskapande, ung serietecknare chansen istället för att fortsätta ge Laban-författaren Alex Graham oförtjänt beröm genom att dag ut och dag in låta Laban figurera i Svensk dagspress med sina lama betraktelser av brittiskt medelklassliv?
Allt detta gör att jag får ångest. Jag får ångest för att jag trodde att jag förstod min omvärld. Men det gör jag inte, för jag förstår inte hur en så här dålig serie för det första ens kan publiceras, för det andra hur den kan fortgå tills författaren dör, 27 år senare (1991) för att sedan FORTSÄTTA med en ny serietecknare, som tecknar i EXAKT SAMMA STIL MED SAMMA SKÄMT. För det tredje kan jag inte förstå hur den kan bli internationell, att tidningar världen över tar in denna skämtsamma hund i sina dagliga upplagor.
Nu efter tentorna har jag ju tid att tänka på allt sånt här, och tid att göra något åt det. För att få lite ordning och reda i min mentala värld mejlade jag därför Sydsvenskan:
"Hej! Jag undrar hur ni motiverar vilka serier ni tar in i Sydsvenskan. Har ni en pågående kvalitetskontroll och utveckling? Väljer ni ut serierna efter deras popularitet bland läsare?
Jag uppskattar de flesta serier, men den totalt meningslösa serien "Laban" kan jag inte förstå hur den ska få ta någon plats i en av Sveriges största dagstidningar. På den svenska wikipediasidan om Laban kan man läsa: "Den lakoniska stilen och avsaknaden av punch-lines har gjort att serien flitigt parodierats och häcklats såsom sinnebilden för en daterad och sömnig dagsstrip-rutin."
Det är alltså många som tycker att serien är gammal och tråkig, men ändå är den i Sydsvenskan. Själva faktumet att serien finns i tidningen får mig dock att tänka att det måste finnas en anledning till att den är där. Är det så att det finns ett stort antal människor som tycker om den? Och i så fall, hur vet ni det?
"Fred Basset", som serien heter på engelska, publicerades först 1963. Det är 47 år sedan. Kunde det inte vara dags att ge en nyskapande, ung serietecknare chansen istället för att fortsätta ge Laban-författaren Alex Graham oförtjänt beröm genom att dag ut och dag in låta Laban figurera i Svensk dagspress med sina lama betraktelser av brittiskt medelklassliv?
Tacksam för svar!
Hälsningar Marcus, student."
När jag skrev mejlet hade jag inte googlat upp att Alex Graham varit död i 19 år.
När jag skrev mejlet hade jag inte googlat upp att Alex Graham varit död i 19 år.
Nu väntar jag tålmodigt på svar.
Några saker jag tänkt på
- Man kan göra hemliga meddelanden i Spotifyspellistor. Man kommer helt enkelt överens om vilken bokstav som gäller (Första, andra, tredje osv) och sedan läser man bara de bokstäverna i låttitlarna. Så kan man ju såklart välja låtar som förstärker budskapet. Då kan man helt enkelt göra den här listan:
1. I want you - Kings of Leon
2. Lua - Bright Eyes
3. Om du lämnade mig nu - Lars Winnerbäck & Miss Li
4. Var med mej nu - Mikael Wiehe
5. Easy/lucky/free - Bright Eyes
6. You will. You?Will. You?Will. You?Will. - Bright Eyes
6. Older Chests - Damien Rice
7. Utan dina andetag - Kent
Och skicka till sin stora, stora kärlek och tänka att om människan inser detta så är det ett litet bevis på att den är något att ha. Och för det andra: Om budskapet uppfattas så smälter man ju. Om man inte riktigt hatar smöriga, lökiga saker. Och de flesta älskar ju det, bara inte offentligt. Det är jättemånga som kollar på Grey's. Sen kommer man leva lyckliga i alla dagar och kunna säga: Minns du hur vi träffades? Och så återberättar man hela historien fast båda redan vet hur det gick till och hur det gick. För det är underbart att minnas. Och en berättelse är ingen berättelse förrän den berättats. Och sedan berättar man den, för det är det man gör med berättelser.
- Jag har diskuterat med mina sambos och vi har kommit fram till att om alla African Americans vill flytta tillbaka till Afrika så måste de kallas African American Africans. Triple-A's.
