letitgrow

Jag tror att både jag och Pude kan vittna om hur tofsarna faktiskt påverkat vårt sociala liv signifikant! Både har upplevt ett otal positiva händelser, inte bara pågrund utav tofsen, utan även skägget, mustaschen och håret i övrigt.
 
   Sen kan vi ju inte utan att experimentera veta riktigt om det beror på tofsen i sig, eller om det är tofsens inverkarn på vår utstrålning och vårt självförtroende.

  För rent objektivt satt jag och funderade igår:  Helskägg, långt hår och framförallt tofs är inte speciellt 2009. Det är inte hett, det är inte inne. För gemene man. Jag och Pude däremot, när ju ett patos inför denna, ja, livsstil.  Jag köpte till exempel en kofta häromdagen. Ganska grova maskor, vid krage, en liten ficka på ett konstigt ställe, och hål för tummarna i ärmarna. Det hade jag aldrig gjort för två månader sedan.

   Så jag skulle nog drista mig till att säga att jag och Pude är lite smått avant garde på den här fronten. Vi brukar titta på bilder av Brad Pitt under sin storhetsperiod, och då menar jag inte deff-fight club-looken. Då menar jag den här looken:


Brad pitt under sin storhetstid

Tänk när det blir sommar och vi har det skägget, solglasögon och flip-flops. Prr.

Så till gårdagens roligheter.  Som ni vet "klubbade" jag med tofs.

På förfesten skrattade grabbarna åt mig och förlöjligade mitt nya drag. Jag berättade för dem om den nye Smacks, men de förnekade mig. Jag visste ju att jag skulle få rätt, och jag kände inom mig ett lugn. Jag hade inga förväntningar på kvällen och tyckte bara att det var gött att chilla i goda vänners lag samt lyssna på lite eurodisco.

  Så bar det av till Lunds nation. Det var första och sista gången jag var där, för det var jävligt lamt. Men det var inte nedslående under tiden jag var där, för med min nya sköna inställning så kommer lyckan inifrån, vilket håret kan ses som en symbol för, då det växer inifrån och ut. (Läs om Simson i Bibeln, hans kraft satt i håret. Länken öppnas i ett nytt fönster.)



  Jag stod med en fin belgisk öl i handen och följde det sociala skådespelet då jag plötsligt tittar upp, och framför mig står en brud. Med brud menar jag inte en tjej, kvinna, dam eller något sånt. Det var en brud ni vet, mycket smink, dyra kläder, konstiga halsband, fint hår osv. Ni vet vad jag menar.
  Hon sträckte sig efter min tofs och kände ömt på den. Sen sade hon på supertydlig Stockholmska:

"Vad är grejen med tofsen?"

Då jag hatar Stockholm, allt som kommer från Stockholm och allt som har något att göra med Stockholm så satte mitt sympatiska nervsystem igång och jag gjorde mig redo för ett flamewar. Men prefrontala cortex inhiberade min spontana reaktion att säga: "Men vad är du för någon Blondinbella?" Dock var hon mycket, mycket snyggare än Blondinbella, och hon var inte ens blond. Men Blondinbella symboliserar allt jag ogillar med Stockholm.

   Något i mig märkte nog att hennes hennes fråga egentligen inte var speciellt drygt menat. Men den dialekten låter alltid dryg i mina öron.  Så jag var trevlig och svarade:

"Grejen med tofsen är att jag håller på med ett projekt där jag låter mitt hår växa för att se hur det påverkar mina sociala interaktioner. Tofsen är den del i det 'långhårigas-varande'".

Bruden: "Jag gillar det. Skägget med."

Jag: "Giggedi giggedi."

Det där sista tänkte jag ju bara.

  Så pratade vi lite, hon var den minst otrevliga Stockholmare jag träffat, och det visade sig att hon skulle tenta typ samma sak som jag ska tenta på fredag. Psykobiologi alltså. Och hon ville tvunget att jag skulle hjälpa henne med det och så gav hon mig sitt nummer.  Säkert, säkert.

  Hoppas hon inter ringer, för jag är nog inte lika duktig som jag gav sken av att vara i tryggheten av min tofs.

I vilket fall tycker jag att detta stödjer hypotesen att tofsen är instant win!



För övrigt gick mitt tips inte in, Zlatan gjorde inte det första. Men mål gjorde han. Såklart.

Lev väl!

/Smacks