letitgrow

Innebandy och generaliseringar därom

Då jag är en man med mycket självdistans kan jag ibland njuta av att göra genuint grabbiga saker. Som att spela innebandy till exempel.
  Innebandy är inte speciellt svårt. Man behöver inte mycket kondition, för planen är så liten. Vem som helst kan slänga iväg ett skott från mittplan som går i mål.  Ingen tränar seriöst, så ingen är mycket bättre än någon annan osv. 

  Detta gör att när man väl samlas för att spela innebandy så tror alla att de är så jävla grymma, jag medräknad.  Alla tror att de är någon Henrik Larsson.  (Det säger ju en hel del om innebandyns status som sport, den enda svenske spelaren jag kan nämna är Henke "Fotbollskungen" Larsson.  Är inte säker heller, men har för mig att Sverige vunnit VM typ de senaste 14 gångerna det varit VM. Men ingen bryr sig.)
   Man snurrar lite, lägger upp bollen på klubban (Vilket ser häftigt ut, men inte heller är speciellt svårt om man bara prövar!)
Bankar lite med klubban i marken, skjuter ett hårt skott på någons lår osv. 

 Klubban ja. Man får hålla, springa och slå med en lång klubba. Det är manligt. Ofta är någon detalj på klubban i neonfärg, och det kan vara lite eldsflammor osv. Grepptejp med, så man får det där riktigt sköna greppet som gör att man kan dra iväg de bästa skotten.

Kvällens bandy

    Jag har alltså spelat innebandy ikväll, och som långhårig är det ju något som bara måste finnas med i repertoaren. Som ni vet vid det här laget är ju långt hår och skägg inte bara en frisyr, det är en livsstil.
   Så jag tog på mig bandyoutfiten.


Bandyoutfit
 (Ber om ursäkt för den extremt dåliga bilden. Man kan se tofsen iallafall.)

 Och såklart, när jag kommer fram med mina vänner Per och Pfennie, så träffar vi på en härlig skara grabbar. Minst tre har långt hår, och en har till och med ett NAPOLEON DYNAMITE-KRULL!


Napoleon dynamite-krull


Han hade likadana glasögon också, och hans krull var ännu större!
 Detta gjorde mig glad, och vi spelade första matchen i samma lag.  Jag kände hur självförtroendet steg, och jag spelade bättre än jag egentligen är!   Samarbetet mellan mig och Napoleon var på topp, och vi stänkte en del fina baljor tillsammans, fastän jag fick blodsmak i munnen.

   I den sista matchen var vi dock i olika lag, och den så beryktade "matchen i matchen" var genast där. Jag och Napoleon började spela hårdare mot varandra, men ändå schysst.

  Först ledde mitt lag med 6-2, men vi blev trötta, och de hämtade upp till 6-8! Slutligen nådde vi 9 lika, och bestämde att nästa gång någon leder med 2 mål så vinner det laget. (Konstig regel.) Så gör vi 10-9, och jag känner att nu jävlar tar vi hem det här.

    Men såklart. Jag kommer in i ett riktigt dåligt stim, och de följande tre målen de gör beror alla på mig skulle jag nog säga. Vid det sista målet missade jag en solklar rensning, och då jag märkte vårt nederlag slog jag klubban hårt i målburen och sparkade sedan i väggen. Det som skulle blivit en vänskaplig match mellan mig och Napoleon blev istället ett pinsamt nederlag för undertecknad.
  Vi sade inte ens hejdå efter matchen, som ju hade börjat så bra.



 Så det hela slutade med att jag var den grabbigaste och löjligaste av dem alla. Jag var förloraren, jag var den som inte riktigt kunde kontrollera mig i stundens hetta.  I omklädningsrummet lugnade jag ner mig, och började tänka på vad som egentligen hänt, något jag kom fram till var iallafall att jag visste att min historia med Napoleon bara hade börjat, och nästa måndag 21:00 så skulle vi ställas mot varandra igen, på det manlighetens slagfält som kallas för en "Innebandyplan".

/Smacks