- Det hade varit en genidrag av mig att byta namn till "Maxi Millions". Många kallar mig redan Maxi och namnet Maxi Millions är extremt häftigt. Sen om jag ska bli läkare så kommer jag presentera mig som "Dr. Millions". Jag kan egentligen sluta skriva om det här nu, för du som läser fattar ju redan hur episkt jävla grymt det hade varit. Så nu ska jag väga min fars besvikelse över att jag inte längre kommer vara den sista som bär svennenamnet Lindsköld vidare mot alla fördelar jag kommer få av att ha ett så grymt namn som Maxi Millions.
En alltför mänsklig strävan
En mänsklig eller alltför mänsklig strävan är att förklara sin upplevelse. Att verbalisera, att förmedla. Man klär skeenden i ett språk.
Då jag nuförtiden läser naturvetenskapligt basår så tvingar min självständiga ådra mig att kontemplera kring just detta. Vad är det egentligen som jag lär mig? Jag lär mig mänsklighetens sammanfattade kunskap i strävan efter att beskriva sin omvärld på ett förståeligt sätt.
Detta är fan ingen lätt uppgift, varken för dem eller för mig. Bakom varje namn döljer sig ett liv, en moder, en födelse och död, en barndom, massa tvivel, en vardag av återkommande ångest över verklighetens natur (gissar jag), och till slut massa formler, kanske en namngiven storhet. Det fanns riktiga människor som verkligen hette Hertz, Volta, Avogadro och Pascal.
Man måste också beskriva sitt eget liv. KG Hammar brukar säga att man lever i en berättelse, och att våra berättelser sammanflätas till större sådana.
Delar vi upp världen i innanför och utanför hjärnan så blir genast många filosofier tydliga. Vi kan se på världen som om den bara utspelar sig i våra huvuden, att våra hjärnor sätter samman en upplevelse och att inget annat är i strikt mening verkligt. Men man kan också se det som att vi är singulariteter (Kan man säga så? Jag säger så.) i en faktisk fysisk värld. Naturvetenskapare gör ju det, och lyckas jävligt bra. Det finns uppenbarligen en logik där någonstans, som är jävligt skön att komma underfund med. Och som gör att vi har ipods osv.
Men att beskriva den inre världen, att klä en måndagseftermiddag (Ja, det är måndag eftermiddag nu.) i ord och göra den förståelig för det här jobbiga självreflexiva du upptäckte i tonåren, det finns det inte formler för. Hur det kommer sig är ju jävligt meta, och man skulle kunna förklara det med att komplexiteten är så mycket större i hjärnan än i rymden, eller att logiken är mycket mer väl dold. Tänk på det, vi har inte 4,723 Freud eller 5,6 x 10^24 Sartre någonstans i vår hjärna som är ett mått på något.
Men vad man kan göra, det är att läsa filosofi. Och den litteraturen är omfattande nog! Jag tycker om att läsa filosofi, för att det tjänar mig samma syfte som varför jag räknar på magnetfält om dagarna. Jag lär mig sätta ord på det jag upplever. Ofta händer det att jag läser flera sidor utan att fatta vad som egentligen menas, men det är ändå skönt. För ibland snappar jag upp en mening som så att säga låser upp ett helt resonemang. Som får det att kännas skönt i kroppen, för att jag plötsligt ser samband. För att jag plötsligt kan förstå mina känslor bättre. Att göra mig förståelig för mig själv. Och eftersom hjärnan är gjord på det viset att allt ordnas upp i mönster, tänker jag mig att det blir som ett slags knark.
Livet är så svårt att förstå för att vi är mitt inne i det hela tiden. Jag kan inte ställa mig på en punkt, ta en paus och observera. För det finns inget "vara" att observera som är ett liv. Den nya grejen som har indoktrinerat mig (Medvetet ordval) är att livet är ett blivande snarare än ett vara. På den mänskliga nivån, på det viset evolutionen format oss, så fungerar vi på en nivå i den storleksordningen vi själva är i. Men det innebär inte att ett ständigt blivande inte finns till. Vi kan bara inte uppfatta det för att det går så långsamt eller snabbt. För smått eller för stort.
