letitgrow

http://bloodbu22.tumblr.com

Vi åt kräftor och räkor och jag skämtade om hur det skulle vara om en kräfta bråkade med en räka. Räkan skulle inte ha en chans för skalet är helt mjukt. Sedan skämtade V om hur det skulle vara om en kräfta raggade på en räka. Och det till och med roligare. Sen var det roligare än någonsin.

När man cyklar hem efter en vunnen fotbollsmatch genom den mest italienska delen av stan på sommaren. Då kan man tillåta sig att njuta av doften av sköljmedel som sprids ut från alla tvättstugefläktar man cyklar förbi. Jag tror att detta gäller för alla divisioner.

"Kierkegaards karaktärer visar omöjligheten att genom reflektion nå verklig passion, den är någonting som drabbar en människa. Finns det då ingen väg bort från reflektionen, är människan för evigt dömd till att vissna bort i ett distanserande perspektiv oförmögen till passion här och nu?

I en mening säger Kierkegaard det, det är en av utposterna i hans väg mot det kristna livet. Men detta betyder inte att det inte skulle gå att hitta öppningar i reflektionens fängelse. Dessa öppningar visar sig också för läsaren av boken. Alla de tre stadiernas figurer visar hur de använder reflektionen för att inte drabbas av passionen. Genom sin omsorg om att inte tappa fotfästet, visar de också tron på att passionen är möjlig, och att de är mottagliga för den.

Men för att nå denna mottaglighet måste de i rätt ögonblick släppa taget om den trygga reflektionen. Inte bara för att kittlas av åtrå eller släppa in ett välavvägt mått av oförnuft i ett i övrigt överblickbart liv. Passionen görs mottaglig av ett språng ut i det okända, av att man kastar sig ut på '70 000 famnars djup'."

Mitt emellan två världar stod vi på en refug i Lindängen. Det enda vi kunde prata om var av poetisk art, kanske för att det var så verklighetsfrånvänt, flyktigt och ändå inte gick att förstå. Men munnarna behövde säga något och vi hade sedan länge lärt oss att saker betyder något först i våra huvuden.

Du välter ut vattnet som samlats i trädgårdsstolen av plast och sätter dig ner, längst ut på kanten där det är torrt bredvid en blomma som du kallar pelargon. Det är lätt att säga så om dem, blommorna, när man inte kan så många namn. Det är den första dagens kväll och de senaste dagarnas blåst är försvunnen. Gatlampan med drag från tidigt 1900-tal är sönder och ögonen vänjer sig sakta vid mörkret. Fram träder stora buskar, växter som täcker marken och stenbelagda gångar. Det finns liv i naturen här, varje liten del av gräset, växtligheten, är plats för små organismer. Någonstans har duvor lagt ägg, men det är också svårt att veta. Bor de i buskar? Sover de på samma ställe varje natt så att det liknar ett hem för dem? Så kommer alla dessa tankar, och för en stund är det skönt att bara sitta och undra. Sen känner du dig liten, så liten.

Och på vägen in igen upprepar du i arbetsminnet allt det du ska googla. En halvepisk resa genom kunskap om jorden, men rättstavningsprogrammet vill ändra det till "helvetisk". Vilket trist program. I morgon går du till affären och köper en kalender och en bondepraktika.

Dagens blawg bjuder på 3 sorgliga eller vackra videoklipp som på något sätt involverar lejon på youtube. OBS: Om du sitter på jobb eller så, klicka inte. Du kommer lipa skiten ur dig och vilja springa hem till mamma om du så bara kollar på ett.

Och till något annat eller åtminstone liknande: Det finns något man kan slå an något djupt inuti en människokropp. Det kan vara en statisk uppräkning av boendekostnader som är vacker, inte i sig, utan för vad det står för. Det kan vara en sommarpratare. Det kan vara en tysthet och en tomhet. Det kan vara en sjukdom som bor mitt emellan dina lungor.