Men livets komplexitet återfinns ju i hjärnan. Och den är väldigt, väldigt nära oss på ett sätt, samtidigt som den är långt borta. Man kan ju säga att vi är vår hjärna. Men vi är vår nacke också, och den kan vi inte se, inte utan en spegel. Och i filosofin kan vi leta efter den metapsykologiska spegel vi behöver för att se och förstå och själva. (Förlåt.)
Den uppmärksamme läsaren ser att jag i titeln parafraserat Nietzsches bok "Mänskligt, alltförmänskligt". Ur denna är följande citat hämtat:
"Vår bestämmelse råder över oss även när vi ännu inte känner den; det är framtiden som bestämmer reglerna för vårt idag. Jag förutskickar att det är om problemet rangordning vi fria andar kan säga att det är vårt problem: nu först, på livets middagshöjd, förstår vi vilka förberedelser, omvägar, prov, frestelser, förklädnader problemet har behövt innan det kunde uppstå för oss, och hur vi först i själ och kropp måste uppleva de mångfaldigaste och mest motstridiga nöd- och lyckotillstånd, som äventyrare och världsomseglare av den inre värld som heter 'människa', /.../ tränga fram till alla gränser, nästan utan fruktan, utan att försmå något, utan att förlora någonting men pröva allt, rensa det från tillfälligheter och så att säga sikta fram det - tills vi slutligen kan säga, vi fria andar: 'Här - ett nytt problem!'"
För den bästa filosofin är den som ligger hjärtat nära, som förstår dess kval och lyckor. Som säger att det är jobbigt ibland, att ett steg på vägen är skönt, men det kommer alltid ett till, att livet är jävligt komplicerat men att ALLT DETTA ÄR OKEJ. För det är så det ska vara.
Hästakaffe
Vaknar tidigt och kokar hästakaffe. Glasögonen är redan nerpackade i väskan så jag ser knappt vad jag skriver.
De spelar hockey tidigt på morgonen, men förlorar. Jag ska till skolan för att studera på egen hand, inga lektioner. Det ger en sorts lugn att tänka på studierna som ett jobb som måste göras. 9-5. Vem fan jobbar 9-5?
De bästa orden har djurprefix. Kattatvätt, hästakaffe. En strävan i mitt liv är att transcendera dessa begrepp till att omfatta ett större spektrum ordkombinationer. Katta- är allt som man gör lite halvdant. Hästa- är allt som är mäktigt som fan.
Men helst av allt vill jag skjuta sönder ett fopollsmål.
Att bli glad och sedan ledsen
Min rumskamrat under gymnasietiden lade en gång vantarna på en bok om frenologi i vilken det fanns massa bilder på människor som såg ut om djur.
Det är förvånansvärt lätt att tänka sig människor som djur. Titta omkring dig på bussen. Det finns alltid någon med en rädd blick, som ett rådjur. Tittar efter nästa hållplats, efter vilka människor som går på. Det finns en söt kaninbrud. Det finns ett gäng apor, ofta runt 15 år gamla. Kroppen är oproportionerlig och de pillar på allt. Kan inte hålla tyst. De halvsovande kattungarna kan man också se. De sitter tätt intill varandra och är helt ovetande om världen omkring.
Vad jag mer tänkte på under min bussfärd var min skånetrafikenplastficka. I den hade jag nämligen mitt studentkort, visakort och körkort. På morgonen hade jag inte hittat den, "plånboken". Jag tänkte efter, och jag hade inte sett den på 2 dagar. Jag var säker på att jag tappat bort den igen, som i höstas. Och förra veckan tappade jag bort mina nycklar.
Så kom jag hem och började leta. Systematiskt gick jag igenom rum efter rum. Vände på bladen i mina anteckningsblock. Efter att tag fann jag mig ståendes lutad mot kylskåpet, tragiskt medveten om att jag var en slarvig person. Som slarvar bort saker hela tiden. Jag öste ut min ångest över Sebastian, när jag kom på det: Jag hade ju lånat en tröja med fickor av honom för 2 dagar sedan! Med tillförsikt öppnade jag dörren till garderoben, tog ett djupt andetag och körde ner handen i fickan. Och där var den såklart.
Jag blev så glad att jag sprang tillbaks till köket och snurrade plånboken högt över mitt huvud samtidigt som jag gjorde ljudet till "small treasure" i Zelda. Pådriven av Sebastians glada reaktion slängde jag ner plånboken på golvet för att fortsätta spexa. Jag pekade på plånboken och skrek: "YOU THOUGT YOU COULD GET AWAY FROM ME MOTHERFUCKER!? YOU THOUGHT YOU COULD RUN!? WELL YOU THOUGHT WRONG!"
Och så stampade jag på den. Sen spelade jag tvspel och var glad som ett barn.
Idag när jag öppnade skånetrafikenplastfickan såg jag att mitt visakort gått sönder i två delar, antagligen till följd av min oömma behandling föregående dag. Detta fick mig att skämmas över min barnslighet men sen tänkte jag att jag skriver det i en blogg på internet istället.
Saker jag inte vågar säga högt i klassrummet
Ni vet hur det är på en föreläsning. Kroppens signaler tar över och hjärnan börjar rationalisera bort nödvändigheten av att verkligen anteckna just allt. Man börjar frysa lite, blundar ihop ögonen hårt, öppnar dem, tar ett djupt andetag och sträcker på sig. Snabb titt på klockan. 20 minuter kvar. Till vad?
Plötsligt säger din föreläsare:
"Jag kan inte säga till er vad ni ska ha för skäl att välja det ena eller de andra, utan det ser ni i framtiden."
Och det är det viktigaste någon säger på hela dagen. Dagdröm om framtiden. Dröm om att din lärare blir din mentor likt en amerikansk film. Dröm om att någon tror på dig. Du ska göra val som är viktiga, och du kommer klara av att göra valen.
Dagdröm om att du kan se in i framtiden. Se dig själv som pappa i Falkenberg:
Jag skulle kunna utbilda mig, bli kock eller bankir eller vad som helst få ett jobb med en riktig lön, köpa nya kläder, fina dyra kläder kanske, som jag gillar.
Sen kanske jag träffar en tjej där, någon som gillar mig och som jag gillar. Det skulle vara en tid tillsammans där det bara var hon och jag. Långa morgnar i sängen helt uppslukade av varandra. glömma allt annat, bara prata vårt eget språk.
Och det bli kanske bråk, men vi löser det, snackar ut och sen flyttar vi ihop
vi köper bil utmed havet, bygger bo och sen skaffar vi bar. 3 4 stycken barn vill jag ha. Roliga och starka barn. Och jag ska älska dem och ge dem ett hem. Ge dem en farsa.
"Få ett jobb med en riktig lön. Köpa nya kläder. Fina dyra kläder kanske, som jag gillar. Sen kanske jag träffar en tjej där, någon som gillar mig och som jag gillar. Det skulle vara en tid tillsammans när det bara var hon och jag. Långa morgnar i sängen helt uppslukade av varandra. Glömma allt annat, bara prata vårt eget språk.
Och det blir kanske bråk, men vi löser det, snackar ut och sen flyttar vi ihop. Vi kör bil ut med havet, bygger bo och sen skaffar vi barn. Tre, fyra stycken barn vill jag ha. Roliga och starka barn. Och jag ska älska dem och ge dem ett hem. Ge dem en farsa."
Men din föreläsare pratar inte om att kunna se in i framtiden, hon pratar inte om hur man ska leva sitt liv. Hon pratar om matematik.
Människan har inte lätt för att se förändring under ett längre tidsspann. Det är därför det är svårt att att göra saker som får återverkan först långt senare.
Tidigare i mitt liv var det viktiga det som hände inuti en människa. Nu lär jag mig varje dag i skolan att teh shit, det är allt som händer ute i världen och att man kan räkna på det. Räkna ut nästan allt man undrar, bara man lär sig alla formler. Det är extremt coolt på sitt sätt, men jag antar att ens tankesätt blir förändrat på det där långsamma sättet så att jag som människa inte riktigt märker det.
Men så farligt är det nog inte om jag bara håller distansen. Något av det roligaste jag vet är föreläsarna jag har som använder begreppet "rymden" istället för "rummet". De menar ju samma sak, men i min värld, när någon säger rymden, så scwhooosh: Ser jag rymden. Jag ser en skiftnyckel flyta med konstant hastighet eftersom summan av krafterna är < 0. (Ibland får man ju faktiskt anledning att vara seriös och skriva: <3) Jag ser Christer, glad som en pojke utföra experiment för att USA's vapenindustri. Jag ser kometer flyga med svansarna rakt ut från solen och jag jag ser planeter. Och så säger mannen framför den vita tavlan att något är på ett speciellt sätt i rymden! Men hur är det då på jorden!? Och betyder detta alltså att rymden är så fucken awesome att vi lär oss hur det är där, när vi bor på jorden!
Men i verkligheten är rymden vi pratar om en modell med en rumslig dimension.
En dag ska jag ta mod till mig och räcka upp handen efter en sån här episod, och så ska jag fråga:
"Men, hur är det på jorden då?"
Och hoppas med hela mitt hjärta att det åtminstone finns några andra som tycker att teh shit är det som händer i huvudet på folk.
Sak nummer 2 som jag inte vågade säga högt i klassrummet
På en biologiföreläsning berättade den vithårige mannen att när en främmande lejonhane tar över en flock med lejoninnor och deras små lejonbarn så dödade han alla små lejonpojkar eftersom de är presumtiva konkurrenter. I framtiden.
Då ville jag med hela min själ och hela mitt hjärta räcka upp handen och säga:
"Men , du får rätta mig om jag har fel, men jag trodde att det gick till så att den främmande lejonhannen dödade lejonungarnas pappa, fick dem att tro att det var deras eget fel att pappan var död, och sedan skickade han ut dem i öknen för att dö?"
Men såklart vågade jag inte. På vägen hem den dagen bannade jag mig själv och skrev ner på min lista "Saker jag ska göra innan jag dör":
#14: Föreläsa inom något ämne, och som en parallell till ett skeende som är viktigt för föreläsningen i fråga beskriva förfarandet då en främmande lejonhanne tar över en ny flock. Men innan jag berättar hur det verkligen går till ska jag lägga upp armen på fönsterkarmen, le lite, skrocka till och säga: "Ha, ja, man skulle ju kunna tro att den främmande lejonhannen dödar lejonungarnas pappa, får dem att tro att.....osv".
Och så kommer det roligaste som någon någonsin sagt eller kommer säga, vara sagt.
18:25
Dagen med 8 timmars föreläsningar avslutades med orden: "...och det är därför som vi kan äta ganska stora mängder ananas utan att må dåligt."
Sen fick jag skjuts till Ica och där inhandlade jag ingredienser till AMERICAN PANGCAKES som jag ska avnjuta till en film, helst av allt från Falkenberg. Ett tag var jag inne på caverullar, nu är det Falkenberg. Det är det nya. Eller, det är det gamla nya. Och jag har aldrig ens gillat film speciellt mycket.
Idag var alla våra efternamn borta från brevlådan. Hoppas innerligt att det inte betyder något.
En fantasi (FANGTUSEEW)
Jag har en kanna med en fin batch av det svarta guldet framför mig. Ett nydiskat kök, nerdragna persienner. Alla sover, jag har en gitarr. Jag använde precis den sista tändstickan ur en tändsticksask jag stal av A för några månader sedan. Förra året. Jag tände två värmeljus med den och skänkte en tanke åt svunna tider och Bear Grylls (Öppnas i nytt fönster), då en sista tändsticka hade kunnat göra skillnad. Nu gjorde den skillnaden att jag inte behövde gå ut ur köket.
Så försöker jag tänka mig att jag är med i en film. En film med ett SÅNDÄRNT manus ni vet. Där man kan sitta i ett kök, lite trött, man är en liten tidig morgon. Man är en liten tidig morgon. Det är en copingstrategi jag har, att se mig själv med en kamera utifrån. Det funkar skitbra. Visst, saker kan kännas trista. Men det är en helt annan sak huruvida de är det. En känsla är just bara en känsla, och ofta kan det vara så att den är helt verklighetsfrånvänd, eller att orsaken ligger så långt utanför fattningsförmågan att den snarast kan betraktas som irrelevant. Detta ger i sin tur upphov till ett substanslöst liv i en smältdegel (!) av grå nyanser.
Så försöker jag tänka mig att jag är med i en film. En film med ett SÅNDÄRNT manus ni vet. Där man kan sitta i ett kök, lite trött, man är en liten tidig morgon. Man är en liten tidig morgon. Det är en copingstrategi jag har, att se mig själv med en kamera utifrån. Det funkar skitbra. Visst, saker kan kännas trista. Men det är en helt annan sak huruvida de är det. En känsla är just bara en känsla, och ofta kan det vara så att den är helt verklighetsfrånvänd, eller att orsaken ligger så långt utanför fattningsförmågan att den snarast kan betraktas som irrelevant. Detta ger i sin tur upphov till ett substanslöst liv i en smältdegel (!) av grå nyanser.
Och just därför visualiserar jag en kamera bredvid mikrovågsugnen.
Bear Gryll's i Costa Ricas regnskog
Musli, Lee "Scratch" Perry och sleazerock från Falkenberg
Igår tittade jag på Lee "Scratch" Perry. Han var gammal, hade rosa hår och svarta mjukisbyxor på sig. På kavajen hade han diverse guldbeslag och kepsen var helt belamrad med blingbling, likaså hans röda kängor. Över nästan hela ansiktet växte små krulliga skäggstrån som bildade ett täcke över den skrovliga och fläckiga hyn på den 73 år gamla mannen.
Likt en kung skred han sakta över scengolvet, ackompanjerad av trummis, gitarrist, basist och diverse samplingar som trummisen besatt höll takt med i ett par hörlurar. Han svepte långsamt med sin arm över publiken, gick vid flera tillfällen fram och lät publiken känna på hans svarta händer och guldiga ringar.
Eftersom han är lite av fader till reggaen så var det ju självklart en standardspelning ur just den genren. Inga utsvävningar, förutom en lätt touch av dub som ju också är Perry's gebit.
Han sjunger ju inte så jävla bra, och egentligen hade han inte behövt öppna munnen alls, för hans uppenbarelse räckte gott och väl.
Jag kände mig som på gymnasiet igen, när man alltid gick på konsert och rytmisk musik var något nytt och häftigt. (Och innan man var tvungen att göra definierande val om livet såklart.) En musik man kan dansa till och känna i hela kroppen. En musik med ett budskap om kärlek och frihet istället för droger och sex. Eller, haha, i en kontrast åtminstone: Ett avbrott från högstadiets hormonstinna, enkelspåriga och brölande hårdrock. Sleazerock från Falkenberg. Det var störst när jag var yngre, och kanske är det så fortfarande. Säg det med din bonnigaste röst: "Sleazerock från Falkenberg". Slitet, plattat hår på en 16-åring med nybrända tatueringar med klassiskt motiv. Dödskallarna och spaderässen slingrar sig uppför armen tillsammans med rosorna. Rockpowsingen är inövad, ur bakfickan på de extremt tajta svarta jeansen sticker en snusnäsduk upp, Jack Daniels som storebrorsan köpt ut för han är likadan, massa groupies som tror att man är med i ett riktigt band som snart kommer slå för att man varit med i musikdirekt i rådhuset i Laholm.
Den snyggaste killen jag sett i hela mitt liv spelade bas i ett Sleazerockband från Falkenberg.
Men igår var jag långt bort ifrån Falkenberg.
Jag och Crazytown vann La Liga på den näst svåraste svårighetsgraden på FIFA 10 häromdagen. Igår började vi spela med Man. City i Premier League istället. Vi spelade idag också, men det gick så dåligt så jag blev arg och vi stängde av efter två matcher.
Jag skrattade också ihjäl mig innan när Mowgli sade "musli". Med u.
Lee "Sratch" Perry
Lee "Sratch" Perry's sko som jag fotade med min mobilkamera
Pappa knäpper cykelhjälmen
Idag ska jag ansa mitt skägg. Detta är ju ändå en skäggblogg, för som vi visat är skägget så mycket mer än håret på din haka.
Jag ska ansa det för att slippa "pappa knäpper cykelhjälm"-effekten som uppstår när jag drar upp dragkedjan på min tröja. Skägget fastnar i dragkedjan och det gör ont. Genast kommer tårar i ögonen och jag blir ett barn i overall med cykelhjälm som skriker: AJ! Och jag är alldeles varm och svettig för jag är fortfarande inomhus, det tar lång tid att klä på sig. Och så är jag inte sugen på att cykla längre.
Det finns en artist som kallar sig Phosphorescent, och 2007 släppte han en skiva som heter "Pride". Den är sjukt bra. Nu ska jag somna i soffan.
Studying the sadness in your perfect limbs
Move them under mine until they learn to blend
And I will keep repeating til they understand
